The 1D-games

Kapitel 1.7
Zayn

Den kvinnliga deltagaren från distrikt tolv, Aila Wez, steg upp på scenen. Hon var mörkhårig, hade ett lätt hjärtformat ansikte och sprakande, bärnstensbruna ögon. En lätt ångest dolde sig dock bakom masken av likgiltighet. Zayn förstod att man, inte bara för synens utan också för sin egen skull, behövde dränka alla sina känslor och tankar ögonblicket man blev dragen. Om man inte gjorde det skulle man inte klara sig igenom spelen, och man skulle förmodligen dö tidigare än förväntat. Kanske var det bra. Kanske var det lika bra att låta sig dödas om man skickades iväg som årlig deltagare till Hungerspelen. Det var antingen förr eller senare. Som deltagare i distrikt tolv hade man inte stor chans att vinna; om man inte hade någon dold styrka som kunde vara bra till hands för att överleva. Zayn hade ingen sådan. Han hade visserligen behövt arbeta i större delen av sitt liv med bara händer och på så vis byggt upp sig fysiskt, men han tvivlade på att det var tillräckligt för att klara sig till slutet.

Han tog nästan förgivet att det var hans tur i år. Han hade alldeles för många lappar med sitt namn på i klotet och oddsen log inte direkt mot honom. Han förstod att han skulle behöva lämna allt bakom sig om det var hans namn som blev uppropat härnäst. Alla de äldre i hans bostadsområde skulle få en ännu tuffare tid om det var han som blev ivägskickad från distriktet. Hur många liv skulle förloras efter det att han försvann därifrån? Han bad tyst att det inte skulle vara något mer än hans eget. Ja, om det var han som skulle representera distrikt tolv i år så skulle han förmodligen dö.

"Zayn Malik!"

Zayn såg upp mot scenen igen, väcktes ur sina tankar då mannen där uppe, Caden Chance, ropade ut hans namn. Blicken vilade för en sekund på det lilla pappret denne höll i sin hand. På den lappen stod hans namn. Zayn kände hur det började värka i bröstet på honom, men något annat kunde märkas av i hans kropp; en kokande, varm känsla i magen. En känsla som tydde på ilska. Den sjuttonårige pojken var tvungen att ta ett djupt andetag innan han började röra sig ut från klungan han stod i.

Likgiltighet, tänkte han för att påminna sig själv om vad han kom fram tilll. Dränk dina känslor.

Det fanns inget han kunde göra för att ändra det som var. Det fanns inget han kunde göra för att förändra det öde som låg framför honom och de andra deltagarna i Hungerspelen. En skulle överleva. Resten skulle dö.

Zayn hade tagit sig upp på scenen och stod nu och blickade ut över människorna nedanför. Det var i alla fall tur att det var han som hade blivit vald, och inte någon med familj och vänner. Zayn hade Mrs. Jordan, sin granne, men annars hade han blivit av med allt. Han var på sätt och vis glad över att ingen av de andra ungdomarna skulle slungas in på ett spel mellan liv och död. De klarade sig, i alla fall fram till nästa år.

En fredsväktare tog plötsligt tag om Zayns arm. Greppet var däremot mjukare än vad han hade förväntat sig, som om väktaren försökte visa respekt.

"Det är dags att stiga på tåget", sa den. Zayn kunde inte tyda stämman; om den lät vänlig eller beordrande.

"Får man inte tid att säga hej då?" frågade han då, medveten om att man brukade tillägnas några sista farväl.

Han kunde känna på sig hur fredsväktaren hånlog inuti hjälmen.

"Det ser knappast ut som att du har någon att säga hej då till", sa den, och drog sedan med sig Zayn av scenen. Fler fredsväktare mötte honom på andra sidan och alla försökte de hålla honom i formation. Zayn följde aningen motvilligt med dem i riktning mot det långa tåget vid utkanten av distriktet.

Han hade ännu inte satts in på spelplanen, men spelet var redan igång.

Så bra ♥

Bra skrivet, bra skildring av Hungerspelen, är spänd på hur det blir i Spelen. ^^

Tack!
Det var den kommentaren jag behövde. Nu börjar kapitel 2!
Det är en bit kvar tills själva spelen börjar, men jag hoppas att ni finner kommande kapitel intressant ändå! :3

Karaktärsregistret har blivit uppdaterat, så nu kan man se karaktärerna tydligt och strukturerat. Det kommer att uppdateras med information allteftersom våra protagonister upptäcker nya saker om karaktärerna.
Du kan även följa spelen genom att se vilka deltagare som fortfarande är vid liv och inte.
Hoppas ni gillar det! ^.^
---------------

Kapitel 2.1
Liam

"Det ser ut som om vi har bra odds i år."

Liam granskade noga bandet som spelades upp på teven. Just denna inspelning var på deltagarna från distrikt fyra då de valdes upp på scen. Han ville se varje reaktion, varje uttryck i deras ansikten för att kunna avgöra om det Jessika sa stämde. Liam hade redan från början bestämt sig för att alliera sig med distrikt ett och fyra. Fanns det någon svag länk i gruppen kunde dock allt gå förlorat.

"Jag tvivlar på honom", sa han tillslut och pekade på den manliga deltagaren. Han var ett år äldre än honom, en karriärist, men såg nästintill livrädd ut uppe på scenen.

"Han verkar känna flickan." Jessika funderade med honom. "Hon ser stark ut. Hon kan säkert hålla honom i schack."

"Det är honom vi dödar först."

"Vi kanske inte ens behöver döda honom", påminde Jessika. "Det kan vara någon annan som hinner före oss."

Plötsligt pausades bandet och skärmen visade en stillbild på de två deltagarna från distrikt fyra uppe på scen.

"Dra inga förhastade slutsatser", hördes en mansröst bakifrån. Oisin, Liams handledare, stod bakom den vita soffan och höll i fjärrkontrollen. "För att vinna spelen måste ni vara beredda på det oväntade. Det man inte förväntar sig har ett lustigt sätt att överraska en."

Liam tittade bak mot mannen som en gång vunnit det han strävade efter att vinna. Han kanske ville göra saker på sitt eget sätt, men han tänkte ändå ha Oisins råd i åtanke. Förhoppningsvis kunde det förbättra hans egen strategi.

De satt på tåget, tittade igenom varje distrikts slåtter för att se vilka motståndare de ställdes upp mot, och väntade på att få komma till huvudstaden där de skulle träna och göra sig redo för arenan. Oisin, och Jessikas handledare - Mira Lace - skulle göra allt de kunde för att göra dem till vinnare. Men bara en av dem kunde vinna och Liam skulle se till att det blev han.

"Efter min egen bedömning skulle jag säga att distrikt ett är det största hotet. Så länge vi håller god ton med dem till finalen kan vi lätt röja undan de andra", fortsatte Jessika. Att diskutera om deras tid i spelen var något av de viktigaste förberedelserna för distrikt tvås deltagare. Det var inga diskussioner om att överleva, det var inga diskussioner om träning; det var en uträkning för att vinna.

Liam höll med henne, förstod att de inte kunde vända ryggen mot distrikt ett även om dessa var deras allierade. De såg starka och farliga ut. Arthur Key och Justine Grace skulle klara sig fint utan distrikt tvås hjälp.

"Nästa band", sa Oisin då och tryckte till på fjärrkontrollen. Nästa slåtter började spelas upp på skärmen. Liam sänkte sig på nytt i djup koncentration för att bedöma sina motståndare.

Visserligen låg det en poäng i Oisins tänkande om oväntade händelser, men Liam hade svårt att se hur något kunde gå fel.

SÅ BRA!! Du skriver helt perfekt! ♥

Tack så mycket, Paulina Black!
Jag vet inte hur många som läser, men jag uppskattar varje kommentar! Läsarnas engagemang är trots allt det som driver författaren till att fortsätta dela med sig av sina verk.

Jag hoppar över ceremonin när distrikten visar upp sig och går direkt till träningen.
---------------

Kapitel 2.2
Zayn

Träningen var igång. På varje station fanns det någon deltagare som ville utöka sina kunskaper eller erfarenheter. Man kunde träna på pil och båge, svärd, spjutkastning, fällor, eld och andra saker som var viktiga att kunna inför spelen. Zayn tyckte dock att det viktigaste för honom nu, under första träningstillfället, var att bedöma och iaktta hans motspelare. Han hade tagit sig tid att memorera varje ansikte och namn. Nu var det dags att se hur de var som personer, som jägare, som överlevnadsmänniskor.

Det yngre paret från distrikt fem, George Marcson och Elisabeth Piper, hade fullt upp med att lära sig knyta knopar. Den manliga deltagaren från distrikt sju, Niall Horan, hade placerat sig i överlevnadssektionen och gjorde upp en eld. Han tycktes passa in där. Det var dock slöseri med tid. Om han redan visste hur man skulle göra för att överleva i vildmarken borde han gå vidare till nästa station. Karriäristerna från distrikt ett, två och fyra hade samlat sig till en grupp i ett av hörnen av träningscentret. Zayn tog för givet att de diskuterade allianser. Pojken från distrikt fyra, Louis Tomlinson, verkade annorlunda från inspelningen han hade sett. Han såg säkrare ut nu. Bredvid honom stod den kvinnliga deltagaren, Alexandra Enocson, med samma målmedvetna ansiktsuttryck. De var båda ett hot. Nej, hela gruppen av karriärister var ett hot. Zayn skulle behöva hålla sig borta från dem, annars skulle hans vistelse i arenan bli kortvarig.

Lite längre ifrån befann sig den kvinnliga deltagaren från distrikt elva. Perrie Edwards, som Zayn genast memorerat från inspelningen, tränade sig fysiskt i den komplicerade hinderbanan med klätterställningar och balansgång. Hans blick tycktes stanna på henne. Han log lätt åt hennes lätta, smidiga rörelser. Hon verkade ämnad för att ta sig fram i krångliga miljöer. Det var först när Zayn märkte av Ailas blick i början av hinderbanan som han insåg att han stirrade och lite skamset vände han sig om för att fortsätta iaktta de andra spelarna.
-

Efter att ha kikat runt bland stationerna lite mer och iakttagit personerna som var där kände han att det var dags för honom själv att påbörja sin träning. Han hade sett den manliga deltagaren från distrikt tre nästan rastlöst gå runt i utrymmet och kände från det att det var bäst att använda sin tid väl. De skulle inte få många träningstillfällen till efter det här. Han behövde något som han kunde visa upp inför spelledaren för att kunna imponera på huvudstadens invånare och få sponsorer. Han visste bara inte vad han skulle göra. Han hade bara gått ut i skogen och jagat ett fåtal gånger. Pilbåge skulle han kunna träna upp sig i, men det krävde att man hade sikte och koncentration. Han ville helst undvika närkontakt med de andra spelarna, så svärd var inget alternativ, dessutom kändes det alltför riskabelt då det fanns stora risker att skada sig själv om man inte kunde hantera det ordentligt. Tillslut valde han att testa på kastvapen. Med knivar och kaststjärnor kunde han försvara sig utan att gå i närkamp. Han behövde bara säkerställa sin förmåga att kunna använda dem.

Med ett par knivar i hand försökte Zayn ignorera allt runtomkring sig. Han kunde höra att gruppen med karriärister hade kommit igång med träningen. Det smällde i järn och hela träningsdockor rullade över golvet. Zayn gjorde vad han kunde för att inte påverkas av tanken att de var överlägsna honom. Det viktigaste var att komma någon vart i sin egen träning; utvecklas själv för att ha någon chans att överleva på arenan.

Plötsligt kände han sig iakttagen. Med en kort blick åt sidan kunde han utmärka pojken från distrikt tres krulliga, bruna hår. Han stod i mitten av hallen, med händerna i träningsjackans fickor och med ett likgiltigt ansiktsuttryck. Hans ögon var fästa på honom. Något i blicken tydde på att han väntade. Han väntade på att Zayn skulle börja kasta. Zayn försökte skaka av sig den obehagliga känslan och inte bry sig om pojken. Harry Styles var ett år yngre än honom, men något sa honom att han inte skulle underskattas.

Ny läsare!!!

Jag är inget fan 1d men du skriver ju så bra så
Det ska bli jättespännande att se vem som vinner vilka som blir allierade osv!
Jag har lite svårt att hålla reda på vem som kommer från vilket diskrikt men jag har jättedåligt minne så de är nog bara jag


*tillägg, såg att du hade gjort en innehållsförteckning på vilka som tillhör vilket distrikt så my bad

Tack så mycket, och välkommen AmandaPotter03!

Här kommer två delar på rad!
---------------

Kapitel 2.3
Harry

"Allierade?" frågade Harry med en bestört stämma. Han kunde se hur hans handledare, Fiona Lant, suckade åt hans tvivlande ansiktsuttryck. Till och med Scarlett deLore såg besvärad ut där hon satt med sina fylliga, blodröda läppar och gröna smink.

Fiona sänkte gaffeln med mat hon hade tänkt stoppa i munnen och placerade armbågarna på bordet för att kunna luta sig framåt mot pojken.

"Om du stöter på någon på arenan utan att ha allierade är den mest rimliga att du blir påhoppad och dödad. Med allierade kan du skydda dig, dessutom tas du som ett större hot." Hennes blåa, vassa ögon borrades in i Harrys, men han valde att ignorera den uppmanande blicken.

"De skulle ändå bara vända sig mot mig i slutändan", kommenterade han misstroget. "Alla är fiender på arenan." Han slängde en blick åt höger där Melody satt med sitt vanliga, oberörda ansiktsuttryck. Samma sak gällde henne; han kunde inte lita på någon.

"Jag jobbar ensam", sa flickan plötsligt, vilket fångade Fionas uppmärksamhet.

"Jag med", lade Harry till och satte därmed punkt på diskussionen.

Fionas ansikte visade hennes missnöje, men hon tycktes ge efter för deltagarnas envishet. Hon drog handen genom sin bruna snedlugg och suckade igen.

"Ni gör som ni vill", sa hon. "Det är trots allt era egna liv som står på spel. Inte mitt."

Harry fnös åt tanken. Han ville inte lägga sitt liv i någon annans händer, verkligen inte hos en så kallad allierad som ändå skulle förråda honom och försöka döda honom när det inte fanns några fler hot att undanröja. Han var inte engagerad i spelen, han ville inte spela efter någon annans regler. Han skulle överleva, men inte på det vis huvudstaden ville. Han hade sin egen taktik, sin egen strategi, och den skulle han hålla sig till.
---------------

Kapitel 2.4
Niall

I den stora byggnaden för deltagarna i årets Hungerspel hade ett rum på distrikt sjus våning tilldelats Niall. Han satt på sängen, uppkrupen mot väggen och blickade ut över den stora staden som kunde ses genom fönstret. Det var ingen miljö han var van vid. Han var van vid natur och ändlösa skogar. Han bet sig löst i läppen. Han hade accepterat att han skulle sättas ut på en livsfarlig arena med livsfarliga motspelare. Han hade sett vad de andra distriktens deltagare kunde göra, men vad kunde han själv?

Försiktigt sträckte han ut sitt vänstra ben över sängen och lät det vila raklångt på den mjuka madrassen. Några läkare som fanns på tåget hade opererat knäet direkt. Nu märkte han knappt av någon smärta längre. Det var fortfarande lite svårt att röra sig, lite då och då vacklade han till i stegen, men det skulle inte vara några problem när Hungerspelen började. Han kände sig dock begränsad. Han inte kunde träna så mycket fysiskt som han egentligen behövde. Han var visserligen van vid att klättra i träd, men han behövde fortfarande träna upp kondition och styrka. Även om han ville att det bara skulle vara för honom att överleva - skaffa mat och vatten och se till att inte frysa ihjäl - så visste han att han skulle behöva göra mer än så. Han skulle behöva slåss, han skulle behöva möta andra deltagare och göra allt för att inte förlora sitt liv i kamp. Döda någon tänkte han inte göra. Det sa emot allt i hans natur och han tänkte inte förlora sig själv i det här spelet. Det var något han ville behålla: sig själv, sin själ och sin personlighet. Om han skulle dö i spelen skulle han dö som den han var, inte som en hänsynslös mördare.

En knackning hördes plötsligt på dörren. En kvinna med kort, svart hår och bruna, varma ögon stoppade in sitt huvud genom öppningen. På den senaste tiden hade Niall fått lära sig att se henne som sin handledare. Det var svårt att tro att Yasmine Puder en gång hade vunnit Hungerspelen. Hon såg så varm och vänlig ut.

"Niall", sa hon som hälsning. Hennes blick var bestämd. Vi har tänkt diskutera lite om er tid på arenan."

Niall nickade bara som svar och hasade sig upp från sin sittande ställning. Han gick bort till dörren och följde sin handledare ut till det öppna utrymmet där ett par soffor och ett bord stod uppställda. Zelfi satt redan på en av sofforna och pratade med sin egen handledare, Lamont Heath. De tittade upp när Niall och Yasmine steg in i rummet.

"Vapen", sa Yasmine då hon satte sig på soffan mittemot de andra. Hon väntade tills Niall slagit sig ner bredvid henne innan hon fortsatte. "Jag behöver en kort uppsikt över vad ni har valt att arbeta med. Om ni nu ska vara allierade skulle en variation vara bra."

"Jag sköter den grundläggande överlevnaden", sa Niall direkt. "Jag kan gillra fällor, göra upp eld och sådant."

Yasmine såg på honom ett tag och han kunde utskilja en vag orolighet i hennes ögon.

"Det krävs mer än bara det för att överleva i Hungerspelen", sa hon. "Överlevnad hänger på hur ni agerar, var ni befinner er och vad ni har till hands."

"Jag kan ta hand om de tyngre sakerna", sa Zelfi från den andra soffan. "Jag har redan tränat i spjutkastning och försvar."

En kort nick från kvinnan i soffan visade att handledaren godkände informationen. Niall kunde se hur hon sneglade lite på honom; en fundersamhet kunde inte gömmas i blicken.

"Niall skulle kunna testa på pilbåge", sa Lamont som förslag efter en stunds tystnad.

"Det tar för lång tid att lära sig", sa Yasmine med en besvärad stämma.

Niall visste inte vad han skulle säga. Experterna framför honom hade koll på vad som behövde göras, inte han. Han fick helt enkelt lita på dem.

"Vi har några träningstillfällen kvar", sa Zelfi då de två handledarna sänkts i tankar. "Det är nog bäst att låta Niall avgöra själv vad som passar honom."

Niall mötte flickans mörka ögon på andra sidan soffbordet och kände sig tacksam över förslaget.

"Jag ska försöka hitta något som jag kan lära mig", sa han i ett försök att låta övertygande. Han mötte sin handledares blick och väntade på hennes respons.

"Nåväl", sa Yasmine efter en stunds tystnad. Sedan log hon smått. "Gör det som känns bäst."

Niall log tillbaka, men än kunde han inte slappna av. Även om han inte behövde lära sig något omöjligt, behövde han fortfarande träna, lära sig i alla fall grunderna i olika sorters vapen. Man visste aldrig vad man skulle ha att röra sig med ute på arenan, kanske var det bäst för honom att testa på det mesta.

"Hoppa i säng nu", sa Yasmine med en aning livfullare stämma. "Det finns fortfarande mycket att göra och ni behöver er sömn för att klara er igenom de kommande dagarna."

*kommenterar*

det är en jättebra berättelse! ser fram emot att få läsa mer!

Tack, Paulina Black! Nu kommer fortsättningen och slutet på kapitel 2! :3
---------------

Kapitel 2.5
Louis

Inte visa svaghet, det var vad Louis hade bestämt sig för då han först steg in i träningscentret. Han ville inte bara vinna respekt från de andra karriäristerna; viktigast var det att inte låta dem få reda på hans svaga punkter i strid. Hans styrka, däremot, kunde de gärna få se och läsa av. Det var med hjälp av hans erfarenhet i bågskytte som han skulle övertyga karriäristerna att alliera sig med honom. Dessutom skulle det ge honom sponsorer och han skulle ses som ett större hot av de andra spelarna. Han var dock noga med att visa respekt inför deltagarna från distrikt ett och två. Om han sågs som ett hot och dessutom var uppnosig och provocerande skulle alliansen inte hålla. Som tur var hade kamratskapet mellan karriäristerna stärkts avsevärt de senaste dagarna och under varje träningstillfälle höll de sig i grupp för att träna tillsammans.

Louis placerade pilen vid strängen på bågen och drog upp den till kinden. Med en stadig hållning siktade han in sig på sitt mål. Pilen flög iväg, klöv genom luften och slog i måltavlan på mindre än en sekund. Vibrationerna från träffen stannade kvar i utrymmet. Louis granskade sitt verk, log åt att ännu en gång ha träffat det mittersta fältet på den människoformade tavlan.

"Japp, oddsen ler mot oss i år", hördes plötsligt en röst inte så långt ifrån.

Louis vred på huvudet och fick se deltagarna från distrikt två en bit ifrån fältet för bågskytteträning.

"Variation är bra i en allians", instämde Liam med sin distriktskamrat. Hans ansiktsuttryck förblev dock orubbat.

Louis gav ifrån sig ett snett leende. Det Liam sa var helt rätt. De hade stor variation i gruppen i år. Arthur och Justine från distrikt ett hade båda stor erfarenhet i spjutkastning och avancerade vapen, Jessika var skicklig med svärdet, Liam använde mycket rå styrka, Alexandra kunde använda sig av det mesta - vissa saker bättre än andra. Louis själv kunde hantera pil och båge. Deras allians var ostoppbar. Det var ett gynnsamt tecken på seger. Frågan var vem av dem som skulle vinna när det kom till en kamp mellan karriäristerna. Vem skulle få åka hem och ta emot den eviga äran?

För många tankar.

Louis satte en ny pil till bågen. När tiden var inne skulle alla svar uppenbara sig. Att oroa sig över småsaker skulle få honom att tappa fokus. Det viktigaste nu var att träna upp sig den sista tiden som gick, och sedan ge allt ute på arenan.
---------------

Kapitel 2.6
Zayn

Det var dags. En och en skulle deltagarna gå in i träningscentret och visa upp sin talang för spelledaren och andra som var livsviktiga för hur utvecklingen på arenan skulle te sig. Deras slutgiltiga träningspoäng var avgörande för att skaffa sig sponsorer, vilket förmodligen skulle behövas då de flesta deltagare hamnade i svåra situationer under spelets gång. Zayn hoppades att han kunde få någorlunda höga poäng och få sponsorer med det. Han var medveten om att han inte hade mycket chans att locka till sig några under intervjun. Han fick göra sitt bästa nu.

Frågan var bara vad han skulle använda sig av inne i salen. Han hade testat på det mesta under träningstillfällena, övat upp sig i grunderna för att kunna röra sig med vad han än fick tag i ute på arenan. Sanningen var att han inte hade någon aning vad han kände sig säkrast med. Han hade ägnat sig mycket åt knivkastning, men visste inte om han istället skulle visa upp svärdsfäktning på grund av den höga risken att missa måltavlan med kastvapnen. Tankarna gnagde inom honom. Han hade dock god tid på sig att bestämma sig. Han skulle vara den sista deltagaren som gick in till hallen. Han skulle få sitta utanför tills alla andra hade försvunnit och han var ensam kvar. Han slängde en blick till vänster där Aila satt. Även hon skulle få vänta länge. Med tanke på hur nervös hon såg ut nu skulle hennes nerver nog förvärras rejält när antalet människor minskade i rummet.

Till höger om honom satt Perrie. Till skillnad från distrikt tolvs kvinnliga deltagare såg distrikt elvas mycket säkrare ut. Det låg i hennes hållning, i hennes bestämda blick. Zayn hade fortsatt att iaktta hennes träning under träningstillfällena. Han kunde inte undgå att märka hennes smidiga natur och hur lätt hon klarade sig igenom svåra uppgifter. Hon visste hur man överlevde, hon visste hur man skulle röra sig i knepiga terränger, dessutom verkade hon ha fattat tycke för ett smalt, vässat svärd som hon också var skicklig med. Om Zayn hoppades att någon skulle vinna så var det Perrie Edwards. Inte bara för att hennes självsäkra natur och vackra ansikte fångat hans intresse, nej, hon hade en chans. Om han själv hade en chans eller inte kunde han inte säga. Det återstod att se.

"Liam Payne", Zayn väcktes ur sina tankar då han hörde namnet ropas upp. Pojken som reste sig och gick mot ingången till träningshallen visade inga tecken på nervositet.

Zayn var tvungen att vara som han. Inte blodtörstig, inte som en karriärist, men självsäker och med dränkta känslor. Om han inte kunde bemästra detta på insidan kunde han i alla fall få det att se ut så på utsidan.
-

Melody Shek var näst på tur för att gå in och visa sina färdigheter. Zayn hade sett henne hoppa runt bland de olika stationerna, fördelat tiden jämt mellan överlevnadssektionen och vapensektionen. Även hon verkade rätt smidig av sig, och hon kunde använda sig av de flesta vapnen. Zayn blev nyfiken på vad hon skulle använda sig av nu. Hennes resultat var också intressant. Det skulle han få se samma kväll.

Efter Melody ropades Harry Styles namn upp. Zayns uppmärksamhet fästes direkt på hans likgiltiga ansikte då han reste sig upp från sin stol. På väg mot dörren märkte han av Zayns blick. Zayn kände plötsligt en våg av kyla skölja över honom och en panikkänsla slog upp i bröstet. Han var den enda som tycktes ta den här pojken på allvar. Han hade inte sett mycket av hans träning, men visste att deltagaren var någon att hålla sig borta från. Han visste dock inte hur farlig han egentligen var. Han hade ingenting att gå efter förutom sina bubblande misstankar.

"Vad ska du använda?" Det var de första ord han yttrade i rummet och meningen var endast riktad mot pojken från distrikt tre.

Harry stannade av på stegen en kort sekund, släppte inte blicken från Zayn.

"Knivar", sa han sedan, tycktes få en varnande glimt i ögat innan han försvann bort mot dörren och in i rummet bredvid.

Det fastställde Zayns beslut. Han var tvungen att ta reda på hur duktig pojken egentligen var. Han behövde något att jämföra med. Om Harry fick bättre poäng än honom i slutändan skulle han veta att han var ett hot. Om inte skulle han sluta oroa sig.
---------------

Kapitel 2.7
Louis

Louis steg in i den mörka salen. Det första han såg var vapnen - prydligt upphängda på metalltavlor i en lång rad. Till vänster fanns tavla efter tavla, alla formade till människor med ringar kring känsliga organ. Hjärtat var bäst. Träffade man hjärtat skulle ens motståndare möta en oundviklig död.

Förutom det matta lampljuset i taket kom det enda ljuset uppifrån. Som ett hål i väggen bildades ett rum där flera människor satt vid ett bord och pratade. De såg upp när Louis steg in. Bland de okända personerna fanns både män och kvinnor, alla klädda i svarta kostymer och klänningar. Med ett vinglas i handen satt de under det röda lampskenet och slängde blickar mot Louis under tiden han tog sig fram.

Allra längst ut vid kanten satt dock utmärkande person. En kort, ung kvinna med långt, mörkblont hår hade placerat sig i skräddarställning med hakan i händerna. Hon lutade sig framåt som för att se närmare och hennes skarpa ögon uppfattade vartenda steg Louis tog över golvet.

Det är spelledaren, insåg Louis. Hans öde ute på arenan låg till stor del i händerna på den här unga kvinnan. Kalla kårar löpte längs hans ryggrad. Han hade inte sett spelledaren förut, inte ens under träningstillfällena. Det var inte ens säkert att hon hade sett hans talang innan. Desto viktigare var det att göra ett bra intryck nu. Han fick inte förlora den här chansen.

Behärskat gick han fram till ställningen där pilbågen hängde och vägde den i handen. Sedan tog han kogret med pilar, slängde det över axeln och drog ut en pil. Han tog ett djupt andetag innan han lade pilen mot bågen, spände strängen och ställde in siktet mot en av tavlorna framför sig. Han släppte strängen, och lät pilen bli startskottet för hans öde.