The end of Draco Memoraid

Jättebra! Du skriver med ett sådant djup. Ska bli spännande att läsa fortsättningen!

Tack till er båda, jättekul att ni vill läsa igen!
Hihi ja! Vi får väl se.. det hoppades jag också! Catfight!? Eller?
Tack Moa! Jättekul att du vill läsa Min fina Trezz, det är klart att han gör ♥ Så himla glad att du än en gång vill läsa mitt kladd. Tack för det! ♥ Din kommentar värmde verkligen! Tack snälla för den ♥ Himla kul att du vlll läsa min FF:N. Jag hoppas att jag kommer igång snart, det har varit lite segt.

Här har ni kapitel 4!


Kapitel 4

Det här var den konstigaste situation som Blaise befunnit sig i på mycket länge.
Sist han sett in i det där kalla gråa ögonen hade han träffats av en förbannelse som var avsedd att döda. Det enda som hade räddat honom den gången var Dracos samvete, som funnits långt där inne någonstans och som tömt förbannelsen på styrka då dess utövare inte hade önskat tillräckligt intensivt att den skulle lyckas. Blaise undrade vad Draco tänkte. Minndes han överhuvudtaget den kvällen för tre månader sedan eller hade han glömt alltihop? Hade Draco förträngt hur han, Blaise, ställt sig emellan och försökt stoppa honom , kanske till och med rädda honom och sedan fått en förbannelse skickad rakt in i bröstet? Blaise ville fråga men av förnuftighet lät han bli. Istället sa han lite svävande: ”Vad vill du se först? ”
Draco fnös bara till svar och Blaise gjorde ett nytt tafatt försök att få igång en konversation.
"Förra gången vi var i svartvändargränden kom mor över ett uppstoppat hvuud av en kinesisk horntandad drake som du kanske skulle tycka om. Mr Malfoy tyckte..."
”Du behöver inte anstränga dig för att verka tuff, Zabini", avbröt Draco.
”Du tycker ändå inte särskilt mycket om mig eller hur?”
Blaise ryckte på axlarna.
”Jag har lite svårt för att du försökte döda mig- ja. Annars kan jag väl inte påstå att jag tycker sämre om dig än vad jag gjorde förut."
Tydligen var inte det de svar Draco väntat sig för han såg nästan lite imponerad ut.
”Dessutom”, fortsatte Blaise medan Draco gav honom chansen, ”så vet jag att du inte vill umgås med mig heller.”
”Bingo, Zabini. ” Draco visslade lågt.
”Ännu ett skäl till att du borde hålla dig borta från mig och min familj.”
Blaise svarade inte eftersom han visste att det inte spelade någon roll vad han sa.
Draco skulle ändå komma på något sätt att platta till honom.
”Är det sant som pappa säger föresten?”
Draco försökte låta ointresserad men misslyckades.
”Att... att Elli skulle ha tillbringat sommaren här?”
Blaise nickade.
”Hon har varit hos oss.”
Han kunde inte låta bli. Triumfen över att få se Dracos ansike dra ihop sig av ilska var för stor.
”Men det var i början”, skyndande han sig att säga.
”Sen kom mor på att det skulle se illa ut.”
Draco låtsades vara väldigt intresserad av en samling myxdoxar men Blaise kunde se att han lyssnade.
”Hon saknar dig.”
Draco tappade trollstaven som han höll i ena handen. Den gav ifrån sig en skur av röda gnistor och rullade en bit över golvet. Blaise plockade upp den och räckte fram den till Draco som tyst tog emot den.
”Jag vet det. Det märks på henne.”
Blaise drog ett djupt andetag.
"Jag tror faktiskt att hon hade velat träffa..."
”Lägg av, okej?” Dracos röst lät plötsligt annorlunda. Den fientliga tonen var borta.
Istället lät han bedjande. Rentav ledsen.
”Jag orkar inte prata om det där.”
”Förlåt.” Blaise visste inte riktigt vad han skulle säga. Han hade aldrig hört Draco låta på det där sättet förut, de lät både fel och förbjudet.
”Det var inte meningen att dra upp det.”
”Var det inte?” Dracos ögon blixtrade och rösten var med ens iskall igen.
”Du bara råkade nämna det för mig, av en ren slump?”
”Nej jag…jag tänkte bara…att…”
”Gör oss alla en tjänst Zabini.”
Draco tornade upp sig framför honom som ett mullrande isberg.
”Tänk inte så mycket. Det kan kosta dig ditt värdelösa ynkliga liv.”
Blaise svalde och tittade ner i golvet. Inte förrens Draco med en knyck på nacken frågat om de skulle fortsätta vågade han höja blicken.
Blaise höll andan när det passerade Ellis rum. Sen blev han orolig över att det var så tyst där inne. Tänk så hade hon gett sig iväg?
”Här är det.” Blaise höll upp dörren och Draco slank in i hans rummet.
”Vad litet det är.”
”Det beror på vad man jämför med."
Blaise stängde dörren efter dem.
"Det är ju inte lika stort som ditt rum.”
”Ni har väl inte dem pengarna.” konstaterade Draco.
”Men du trivs väl här.”
Blaise skulle just punktera att hans familj nog inte låg så långt under Dracos när det handlade om rikedommar när han fick syn på ett blåmärke stort som en handflata i Dracos nacke.
När Draco upptäckte att Blaise stirrade skyndade han sig att täcka över märket med handen.
”Vad har du gjort?”
”Ingenting som du ska lägga dig i”, fräste Draco.
”Till och med överklassungar som du får väl blåmärken.”
Blaise försvarade sig inte även om det fanns en viss humor i att Draco kallat honom för överklassunge precis efter att han markerat hur fattiga Blaise familj var i jämförelse med hans. Han var upptagen med att förstå vad han precis sett. Han hade sett en skugga av rädsla i Dracos ögon. Draco verkade också ha lagt märke till det för han undvek noggrant att se Blaise i ögonen något mer. Istället undersökte han Blaises skrivbordslådor.
”Kommer du inte tillbaka till skolan?” sa Blaise i ett försök att återställa stämningen.
”Vad tror du?” Draco suckade.
”Hur skulle det se ut?”
Han fingrade på en torkad drakmjälte, rynkade på näsan och slängde tillbaka den i lådan.
”Förresten har jag andra saker för mig nu. Större saker.”
”Dem har tagit in dödsätare på skolan.”
Draco flinade segervisst.
”Jaså! Då blir det svårt för lilla Granger att nå sina önskade toppbetyg.”
Båda två skrattade högt. Blaise hade aldrig gillat Granger. Hon var smutsig. Äcklig. Trodde sig veta och förstå sådant som hon inte hade en aning om. Som de flesta i Gryffindor. Draco slutade tvärt att skratta och av gammal vana gjorde Blaise samma sak.
Det hade inte varit längesen som de suttit på sängkanten och bytt Chokladgrodekort medan deras föräldrar pratade nere i köket om saker som de ännu inte hade förstått.
Draco hade varit mallig och skrytit över att han hade fler exemplar av Salazar Slytherin och Tom Dolder än vad Blaise hade. Sedan hade de eldat upp sina samlarkort av Albus Dumbledore bara för att Dracos pappa hade blivit så arg när han såg att de lekte med dem. Blaise och Draco hade växt upp tillsammans. Draco var den enda jämnåriga kamrat han hade haft sen barnsben och de hade kunnat varit mycket goda vänner.
Istället hade Draco gjort sitt bästa för att trycka ner Blaise på alla tänkbara och otänkbara sätt och Blaise hade som så många andra blivit rädd för honom. När de nu stod här i det gamla pojkrummet igen kunde Blaise inte undgå att känna ett vist vemod över att det blivit så.
I smyg studerade han Draco. Det vitblonda, lite spretiga håret. Den vita huden. De kalla, lite tomma grå ögonen. Blicken som frös den mest varmhjärtade människa till is på ett ögonblick. Så lik sig men ändå så annorlunda. För knappt ett halvår sen hade Draco förlorat sin mor.
Blaise hade inte frågat hur han kände sig och utåt sett märktes ingen skillnad, vare sig på honom eller Lucius. Men någonstans djupt där inne; innanför det där kyliga skalet fanns det väl ett hjärta, lika skört och sårbart som någon annans? Eller var det fullt möjligt- kunde en person vara gjord av is?
”Har du problem eller?”
”Va?” Blaise ryckte till, rodnade. Han skruvade besvärat på sig.
Draco smålog.
”Du stirrar på mig. Du ser nästan ut som Nott när han inser att vi ska brygga levande-död brygden på svartalfsblod. Visste du att han var en vampyr?”
”Va?” Förödmjukelsen rann snabbt av Blaise och ersattes av förvåning.
”Vadå vampyr?”
”Du vet inte alltså.”
Draco satte sig mittemot Blaise. Han var noga att ha ansiktet vänt mot honom så att blåmärket inte syntes.
”Theodore Nott. Han som smyger runt och ser ut som en version av Dracula, är en vampyr.”
”Har han sagt det?”
”Jag bara vet det. Jag hörde när han... sa det till någon annan.”
”Jaha”, sa Blaise försiktigt.
”Det hade man väl kunnat ana.”
”Dumbledore släppte in allt möjligt lösk på Hogwarts.”
Draco fnös.
”Jag förstår varför min pappa inte ville att jag skulle gå där. Men nu när den där lallande smutskalleälskande ufot borta kanske det äntligen blir lite ordning på den där skolan. Jag hoppas att den som tar över ser till att ta bort alla smutskallar omgående. För min del får de gärna ta död på dem också. Hoppas att de börjar med Granger.”
Blaise sa ingenting. Han tyckte att det kändes tryggare att sova i samma sovsal som ett blodtörstande monster med Dumbledore som rektor än en dödsätare.
”Hur länge har du vetat det?” frågade Blaise och försökte spela oberörd.
"Att han är en vampyr?"
”Strunt i det.”
Draco flinade.
”Du är väl inte rädd för en blodssugare, Zabini?”
Blaise skakade på huvudet och Draco reste sig skrattade upp.
"Ta det lugnt. Strimla ner lite vitlök i hans fickplunta så blir du kvitt problemet på nolltid."

”Varför talade du inte om för mig att han var här?”
Ellis ögon var svarta av ilska. Ur spetsen på hennes trollspö kom det en skur av purpurfärgade gnistor och Blaise ryckte till när en utav dem svedde hans hand.
”Du ljög för mig!”
”Förlåt.”
Han tittade skamset ner i golvet. Elli suckade, sänkte sitt trollspö och vände bort blicken.
"Strunt samma."
Hon slängde ifrån sig det på skrivbordet och la sig ner på sängen och stirrade uttryckslöst upp i taket.
"Det var väl lika bra antar jag."
Blaise tittade försiktigt på henne. Hon hade fortfarande ansiktet bortvänt och fast hon försökte dölja det såg han att hon hade tårar i sina vackra mörka ögon.
"Frågade han något om mig?"
Elli vände sig mot Blaise som efter ett par sekunders betänketid skakade på huvudet. "Ingenting?"
Han kunde höra tonen av besvikelse i hennes röst och skämdes när han återigen skakade på huvudet.
"Där ser man", sa hon tyst.
"Jag trodde faktiskt att han skulle... bara någonting...Äsch, strunt samma."
Hon reste sig hastigt upp och började med hetsiga rörelser slänge ner kläder och böcker i kofferten medan hon upprepade meningen tyst för sig själv.
"Varför använder du inte den där?"
Han pekade på hennes trollspö som hade halkat ner från skrivbordet och hamnat på golvet.
"För att jag trivs med att göra vissa saker på mugglarnas vis", svarade hon och petade fram en bortglömnd strumpa under byrån.
"Blaise, bara för att vi får lov att använda magi betyder det inte att vi alltid måste göra det."
Omsorgsfullt vek hon ihop ett par jeans och parade ihop strumpan med dess partner.
Blaise rynkade pannan.
"Jag förstår inte riktigt hur du tänker."
Elli log.
"Du kommer aldrig att förstå mig helt och hållet. Vi kommer från helt skilda världar du och jag, men det betyder inte att vi inte kan vara vänner. "
Med en putt från sitt spö lyckades hon få igen låset på sin koffert vars lock putade ut en aning märkligt pågrund av askarna med knallkola som Hagrid hade skickat henne strax innan jul och som hon fortfarande inte vågat öppna.
"Jag tror inte att det är bra att bli alltför bekväm."
"Blaise? Eleonora?"
Mrs Zabini kom in i rummet, som vanligt uppklädd som om hon skulle på fest och med det vanliga stela leendet på sina rödmålade läppar.
"Är ni färdiga för avfärd?"
"Jag har precis packat klart, Mrs Zabini", sa Elli och neg för Blaises mamma.
"Mycket bra. Och du min son? Har du fått med dig allting?"
"Tjänarna packade min väska för flera dagar sen, mor", svarade Blaise lågt.
"Jag är färdig."
"Förtjusande!" Mrs Zabini slog ihop händerna.
"Då ska jag be husflickan att ta alferna till hjälp och bära ner era väskor till flyttnyckeln.
Det gäller att vara ute i god tid om ni ska få någon sittplats på tåget.
"Gå före du", sa Elli när Blaise reste sig upp för att gå efter sin mamma nedför trappan.
"Jag ska bara ordna en sak."
Hon väntade till familjen Zabini var utom synhåll innan hon sjönk ner på golvet och sträckte in handen under sängen. Hennes flitiga fingrar letade sig in mellan spjälorna och hade snart fått grepp om ett knyte med gulnande ark som hon raskt stoppade innanför blusen. En skymt av gröna ögon och svart rufsigt hår susade förbi hennes näthinna när hon pulade ner sommarens nummer av Hört & Sett som hon omsorgsfullt bevakat bakom ryggen på familjen i hopp om att få en nys om vad hennes vänner befann sig. Det hade hitils inte givit något resultat och hon började bli orolig.
"Jag tar den där åt er, Miss!"
En utav Zabinis huslafer bockade sig djupt för Elli och slet tag i hennes koffert och började med ett viss mått av anstränging konka den nerför trappan. En annan bar upp hennes uggla som missnöjt hoade i sin bur och en tredje insisterade på att få bära hennes axelväska hela vägen ned till Blaise och Cynthia som otåligt stod och väntade ute på gårdsplanen.
Det var en väldigt fin dag och alldeles för varm för att åka tåg på. Solen gasade från en klarblå himmel och fåglarna sjöng. En lätt bris fläktade genom det blomstrande landskapet som sensommaren envist bet sig fast vid, och bäcken utanför gården porlade och frestade med sitt klara friska vatten.
"Har du allting nu?"
Mrs Zabini spände sina ögon i Elli, och trots att hon log kunde Elli känna kylan som strålade ut från henne.
"Ja tack Mrs Zabini, allting är med."
"Då far vi då."
Cynthia tecknade åt dem att komma fram och pekade på en liten tom glasflaska som låg på marken. Elli och Blaise ställde sig bredvid henne, så nära att Elli kunde känna hennes starka parfym och bli en aning yr i huvudet; och greppade som en man tag i flaskans kant. Ett välkänt ryck och ett pirr strax nedanför naveln omgav Elli och hon slöt ögonen för att tvinga bort känslan av illamående.

Som vanligt, kommentera för fler kapitel! Så länge det finns en person som läser, så kommer jag fortsätta skriva. Kram!

Underbart! Draco och Blaise verkade lite mer civiliserade än vanligt. Att Theodor är en vampyr borde vi gå in mer på, vem gjorde honom till det? Har för mig att det var Elli som Theodor berättade det för? Följde Draco efter henne då? Många frågor!

Förstår Ellis ilska över att Blaise inte berättade att Draco skulle komma, men sen så visste han ju inte det så särskilt mycket heller. Ååååh vill se Drelli tillsammans i någon scen snart igen. Kommer att bli mycket spännande! Cynthia verkar så snäll på något vis fastän hon är så kall och stel... Varför fick Elli stanna där? Om det är en så stor risk hade väl Cynthia kastat ut henne om hon verkligen ville.... VARFÖR!?!? Tror att en viss karaktär har ett finger med i det spelet.

Längtar efter fortsättningen. Du är bääääst!

GRYMT

När kommer nästa kapitel?

Längtar efter mer!!!
Underbart skrivet, som vanligt

Poor little Draco ♥

Poor little everyone faktiskt, haha. Stackars Draco, stackars Elli och stackars Blaise. Tycker inte direkt om Blaise, han är rätt osympatisk, men känner lite med honom när han har en mamma som den han har. Men stark av honom att faktiskt stå fast med sitt beslut att inte bli dödsätare! Han kanske kan bli en vettig person ändå.

Ska bli spännande att se vad som händer när de kommer tillbaka till Hogwarts. Ser fram emot nästa kapitel!

*bevakar*
Superbraa!

Detta har väckt mina DM känslor som länge har fått väntat på att få komma ut! ♥
Detta var förbaskat underbart, kan inte vänta på att få läsa mer!! ♥

Fantastiskt skrivet. Kom hem igår och sträckläste alla nya kapitel och det är så fint. ♥ Karaktärerna har så äkta personligheter och allt är beskrivet så fint och liksom på rätt sätt så att beskrivningarna är långa men känns så sammanhängande att det blir lätt att läsa. By far den bästa fanfictionen jag har läst. Älskar det. (Och dig)
Tack för detta och jag längtar efter mer!
♥♥♥♥