Den Femte Världen (Julkalender)

SUPER!!!

Här är del två! Den är lite (ca 300 ord) längre än första delen, hoppas ni gillar den! Ber om ursäkt för eventuella formaterings/grammatik/stavfel på förhand, ska ha matte nu


_________________________________________________________________



“Jag heter Tamas. Jag har levt större delen av mitt liv på gatorna, i skydd av Natten. Jag är ett av Nattens Barn, och det är i den fria luften ute på gatorna jag hör hemma, inte på något ruttnade gammalt barnhem. Om ni tycker som jag, räck upp en hand!” Innan hon ens hann avsluta det sista ordet hade nästan alla de andra barnen i rummet sträckt upp sina händer. De var bara några av de yngsta som tvekade, men när de såg att alla andra var med på idén räckte de också upp sina händer. Tamas svepte tillfredsställt med blicken över rummet. Hon hade sagt åt alla barnen från barnhemmet att samlas i det gamla rucklet utanför barnhemmet, och det verkade som om hennes budskap hade nått fram. Plötsligt kom en pojke fram till henne.
“Och när hade du tänkt att vi skulle rymma?” frågade han. Tamas suckade. Hon hade vetat att det här skulle komma.
“Tja, vi kommer inte kunna rymma inatt, men om tre dagar kommer varenda en som gör som jag säger vara ute ur det där stället för alltid! Och polisen kommer inte att vara ute efter er!” Ett upphetsat mummel spred sig genom rummet.
“Hur skulle det gå till?” ropade en flicka från någonstans långt bak i rummet.
“Det får ni se då!” svarade Tamas.
“Varför kan du inte berätta nu?” frågade pojken som stod framför henne. Hon spände bara sina svarta ögon i honom och han tittade snabbt undan. Hon levde verkligen upp till sitt namn med dem där nattsvarta, outgrundliga ögonen som var omöjliga att läsa av. De slöt sig om hennes tankar och höll dem gömda för alla utifrån. Hon tecknade snabbt åt några av de äldre barnen att komma med henne, och gick uppför trappan in i ett annat rum. De följde efter henne, och när den sista stängt dörren efter sig så tog en av flickorna till orda.
“Hur hade du tänkt dig det här nu då? Vad är din plan?” Tamas log åt sin väns fråga.
“Jo Mirana, jag hade tänkt mig att…”, började hon, och sänkte sedan rösten till en viskning, så att de andra ‘rådsmedlemmarna’ behövde luta sig fram för att uppfatta vad hon sa, och medan hon förklarade spred sig leenden långsamt över pojkarnas och flickornas ansikten.

* * *
Tre dagar senare hade nästan alla barn på barnhemmet Moldhovel blivit adopterade. Det vara bara tre barn kvar; två fjortonåriga tvillingpojkar och en femtonårig flicka. Föreståndarinnan för barnhemmet hade ingen aning om varför just hennes barnhem blivit så populärt, men det hade kommit väldigt många unga par som velat adoptera barn under dem senaste dagarna. Och alla som kommit hade verkat så bekanta på något sätt… Det ringde på dörren och hon suckade. Snart skulle barnhemmet behöva lägga ner hela sin rörelse - för vad är ett barnhem utan barn? Mrs Mason gick ut i farstun och öppnade. Utanför stod det en ung kvinna med långt, svart, hår i en fläta över ena ryggen.
“Vad kan jag hjälpa er med, frun?” frågade Mrs Mason uppgivet.
“Jo, det är så att jag skulle vilja adoptera ett par barn. Pojkar, närmare bestämt”, svarade den unga kvinnan. Mrs Mason suckade och vände sig om mot trappan.
“Jacy! Arun! Det har kommit någon som vill är adoptera två pojkar!” Genast kom två identiska, blonda pojkar dundrande nerför trappan. De stannade när de kommit ner, sträckte på ryggarna och log. Mrs Mason vände sig om mot kvinnan i dörröppningen med en frågande blick.
“Nå?” Den andra nickade och log.
“Jag tar dem. Hur mycket blir det?”
“300 silvermynt för båda två”, svarade föreståndarinnan. “Och jag behöver ert namn.”
“Åh, inga problem!” kvittrade den unga kvinnan. “Mitt namn är Samath Quimby!” fortsatte hon och räckte fram en liten påse med pengarna i. Mrs Mason tog emot pengarna, suckade och tecknade åt pojkarna att gå upp och hämta sina saker. De sprang glatt uppför trappan och kom ner med varsin liten väska bara sekunder senare. Ms Quimby log mot dem och höll upp dörren. När de passerade ut genom dörren blinkade hon åt dem, och de återgäldade gesten. Sedan vände hon sig om, vinkade till Mrs Mason och klev ut genom dörren som gnisslande stängdes efter henne. Kvar blev en förbryllad Mrs Mason, med 300 av sina egna silvermynt som hon ‘tappat bort’ tidigare under dagen i handen.


_________________________________________________________________



Hope you liked it!!

Och ja, Nyx, föreståndarinnans namn var en pik riktad direkt mot dig

Du är dum! Var det nödvändigt att använda Mason??!?!?!?!?!?!?!??!
(men jag gillar kapitlet ändå)

Ja, det var det (tog faktiskt bara ett random engelskt efternamn, kom på att det var just Mason först efteråt!! xD)

Tack!!

Du är fortfarande dum...

Alltså åååh vad bra!! Är avundsjuk, ärligt Blir aldrig nöjd med mitt eget skrivande xD♥

What???? Det är ju JAG som borde vara avundsjuk på DIG!!!! Du skriver OÄNDLIGT mkt bättre än mig!!♥

Tack för att du gillar det, blev inte särskilt nöjd med den delen själv xD

Du, avundsjuk på mig? Ptff! Jag är en medelmåttig författare som inte kan avsluta något av mina skrivprojekt någon gång! xD

Allvarligt, förutom några korta noveller så var förra årets julkalender det typ enda riktigt allvarliga jag någonsin slutfört. Och till och med det slutförde jag inte riktigt eftersom jag aldrig skrev den tilltänkta epilogen! -_-

Jättebra!

Jag har cirka hundra påbörjade projekt som jag inte avslutat, så... -_-