Första plats: taggsvansen02
Spoiler:
Tryck här för att visa!Korpen
Korpen är en vacker varelse så slank, svart och vacker.
En dag då Elina gick till skolan såg hon just en av dem, en korp, den satt ensam på en gunga. Den verkade följa henne med blicken medans hon gick hon började jogga, korpen skrämde henne och fick henne att känna sig olustig inombords. När hon kom en bit bort tittade hon bakåt, hon såg den inte först men sedan, där på ett staket satt den och tittade på henne, följde med blicken. Elina började nu springa och tittade inte bakåt förens hon var framme vid skolan.
Dagen fortsatte som vanligt och Elina såg inte ett spår av korpen. Det blev lunch och när hon hade ätit skulle hon gå ut på skolgården och sätta sig under ett träd och läsa. Men då såg hon den stå precis utanför grinden och hoppa lånsamt närmare. Elina som precis har satt sig reser sig skrämt upp. Hon visste inte vad so fick henne att bli så skrämd och det var inte ens säkert att det var samma fågel. Men ändå så reste hon sig upp och gick in och satte sig på en bänk i korridoren. Hon tittade ut men såg nu ingen fågel.
Hon undvek att gå ut på resten av dagen men når sista lektionen var slut tog hon sin ryggsäck, gick ut i korridoren och vart stående. Vad skulle hända när hon kom ut? Men här kunde hon ju inte stanna. Försiktigt öppnade hon skolporten. Inget. Så hon tog några steg till men då hoppar en svart korp ner från ett träd. Elina börjar andas snabbt, tar sats och börjar springa . Hon tar en ovanlig väg hem och svänger in i en gränd som hennes föräldrar alltid har sagt avrått henne från att ta. Och från ingenstans kliver en kvinna ut ur skuggorna och ställer sig mitt i Elinas väg. Hon springer in i kvinnan och känner en stark smärta växa i bröstet, hon backar och lyckas få upp händerna till bröstet och känner varmt blod spruta ut. Kvinnan närmar sig igen och hugger nu Elina i magen men drar inte ut kniven utan drar den neråt och sprättar upp Hennes mage. Elina faller till marken med händerna för magen. Kvinnan böjer sig över henne och säger endast två ord:
“Kraaa, kraaa.” Kvinnan reser sig igen och går där ifrån.
Det sista Elina ser innan mörkret tar henne är en svart fågel som sveper över henne, landar på en fönsterbräda och kraxar två fula, hesa krax. Sedan flyger den iväg igen och mörkret omsluter henne helt.
Andra plats: illusionofcool
Spoiler:
Tryck här för att visa!Flickan och hennes glänta:
Hon hade alltid kommit dit när hon ville vara ensam. Den här gläntan -långt inne i skogen och full av knotiga gamla körsbärsträd hade varit hennes så långt tillbaka hon kunde minnas. Och innan den hade varit hennes, innan hon ens var född, hade den varit hennes mors. Hennes mor som nu var död.
Hon hade hetat Marian och hade dött av en pil, skjuten när hon försvarande sitt slott från soldater. Hon hade inte varit mer än fyra år, om ens det. Men ögonblicken efter att hennes mor blivit träffad av den hemska pilen var fortfarande tydligt inetsade i hennes minne. Marian hade dragit henne till sig, i skydd av slottsmuren av sten, gett henne en kärleksfull, men mycket ansträngd kram och tyst viskat i hennes öra. "Ta hand om dig nu", hade hon sagt, "och ta hand om din far". Sedan hade hon tittat djupt in i hennes skräckslagna ögon, samtidigt som något i hennes slocknat. Något som aldrig skulle finnas där mer.
Darrandes av chock och skräck hade den fyraåriga flickan krypt ihop, ovetandes om att hennes far var på väg upp på muren, mot henne, och det tomma skalet vad som hade varit hennes mor. Han hade gett order om att flytta in Marian till ett gemak i slottet, och sedan hade han tagit tag runt flickans midja och lyft upp henne i sin varma famn.
Sex år senare var den lilla flickan nu en självständig tioåring som levde i Barnesdaleskogen om sommaren, våren och delar av hösten. Resten av året var hon, hennes far och hans män inkvarterade i mörka grottor i Sherwoodskogen. Mörka grottor som lystes upp av varma eldar, där männen kurade ihop sig för att inte frysa under de kalla vinternätterna.
Tredje plats: JossiMarauder
Spoiler:
Tryck här för att visa!Arvingen ~ Det Dolda
Det var kväll. Jillian satt framför brasan i vardagsrummet och tänkte över vad hon skulle göra med arvet när hon väl fått det. Hon skulle köpa en fin gravsten till sin döda mor. Och sen så skulle hon köpa ett eget hus. Ibland kanske det var trevligt att ha Felicity som sällskap, men det skulle bli skönt att flytta. Jillian var ju stor nu, hon klarade sig själv. Hon behövde inte någon storasyster som tog hand om henne.
Hon hörde steg i trappan. Det var Felicity med ett pergament i handen.
"Vad är det där?" Frågade Jillian och gick fram till Felicity.
"Åh, inget" sade Felicity och gömde pappret bakom ryggen. Jillian slet fram det och läste det. Det var fars testamente. Men...han hade skrivit över det hela till Felicity.
"Felicity, arvet till hör mig" sade Jillian.
"Nej, arvet är mitt! Far skrev över arvet åt mig, han visste inte att du fanns!" Sade Felicity och ångrade mig genast.
"Nej, du...du ljuger!" Viskade Jillian.
"Jillian, förlåt..." Sade Felicity.
"Nej!" Skrek Jillian. "Nej! Du visste hela tiden! Du visste att han inte visste om mig!"
Hon trollade fram ett svärd och höjde det.
"Jillian" var det sista Felicity sade. Jillian träffade Felicity, och Felicity förvandlades till is, och när svärdsklingan klöv Felicity föll isen isär som glassplitter. Plötsligt blev isen till luft, och så...borta.
Jillian stirrade på vattnet. Vad hade hon gjort?
Jillian vankade av och an i sitt rum. Hon hade dödat Felicity. Hennes Felicity.
Hon drog fram svärdet hon hade mördat Felicity med. Hon stod inte ut med sig själv.
Jillian gick ut utan utanför huset. Den svala nattluften blåste svagt mot Jillians ansikte. En ensam tår letade sig för hennes kind. Och en till. Jillian grät och grät. Tillslut så tog hon fram svärdet igen.
Jillian stack svärdet i sig själv. Och plötsligt, lika hastigt som hennes syster förvandlats till luft, förvandlades Jillian till jord. Än idag kan man höra flickan sitta utanför Montgomery Manor och gråta över sin döda syster.
Fjärde plats:LillaBelle
Spoiler:
Tryck här för att visa!Ali
Jag sitter på golvet när mamma kommer in med ett paket i händer.
- Vad är det mamma, frågar jag.
- Det är en present men jag vett inte vem det är ifrån, just det grattis på 7 års dagen Elisabeth, svarade hon.
Hon ställde ner presenten och gick. Jag gick fram till paketet och öppnar den och i den låg en porslins docka.
- Hej jag heter Ali och jag är din bästa vän och du ska lyda mig, sa dockan
- Okej Ali okej Ali, sa jag
Jag plockar upp henne och kramar henne och hör mamma ropa att jag ska sova. Jag går till sängen med Ali.
Mitt i natten slår Ali mig, jag skriker och mamma kommer.
- Vad är det, skrek hon
- Ali sog mig,grät jag
Hon tog upp mig och tog mig till bilen och Ali med. Vi åkte till ett mentalsjukhus och lämnade mig där Och där där bor jag en idag och jag är nu 18 år och Ali har tagit över min hjärna och får mig att göra elaka och hemska saker. Så ett råd akta er för porslins dockor.
Femte plats: 1233679
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tillbaka till det gula barnrummet med två fönster som det regnar stora vattendroppar utanför. På väggarna hänger teckningar på gubbar med ben som börjar vid hakan. Sådana man ritade när man var liten. Det måste vara åtta år sedan Julia var här,ändå är det städat. Såklart mamma städat i hopp om att Julia skulle komma tillbaks. Men det gjorde hon aldrig. Inte levande.
Julia går fram till skrivbordet. Där ligger en docka med rött hår som är kortklippt. Den påminner om Marvid. En jämngammal pojke som var sjunde sonen av en Sjunde son. Vilket tydde på att han var synsk. Han lura alltid henne att det fanns trollbebisar i rummet som bara han kunde se. Hon tänker på Lisa som var så klok och smart, Lars som var så bra på att trolla, Markus och Aron som mest var retliga men ändå roliga. Sedan såklart fröken Violett. Den gamla gumman som ägde hela trollkarls herrgården som alla dessa barn sprang rundor på. Några helt olika barn som levt på te och pannkakor, lärt sig trolla,gått skogspromenader, läst böcker om jättar och älvor, sprungit i korridorerna, råkat välta ner fina vasar och hört på fröken Violetts läskiga spökhistorier. Allt som har hänt på fröken Violetts trollkarls herrgård är nu borta för Julia. Hon kommer att tänka på dagen allt började. Då hon var fyra och hoppade i en vattenpöl när plötsligt en regnbåge lystes upp på himlen. Hon följde den,gick vilse,och ramla ner i en sjö. När hon vaknade upp låg hon på en torr gräsmatta vid ett stort hus. Det är i de huset hon levt i åtta år. Men nu är det borta för Julia. Hon skulle bara göra en kärleksdryck till stackars Lars som varit så kär i Lisa i flera år. Stackars blyga lilla Lars. Hon visste att man inte får göra trolldrycker som fröken Violett inte hade sagt var okej. Men kärleksdrycken verkade så enkel. Fast det var den inte. Det gick fel. Mycket fel.
När man dör får man välja en plats man vill bo på. Julia valde att bo där mamma bor. Det var samma hus som när Julia försvann. Inget har förändrats . Förutom glädjen. Mamma bor där själv nu. Pappa har en ny familj och vill inte ens höra av sig till mamma. Julias storebror har flyttat och Julia är död. Eller som mamma tror, försvunnen. Julia sitter med henne varje dag. Men det märker förstås inte mamma. Det är omöjligt att märka av Julia om man inte också är död. Hon är både osynlig och ljudlös. Julia vänder sig mot fönstret. Det har slutat regna och en regnbåge lyser upp himlen. Men Julia följer den inte. Hon kommer ihåg vad fröken Violett sagt: följ aldrig regnbågen igen! Dör ni här kan ni inte komma tillbaks. Ni fastnar på vattenytan och kommer inte loss.
Tänk om ett barn just nu börjar följa regnbågen och trillar ner i vattnet till Violetts underbara värld tänker Julia innan tårarna börjar rinna.
Sjätte plats: Choixpeau
Spoiler:
Tryck här för att visa!Nej, åh nej! Varför skulle jag säga så? Varför var jag tvungen att vara så elak hela tiden? Inte konstigt att du inte har några vänner, Eloise! Inte alls, så elakt som du beter dig! Du borde passa i Slytherins elevhem istället! Du är så elak, självisk ...
Det är med de tankarna som jag slår upp ögonen en morgon i flickornas sovsal i Ravenclawtornet. Men de ångrande tankarna rinner snabbt av mig. Självklart att det är hennes fel! Rose Weasley, den äckliga idioten som anklagade mig för ..
Mitt i mina ilskna funderingar så inser jag att allt är mörkt runt om mig. Marinblått tyg är klätt överallt och jag sjunker neråt, även om jag försöker med hela min kraft att hålla mig uppe genom att greppa tag i tyget. Det är ytterst obehagligt och jag simmar genom tygmassan för att försöka komma ut.Det är inte så mycket luft här inne och jag börjar få lite panik innan jag till slut skymtar ljus framför mig. Så snabbt jag kan kravlar jag ut och lägger mig pustande på sängen.
Men det är något ytterst märkligt med det här. Lakanet ser ut att vara minst femtio meter brett och taket är så långt upp att jag skulle kunna tro att det var himlen, om inte ett stort Ravenclawemblem var målat på det. Kudden bakom mig är gigantisk och jag inser att det är där som jag befann mig för några sekunder sen. Jag har blivit en pyssling.
Jag tittar ner på min kropp och inser att jag är spritt naken. Mina kläder ligger brevid mig på sängen, men de är alldeles för stora för en pyssling. Inte direkt för att någon skulle se mig i min nuvarande storlek, men jag ogillar starkt tanken på att gå utan kläder i Hogwarts korridorer, fulla med elever. Jag förstår verkligen inte det här. Jag somnar sött i normal storlek, men när jag vaknar är jag bara några centimeter hög. Det ända som skulle ha kunnat göra det här är en mäktig förhäxning. Svart magi ... Namnet Rose Weasley dyker direkt upp i huvudet. Det är klart. Den själviska idioten, jag borde inte ha trott något annat.
Jag lägger mig på mage och kryper försiktigt fram mot kanten. Det är långt ner. Om jag bara ålar mig en liten bit längre fram så kanske jag kan se bättre ... Plötsligt glider jag neråt. I panik försöker jag få tag om lakanet med mina minimala nävar. Om jag faller, så faller jag långt. Svetten rinner över ryggen när jag håller i mig allt vad jag orkar i mina försök att kravla upp. Men jag faller.
Jag har otrolig tur. Mina luddiga tofflor som jag ställde dit igår ligger fortfarande kvar och jag landar mjukt i den ena, på rygg. Det tar ett litet tag att klättra ut, men efter några ansträngande minuter trillar jag ner på det hårda golvet. Jag hittar en tom Bertie Botts-burk en halvmeter framför mig. När jag kryper i den och sparkar hål för ben och armar, ser det ut som en One-piece, som mugglarna har. Nu ska Rose Weasley få ...!
Så fort jag kan joggar jag mot dörren. Men jag hinner bara ut i uppehållsrummet innan jag måste slänga mig på marken för att pusta ut. Hjärtat bankar stenhårt och jag har kramp i magen. Ryggen är helt blöt av svett. Med en sista ansträngning lyckas jag fatta tag i en förbipasserande elevs mantel.
Det är svårt att lyckas hålla kvar greppet, men jag lyckas hur som helst följa med ända till trolldrycksklassrummet, innan jag skrapas av mot dörrkarmen och landar hårt på rumpan. Jag kikar in. Där, på främsta raden sitter en hemsk människa med eldrött, rufsigt hår och räcker upp handen entusiastiskt. En våg av hat sköljer genom mig och jag bestämmer mig. Det är dags för hämnd.
Professor Snape märker inte när jag tyst klänger mig uppför hans byxor och slår mig ner på hans äckliga, feta hårstrån. Jag försöker tvinga mig själv att inte dra loss halva hans flottiga frisyr när han vänder sig om för att inspektera Weasleys kittel. Han synar den långsamt, men säger inget. Aldrig att han skulle ge beröm till någon som inte är från hans eget elevhem. Det bränner inom mig när jag förstår att Weasley har lyckats ypperligt på uppgiften.
Efter ett tag så strömmar eleverna ut ur salen. Jag gör ett tappert skutt ner mot en bänk långt nedanför. Det skär som en kniv in i benet när jag landar hårt på sidan. Smärtan är outhärdlig, men jag bryter i alla fall inte något. Haltande glider jag ner på marken och börjar hoppa på ett ben mot utgången, långt efter de andra.
Efter någon timme så är jag äntligen framme vid ytterporten. Elever strömmar in och ut och jag måste akta mig noga för att inte riskera att bli trampad. Jag har vant mig vid min lilla kropp ganska bra nu, fast jag undrar fortfarande hur det här kan hända. Dessutom är det extremt jobbigt, men jag antar att jag får bättre kondition av det här, i alla fall. Och det lär jag verkligen behöva, om jag ska behålla den här storleken i hela mitt framtida liv ...
Jag glider neråt skogen på en barkbit som ligger på gräset. Det går rysligt fort och är väl inte direkt så säkert, men jag klamrar mig glatt fast. Det susar i magen och kittlar ner i tårna, innan den har förlorat så pass mycket fart att jag kan hoppa av. Då tittar jag upp.
Jag befinner mig i den förbjudna skogen. De uråldriga träden formar en slags instängdhet runt mig och marken är kall och fuktig. Men det är definitivt inte det värsta med situationen. Något som skrämmer mig från topp till tå är att det kommer något krypande mot mig. Eller snarare några. Det är en gigantisk spindelfamilj som närmar sig med sina håriga, långa ben.
De kryper närmare och närmare. Hundratals djur som kommer krypande i hiskelig takt mot lilla mig där jag står på marken utan att röra mig. Det är svårt att bedöma, men dessa spindlar borde vara jättar även för människor i normal storlek. Långsamt inser jag att jag troligen kommer att dö, när spindlarna bara är några meter ifrån mig och jag skriker rakt ut. Jag är i total chock, när jag ser på de gula ögonen, som kommer allt närmare och är törstiga av mordvilja. Vuxna och barn, med snabbt dansande ben som får min lilla kropp att rysa. Jag förstår inte hur de kan se att jag befinner mig här, så liten som jag är - men det ända jag tänker på är att jag behöver hjälp. En häxas ansikte dyker upp i mitt undermedvetna. Hon heter Rose Weasley.
I samma sekund som jag tänker den förlåtande tanken, så får mina ben fart. En annan märklig sak är att jag helt plötsligt är i min fulla storlek. Fort som blixten springer jag som om det gäller livet - vilket det faktiskt gör. Upp för de mörklagda backarna, med mardrömssprindlarna krypande i hälarna. Pulsen skriker, när jag i en sista kraftansträngning faller ut mot Hagrids hus och spindlarna missnöjt drar sig tillbaka. Lättnaden sköljer över mig och jag känner grässmak i munnen.
Jag kliver snabbt upp och ser ner på mina leriga knän. Jag noterar att jag står i full Hogwartsuniform, även om slipsen är knuten på ett väldigt märkligt vis. Sakta går jag tillbaka till slottet i skymningen. Himlen ser ut att ha målats av rödskimrande ljus, det är en vacker kväll. Mina tankar går till Rose. Tacksamheten sprudlar inom mig och får mig att må så himla mycket bättre.
Mugglarportalen