Öppet forum för noveller

Lupins? Det är väl Fenrir Grårygg som kommer in och han har ju sagt att han blev biten som litet barn.

Remus Lupin, minfantasi om hur det var natten då han var biten

Så bra skrivet, du borde bli författare! ♥

Tack fina du! ♥

Ett skolarbete som jag blev rätt nöjd med C:
Är dock inte riktigt klar än, men jag kände att jag ville dela med mig av den här.
Ge gärna respons och kritik!
-----------------
Det var en kall och mörk natt. Regnet smattrade mot marken och vinden ven. Gatlyktorna kastade kusliga skuggor över buskar och träd. På trottoaren gick en flicka. Hon drog sin kappa tätare omkring sig då hon försökte att skydda sig mot kylan. Det var ingen rörelse i staden förutom när vinden skakade om trädens kronor, eller de stora planterade buskagen. När hon gick gav klackarna på stövlarna ifrån sig ett klapprande ljud.
“Makenzie!”
Hon tittade bakåt när hon hörde sitt namn nämnas. Där var ingen. Hon skrattade lite åt hur paranoid hon var och skakade på huvudet. Hon hade bara inbillat sig.
Hon fortsatte gå, fast lite snabbare och efter varje gatlykta som hon passerade kände hon sig lite bättre till mods. Efter att sju lyktstolpar passerat förbi kunde hon äntligen pusta ut. Men så hörde hon ett ljud som fick hennes paranoia att komma tillbaks. Det var fotsteg. Än en gång vände hon sig om. Men det var fortfarande ingen där.
“Det är okej, inget kommer att hända.” intalade hon sig själv.

Hon kände sig ändå inte säker. Så hon sprang. Klackarna på skorna gjorde det mycket svårare än vad det borde varit, så hon tog av dem och fortsatte. Hon hade inte tid att plocka med sig dem så hon bara klev ur klackarna och lämnade dem i gatlyktans sken.
Hon sprang och tills gatlyktorna tog slut, men det fick henne inte att stanna. Helt plötsligt så kände hon hur någon tog tag i hennes arm och drog in henne mot ett av buskagen. Rädslan hindrade henne från att tänka, men hon gav ifrån sig ett gällt skrik, bara för att någon skulle täcka över hennes mun.
“Schh. Var tyst. Det är inte säkert ute inatt.”
Orden fick henne att titta upp mot personen som dragit ner henne i busken. Personen som pratat med henne hade korpsvart hår, precis som hon själv, och gröna ögon som lyste i mörkret. Det var svårt att urskilja resten av ansiktet då det var så mörkt, men av det hon såg tyckte hon att det verkade som en kille.
“Vad är det?” frågade hon tyst.
Egentligen ville hon inte veta, hon ville bara komma därifrån.
“Terrorister.” svarade personen kort.
Hon rös. En av buskens grenar hade rivit henne i pannan, och hon kände något rinna längs tinningen.
“Du blöder.”
Personen torkade bort den rinnande känslan med sin tumme, och det skickade en kall kåre längs hennes ryggrad.
“Vem är du?” frågade hon istället.
“Jag heter Mill.” sa han.
“Men hur kan du veta a-” började hon.
“Jag är spion.”
Hon nickade långsamt.
“Men ska vi sitta här tills morgonen, eller vad ska vi göra?”
“Det får vi se.”

Hon satt tyst en stund och bara väntade. Hennes hjärta slog snabbt och hon önskade att hon inte hade varit där. Hon ville vara hemma i sin soffa och sitta och läsa en bra bok. Inte vara ute i en kall buske i mitten av natten och vara nära döden. Hon visste inte ens om hon någonsin skulle kunna komma hem.

Plötsligt hörde hon någon gå, inte så långt ifrån henne. Hon ryckte till och svalde hårt. Hon kände Mills hand i sin, som i att han ville lugna henne. Det hjälpte, men inte helt. Hon var fortfarande rädd. Hon höll om den så hårt hon kunde medan tårar sakta rann ner för hennes kinder, och hon grät tyst.
“Kom ut nu Mill.”
Fotstegen hade stannat och en röst hade ersatt ljudet.
“Det är ditt eget fel, du skulle inte snokat från hela första början. Annars kanske jag skulle ge dig nåd, men nu har du allt gjort bort dig, och du ska få betala med ditt liv.”
Rösten skrämde henne, och det blev inte bättre när Mill släppte hennes hand och klev ut ur busken.
“Jag hjälper oskyldiga människor från döden. Du är korkad nog att inte förstå hur många oskyldiga liv du tar. Men det gör jag.”
“Du vet bättre än att göra mig arg, Mill.”
“Edvin, låt bli. Bara gå hem.”
Hon kikade ut genom buskens grenar och såg dem stå vända mot varandra med en pistol siktad mot den andre. Hon såg Edvin, uppenbarligen Mills värsta fiende och högst listad av polisens efterlysningar. Han skulle antagligen se helt ofarlig ut, med platina - blont hår och knallblå ögon, men med ärren som täckte hans ansikte gav honom ett skräckinjagande utseende, som inte alls hade varit, om inte ärren fanns.
“Var är hon?” frågade han Mill. “Makenzie, var är hon?”
Hon ryckte till.
“Vad vill han mig?”
“Hon har inget med det här att göra.”
Hon hörde ett skott tryckas av. Sekunder senare ett till, följt av ytterligare ett.

Hon var träffad. Det var de allihop. Ur den varma kappan rann blod. Det rann och rann, och hon visste att hon skulle förblöda. Hon föll ut ur busken när prickar förvärrade hennes syn. Hon skrattade ett svagt sista skratt innan allt liv rann ut ur hennes kropp.
“Jag som trodde att jag bara var paranoid.”

-------

Moa G Jättespännande berättelse!! Jag tycker att du beskriver personer och områden, ex. vägen med gatlycktorna och vädret jättebra.
Jag förstod inte riktigt vad som hände mellan hon blev gömd i busken av Mills och när Mills och Edwin samtalade men annars var det en jättebra berättelse som sätter tankar i rörelse...

Håller på med en novell här på mugglis, dock lite väl lång för att lägga upp i ett enda inlägg på den här tråden, skulle verkligen uppskatta om ni läste den i tråden jag skapat för den istället. Heter:
Other Worlds (SV)

Jag skall nu kasta ihop en kort historia med ett budskap på bara några timmar!

Walter Saltzberg satt i sin bunker med ett trasigt gevär, han hade nästan gjort slut på hela matförrådet och hans vän hade dött av lungproblem. Han satt nu mot väggen i den kalla gråa bunkern och tittade på kroppen av sin vän, det luktade förjävligt men vad kunde han göra med den... Han såg bort på sov kojerna dom hade vilat i. Ovanför hörde han dån och skott, Ryssarna höll på trycka dom tillbaka, han hade hört på radio kommunicering att Stalingrad hade misslyckats, vilken dag som helst nu skulle Röda Armén hitta ingången till hans bunker och storma in, han såg upp på nazistflaggan som hänge på väggen och suckade utmattat. Han tänkte på sin kära fru som var hemma i Berlin och tog hand om barnen, hur hon hade bett honom att inte åka och hur han bara hade sagt till henne att dom skulle vara tillbaka snart, inte visste han att Ryssarna skulle vara så sega att bita i. Han rös till och såg ned på sina bleka händer, vilken jul han hade firat, med sin kamrat i deras bunker, cigarr och dricka.

Han ryckte till och hörde hur dörren till hans bunker öppnades, han tog sig upp på alla fyra och kravlade sig in i rummet där sov kojerna stod, han tog sin pistol och väntade på att Ryssarna skulle komma in, han hörde Ryska ord och osäkrade pistolen med den riktad mot dörren, men hans hand darrade av hur hungrig han var. En Rysk soldat med gevär ställde sig i öppningen till rummet, han riktade det mot Walter, men avfyrade inte. En död stund uppkom mellan dom, där dom bara riktade sina vapen mot varandra, tillslut sänkte Walter långsamt sin pistol när Ryssen inte sköt, och till hans förvåning sänkte även Ryssen sitt vapen, den Ryska soldaten i lång brun rock klev fram och såg på den svaga darrande nazisten, han sa med en väldigt stark brytning.
"Talar du engelska?"
Walter nickade långsamt och pustade ut.
"Vill du ha cigarr?" Sa Ryssen med sin trasiga engelska och tog fram en cigarr ur fickan på rocken och en tändare. Walter nickade igen och hävde sig upp emot väggen, hans darrande händer var magra och blodådrorna syntes på dom. Ryssen tände cigarren och gav den till Tysken. Walter förde den mot läpparna och puffade lite, han andades ut lugnt och kände lite värme i sig, han andades kraftigt och såg upp i det gråa taket. Han frågade med en egen ganska förstörd men förståelig engelska.
"Vem är du?"
Ryssen som hade tänt sin egen cigarr satt bredvid honom mot väggen i sin rock och svarade.
"Mitt namn är Gregorovich. Och du är?"
Walter bad honom upprepa sig då han inte riktigt förstod första gången, men sedan svarade han.
"Walter..."
Ryssen nickade och suckade, han verkade tänka ganska djupt, han la en av sina händer för ögonen, han hade väldigt stora vantar på sig. Tillslut tog Gregorovich av sig sin väska han hade runt axeln och tog fram en bit bröd, han ställde geväret mot väggen och höll brödet åt den svaga Tysken.
"Du kommer behöva följa med mig sedan." Sa Gregorovich och såg bort mot den stora nazistflaggan i rummet bredvid. Walter suckade och tog brödet, han tog en till puff och ett stort bett av brödet.
"Jag vet... Men vart ska du ta mig?"
Gregorovich ville inte svara först, han såg ned på golvet och tog av sig sin stora pälsmössa med en röd stjärna på sig.
"Moskva först... Sedan... Jadu."
Walter förstod rätt fort och nickade, han åt av brödet, torrt var det men han brydde sig inte, det gav honom så mycket energi. Ryssen tog fram en silvrig plunta med vodka och tog en klunk, han räckte den till Walter som glatt tog en klunk för att skölja ned brödet. Ryssen såg åter mot nazistflaggan och reste sig för att gå bort och titta på den, han satte händerna på höfterna och suckade, Walter tog hans gevär och lyckade häva sig upp på fötter, han släppte geväret och lutade sig mot väggen medans han gick i rummet, han fick ett svagt leende och sa med sina dåliga enkelska.
"Har du hört om Amerikanen som skulle till Sovjet?"
Gregorvich vände sig om lite förvånat men log, han skakade lite på huvudet.
"Han tyckte Moskva var för kallt, så han åkte ut till Sibiren, för att någon sa att det var ett varmt paradis."
De båda log och halv-skrockade lite. Ryssen såg sig omkring och lyssnade ivrigt, dånen ovanför dom började tystna, man hörde lite skott då och då och lite Ryska rop, men Gregorovich såg sig omkring och gick sedan för att hämta sitt gevär.
"Om du har något du vill ha med, ta det, du kanske får behålla det..." Sa han lite oroligt och gick bort för att riva ned nazistflaggan. Walter nickade och gick bort för att ta lite saker med sig, som en bild på sin fru och lite annat. Han lämnade sin pistol i bunkern och gick ut före Gregorovich, Ryssen hade geväret rätt i ryggen på honom när han höjde sina händer, Ryska soldater sprang över fältet men Gregorovich kunde leda undan sin Tyska fånge mot den Ryska linjen, han hade åter tagit på sig sina kläder och gick rätt snabbt bakom Walter, dom tog sig in utan att bli beskjutna, men resan över fältet var definitivt en oroväckande och rädd upplevelse för Walter. Han hörde hur soldaterna snabbt talade Ryska, han snappade bara upp ett par ord, och Moskva och Sibirien ett par gånger. Han såg sig omkring och hörde tyst ett
"Förlåt..." Innan han fick ett slag i skallen, han föll fram på knä och fick ett till slag i bakhuvudet, världen svartnade och han föll ned i snön.

Han vaknade långt senare på flaket av en bil, omkring honom satt lite annat folk, varav några Tyska, dom började konversera med varandra men efter att Tyskarna började tala om hur dom villa döda Hitler för misslyckandes så tystnade Walter. Bilen stannade till i Moskva och dom fördes ut, hans händer var bundna hårt, han såg sig omkring på torget dom var på, vid sidan av bilen såg han Gregorovich marschera fram. Han log lite men höll sig tyst då han inte ville skapa någon knipa. Gregorovich gick in i en stor byggnad tillsammans med ett par andra soldater. Tyskarna fick stå där ute i det kalla Ryska vädret och huttra, bara iklädda sina uniformer som inte var passade åt det kalla Sovjet. Efter ett tag kom Gregorovich ut igen, han såg ned på gruppen Tyskar och hans ögon fastnade speciellt på Walter. Walter såg upp med hopp mot honom men fick sedan en sorglig blick då han förstod meningen i Gregorovich's sorgsna, ursäktsfulla ansikte. Han ögon var helt döda och förstörda, hans blick bad om ursäkt och försökte säga att han inte kunde göra något, hans rock fladdrade i vinden och han såg ut som han just förlorat en god vän. Hans händer knöt ihop till nävar och han gick såg bort från Walter, skamsen och irriterad, han gick snabbt ned för trappen och iväg för att kliva in i bilen. Hans ögon hade sagt allt och Walter vände sig om för att smälta den fakta som nyss lagt sig på honom som en stor och tung dyk. Hans knän var svaga när han tänkte på vad som skulle hända, och det var nästan så att det svartnade igen, men allting var fortfarande vitt när han såg ned i snön, han stapplade omkring lite och bet sig i läppen när han tänkte på framtiden som låg klar framför honom. Klar, kall och hård...

Thougts?
Vad ville jag med detta?

Shapiro Thougts: jättebra historia!! När jag läser den så är min första tanke "Vad hemskt det är med krig, att vanliga människor motvilligt har till uppgift ta varandras liv"
Sedan så visar du en bild av hur det kan ha sätt ut för en tysk, som under andra världskriget var the bad guys. Att han egentligen inte verkar vara en nazistisk judehatare utan en ganska förnuftig person.
Ett annat budskap som din text innehåller är också att det gör inget att vara snäll mot en främling, som i detta fall även är en fiende.
Jag vet inte, var det något av detta som du ville förmedla? Jättespännande historia i vilket fall ;P

Det var det, tackar!
1. Det är hemskt med krig, det är väldigt ofta som folk egentligen inte alls vill delta i det ens, men måste på grund av vad deras ledare säger
2. En Tysk man i sin bästa ålder utan skador var mer eller mindre tvingad att gå ut i kriget, valde han att inte göra det kunde det få grova komplikationer med lagen.
3. Eh-heh... Han är både nazist men ändå inte, hur menar jag? Jomen... Han gillade idéen om stortyskland, med tanke på hur Tyskland såg ut innan kriget, sen ville han väl inte gasa ihjäl alla judar men det var hans land och han ville tjäna det, ibland håller man med vissa saker, och det räcker för att man ska göra något, som med mig! Jag röstar på ett parti även fast jag tycker att dom är skit allihopa Jag bara anpassar mig till det som verkar mest nära mina ideal.
4. Ja! Bara för att din ledare sagt: "Dom är dåliga, skjut dom." betyder inte det att du vill det eller att du borde göra det, kanske du borde för din överlevnad då det kan få ödesdigra konsekvenser för dig och din familj men... Aa, du vill inte alltid vad din ledare vill.

Dock så var det ju något mer... Vad tror du slutet innebar? Vad händer med Walter? Varför är den där blicken så sorgsen?