You can't always run away [SV]

LillaBelle - Japp! Men om du vill veta vilken karraktär det är så får du läsa

okej

Kapitel 8

När lektionen var slut stannade jag och Mason kvar i klassrummet.
-Nu vill jag veta vad ni faktiskt pratade om, sa mr Johnson barskt.
-Det sa jag ju, sa Mason.
-Var inte uppnosig unge man, sa mr Johnson.
-Vänta, avbröt jag.
-Det vi faktiskt pratade om var: mina minnen, det där om att jag skulle få tillbaka dem lite eftersom… mumlade jag.
-På så vis, ni slipper undan kvarsittning den här gången, sa han lika barskt och föste ut oss ur klassrummet. Och vi skyndade oss till nästa lektion, som var en praktisk sådan. Jag och Mason han precis in i idrottshallen innan lektionen började.

När lektionen äntligen var över så gick jag ensam till lunchen, för att Mason och Matt ‘inte ville att jag skulle höra vad de pratade om’. Jag skulle kunna svära på att de pratade om mig. Vänta lite, hade Ray sagt ‘Dragomir flickan’? Jag måste prata med honom. När jag kom in i matsalen fick jag syn på honom direkt, och gick dit.
-Du Ray, sa jag och knackade honom på axeln. Han vände sig om och tittade på mig, och det var inte var inte bara han som tittade på mig, för det gjorde alla hans kompisar också.
-Vad? sa han.
-Jag måste fråga en sak, sa jag. Han reste sig upp och drog med sig mig ut från matsalen.
-Vad? upprepade han.
-Jag har fått tillbaka några av mina minnen, och poängen är att du var med i ett av dem. Och så var en rödhårig tjej med, och du kallade henne Dragomir.
-Va?! sa han.
-Du hörde vad jag sa, fräste jag åt honom.
-Ja… det gjorde jag, visste du inte att Isabelle hade en tvillingsyster?
-Nej! det gjorde jag inte!
-Men hon går inte här, på skolan altså.
-Men vars är hon då?
-Det vet jag inte, men när du försvann från skolan så försvann hon också, sa han lågt.
-Vars?
-Jag sa ju att jag inte visste, svarade han lugnt. Fy fan vad hatade när ingen berättade nånting för mig.
-Men vem vet det då? Rektor Lazar? frågade jag upphetsat. Men Ray hann inte svara innan en av hans kompisar kom och ställde sig bredvid oss.
-Ray, kommer du eller? sa han och sedan tittade han på mig.
-Och vem är hon? fortsatte han och nickade mot mig.
-Jag är Lucia Gray, sa jag och satte händerna på höfterna. Men han tittade inte ens åt mitt håll, för några tjejer kom förbi. Och enligt vad Isabelle sa förut så hette de: Christine Badica, Shara Conta och Sophia Collins. De var några av de ‘coolaste’ på hela skolan. Jag suckade.
-Jag går nu, sa jag till Ray.
-Lucia, vänta, sa han och tog tag i min handled.
-Vad?
-Är du arg på mig? sa han. Det hade jag inte väntat mig, men han gör ju många saker som jag inte väntat mig. Var jag arg på honom?
-Um… Nej, det är jag inte… sa jag tyst. Och han såg genast lite gladare ut och släppte min handled.
-Jag går tillbaka nu, och hälsa din kompis att de flesta tjejer inte gillar när någon står och dräglar över dem, säger jag och nickar mot Rays kompis.
-De där tjejerna gör faktiskt det, sa Ray.
-Säger du det så, sa jag och gick tillbaka till cafeterian.

Efter lektionen i naturhistoria - där jag i och för sig inte blivit tvingad att stå framför klassen och prata - följde jag med Isabelle och hennes kompisar till nästa lektion. Det var Moroi Kultur, ett ämne som jag inte haft ännu.
-Hur var det ute bland människorna? sa Rebecca efter en stunds tystnad.
-Um… bra, antar jag, sa jag förvirrat.
-Det var inte det jag menade, hur var människorna? sa hon.
-Skolorna är inte som den här, eller de flesta iallafall, men jag gick i skolan precis som nu, och människorna… de var ungefär som det är här, de finns de som är snällare än andra.
-Okej, men jag hörde att du redan kunde slåss, stämmer det?
-Ja, det stämmer, bland annat för att min pappa tränade mig i hemlighet, typ kampsporter och sådant, sa jag, det verkade inte smart att berätta det där om mina minnen och att jag faktiskt gått på st:Vladimir förut.
-Så du ligger inte efter i allt skolarbete? sa Isabelles andra kompis, Maddie.
-Jo, i vissa saker, men det funkar i överlag.

Tack Hanna Alice Lilly Potter för att du taggade mig!! Jag sträckläste precis alla kapitel❤️ Hon där Lucia har lika mycket temperament som mig (eller inte riktigt kanske)

Haha, det var så lite, det är bara roligt att någon vill läsa!

Aww... Tack så mycket!

You are very much welcome Har du något schema för när du lägger ut kapitel? Jag vill verkligen inte att den ska bli inaktiv...

Tja, jag hade ett schema innan jag fick lov och tappade bort mig i alla dagar. Men jag har flera kapitel färdig skrivna, så det är nog ingen risk att den ska bli inaktiv.

Bra!

Kapitel 9
-Så du tänker inte berätta för mig, sa Ray. Jag och flickan med det röda håret satt i cafeterian, när Ray kom fram till oss.
-Berätta vad? sa jag och blängde surt på min bror.
-Du vet vad jag pratar om.
-Lucia, det är bättre om vi inte säger något till Ray, viskade flickan med det röda håret bredvid mig.
-Jag vet, viskade jag tillbaka.
-Berätta, morrade Ray och tog ett steg närmare oss. Mina beskyddar instinkter sattes genast igång och jag ställde mig framför min bästa vän.
-Ta det lugnt Lucia, jag ska inte attackera Lillith eller något sådant, sa Ray och höll upp händerna i luften.

-Lucia? sa någon och ryckte tillbaka mig till verkligheten.
-Va? sa jag förvirrat och upptäckte att det var Thomas som pratade med mig.
-Vad gör du?
-Jag väntade på att min träning med dig ska börja, och har Isabelle en syster som heter Lillith?
-Hur kan du veta om henne? sa Thomas.
-Mina minnen, och så har jag några kontakter, sa jag undvikande
-Som vilka då?
-Okej då det var Ray som sa att hon hade en tvillingsyster, men namnet fick jag veta alldeles nyss.
-Så det var det du gjorde…
-Ska vi börja träna eller? sa jag.
-Självklart, idag ska vi springa på löparbanan, sa Thomas. Typiskt, jag hade hoppats på att att få slåss lite mer.
-Meh… hur många varv? muttrade jag.
-Tolv? sa han. Suck. Tolv varv var 5 kilometer. Det här skulle ju bli roligt. Inte. Men jag får väl finna mig mig att springa idag.
-Okej, muttrade jag och gick ut tillsammans med Thomas.

När jag och Thomas sprungit våra 5 kilometer, så skyndade han iväg. Han sa något om att ‘Ms Lazar vill träffa dig senare’. Så jag bytte om och gick till hennes kontor och hoppades att det inte skulle ta allt för lång tid.
-Så...um vad ville du? sa jag när rektor Lazar släppte in mig på sitt kontor.
-Slå dig ner, sa hon kort och gjorde en gest mot två stolar på mittemot henne. Vad ville hon? Skulle det komma någon mer?Jag satte mig ner på stolen.
-Jag har förstått att du har börjat få tillbaka dina minnen, sa hon.
-Ja… vad det bara det du ville?
-Självklart inte, jag hörde också att du kommer bra överens med din bror.
-Bra är lite av en överdrift, men okej?
-Och så var det det här med Lillith Dragomir, sa hon. Vem hade sagt nånting om det till henne? Thomas? Ray? Men det fick vänta till senare.
-Jaha…?
-Vad vet du om henne? sa ms Lazar.
-Um… att vi var bästa vänner, och så vet jag hur hon ser ut, eller såg ut när vi var mindre.
-Inget mer?
-Vadå inget mer? Det är ju intemitt fel att jag inte vet så mycket om henne, sa jag aningen irriterat. Och jag skulle precis börja prata igen när det knackade på dörren, och ms Lazar ropade: Kom in. Och gissa vem som kom in. Exakt. Det var Ray.
-Varför kom du hit? sa jag till honom.
-Det skulle jag kunna fråga dig med, svarade han.
-Jag kom bara hit för att hon sa att jag skulle göra det, sa jag och nickade mot ms Lazar.
-Det gjorde jag med, sa Ray. Vad hade ms Lazar planerat? Jag hade inte tänkt att ‘prata ut mina känslor’ när han var här. Men det kommer jag nog inte göra ändå.
-Bra att du kom Raymond, slå dig ner, sa ms Lazar strängt för att avbryta oss. Och Ray satte sig ner på stolen som stod bredvis min.
-Nu ska vi prata om vad som hände när Isabelle visade dig vägen till ditt rum, sa hon.
-Det gör inget, vi har redan löst det, sa Ray lugnt. Va? Hade vi?
-Det har ni inte gjort, och jag skulle vilja veta varför du faktiskt slog honom? sa hon till mig.
-Um… han var ivägen… mumlade jag. Fan vad jag hatade när vuxna fick mig att känna mig som en småunge.
-Va? sa hon som att hon inte hört vad jag sa.
-Han var ivägen, sa jag lite högre.
-Och det ger dig anledning att slå honom?
-Jag hade haft en tuff dag, eller natt, eller vad ni nu säger. Men poängen är den att jag redan hade varit i skolan en gång redan, blivit intvingad i en bil och så skulle jag ha en hel skoldag till.
-Men det urs, började ms Lazar men Ray avbröt henne.
-Det spelar ingen roll, och så måste jag gå nu, och det tror jag att Lucia och måste göra, sa han och tog tag i min handled och drog ut mig från rektorns kontor.

Jättebra skrivet! Du skriver väldigt sammanhängande och beskrivande