Lämna mig inte.

Jättebra! När kommer nästa kapitlet?

Förhoppningsvis ganska snart, ska försöka lägga upp det innan jag åker bort på Söndag, har lov så så under den veckan kommer inget kapitel!

Jättebra♥ Okay, har alltid varit intresserad av relationer:p
Puss och kram♥

Sjukt bra skrivet! Det här kan bli riktigt bra om du fortsätter i samma stil

Kap 4


”Du trodde det var okej för mig va?” Jag tittar Linnea i ögonen. Hon är helt stum. ”Jo men det är okej att jag är med dig, Ellen bryr sig ändå inte...” Fortsätter jag. Jag vet allt om Linnea. Hon är den bästa och värsta människan som finns och jag älskar henne oändligt mycket. Men hon trampar ofta på ömma tår, om man ska säga så. Jag visste att hon skulle reagera på precis detta sättet, ändå var jag förvånansvärt chockad.
”Ellen. Nej.” Säger hon. Hon spänner ögonen in i mig. ”Vafan tror du om mig? Jag var för fan din bästavän? Vad fan är jag nu?” Hon är arg och nu ångrar jag mig mer än allt.
”Så du fattar inte?” Jag skakar på huvudet och drar till mig en suck innan jag ställer mig upp. Vi har alltid varit nästan precis lika långa men jag märker ändå av centimeterna mellan oss. ”Du har sårat mig så många gånger Linnea. Avbryt mig inte nu, du vet att jag älskar dig. Jag klarar mig inte utan dig och jag skulle aldrig lämna dig för något i världen. Men du sårar Linnea, och jag vet inte hur jag står ut längre.” Jag vänder sedan på klacken och börjar gå ut, men jag vänder mig om. ”Lås när du går.” Sedan smäller jag igen dörren och mina kängor slår hårt mot golvet när jag går ut från lägenhetshuset.

Lördag och jag mår piss. Jag har inte gråtit eller något nej. Det är precis det som är problemet, jag har inte känt någonting. Ingenting över huvudtaget. Jag har känt mig tom inombords men en del av mig tycker ju att jag har rätt, att jag borde gjort detta tidigare. Men en annan tycker att jag aldrig borde blivit arg, att Linnea bara var rädd och reagerade på fel sätt och jag egentligen borde ringa och säga förlåt. Jag gjorde ingenting.

Ett sms av Linnea får jag ändå. Hon vill ses direkt och prata ut lite. Jag svarar okej och drar på mig en kofta och försvinner ut i sensommaren. Hon ville träffas i lägenheten och jag hade inga känslor kvar, ingen kraft till någonting och mamma har tjatat hela dagen på mig att jag borde ta en promenad. Så när jag ropade hejdå och slog igen dörren måste hon varit överlycklig.

”Hallå!” Ropar jag när jag kommer in i lägenheten, som om jag bodde där med min make och mina två barn. Hah, det där var bara skrattretande på alla sätt och vis. Men det är inte mina barn och make som kommer, utan en arg Linnea. Hon står framför mig på bara någon sekund och studerar mig när jag tar av mig sandalerna. ”Måste du stirra på mig?” Säger jag och tittar på henne. Hon ser bara sur ut och går in i köket och snart är jag där med henne.
”Förstår du var du har gjort?” Säger Linnea och smäller igen kökslådan.
”Jag? Nej.” Svarar jag och snurrar runt med sockerskeden i teet, den här lägenheten är grå och tråkig och extremt smutsig, jag borde verkligen städa här i helgen. Tankarna flyget iväg, och jag märke inte ens att Linnea pratade med mig.
”Ellen? Lyssnar du ens på vad jag säger?” Hon är sjukt irriterad.
”Va? Ja, det gör jag.” Svarar jag och tar en klunk av teet.
”Ellen. Jag ljög för dig om att det var mitt ex jag var med. Jag var med Madde.” Säger hon och spänner ögonen i mig och jag känner hur hon njuter av detta ögonblicket. Hon ljög för mig, min bästa vän ljög för mig. Hon var med Madde. Den där hemska människan. Madde har alltid velat vara med Linnea och har aldrig velat vara med mig. Hon tyckte att jag hela tiden förstörde den Linnea hon var kompis med på dagis. Hah, extremt skrattretande.
”Du ljög för mig? Fyfan vad låg du är Linnea. Fattar du inte vad du gör? Du kör med mig, och det räcker. Tro fan inte att jag förlåter dig för detta!!” Skriker jag ut på henne.
”Som om jag trodde du skulle göra det, Ellen. Du måste bete dig mer som Madde.” Hon vänder sig om och jag kan se att hon ler.
”Linnea, du vet inte vad du gör. Du har ingen nu, Madde är inte här. För tro fan inte att jag vill se dig igen, någonsin!!” Skriker jag. Jag flåsar av ansträngning och halv panikångest och tanken går igenom mitt huvud. Var med som Madde. Jag ljög för dig. Jag återhämtar mig lite och möter Linneas blick. Hon är lite chockad, hur kan hon vara det? ”Ut härifrån. Nu. Jag vill inte se dig igen.” Jag pekar mot dörren och Linnea bara stirrar på mig och springer sedan iväg, hon har inte sett mig såhär, någonsin. Och när dörren smäller igen brister jag ut i gråt.

AN: Sent kapitel igen, men så är det ibland. Hoppas ni gillade det och kommentera gärna konstruktiv kritik. Pussar och Kramar ♥♥♥

Supermegafoxyawesome! Det är min kritik xd
Superbra verkligen, och ta så mycket tid du behöver för att skriva kapitlena!
Vi väntar vet du!♥

Jättebra!! Men sorgligt...

VARNING! Detta är ett mentalt jobbigt kapitel att läsa så tänk att detta är bara på låtsas och inte baserat på en verklig historia.


Kap 5


Måndag morgon, en riktig skit morgon. Linnea kontaktade inte mig på hela helgen och jag inte henne, såå det var stelt i skolan. Jag vände totalt ryggen till henne och umgås med några andra. Inte särskilt intressanta människor men de fick mig att tänka på annat helt enkelt.

”Ellen?” Den där rösten känner jag igen, utan och innantill. Det låter som om hon står bakom mig.
”Linnea.” Svarar jag tyst. Den här tjejen har varit en del av mitt liv så länge, hon var där och tonade mitt hår i början av sjuan till att jag fick smaka på mitt första breakup i mitten av åttan. Och jag älskar henne för det och det kommer jag alltid göra, hur jävla elak hon är kommer jag alltid älska henne. Alltid tänka tillbaka på våra underbara minnen tillsammans. Den här tjejen är så jävla hemsk men ändå den bästa på hela jordklotet och detta vet hon.
”Jag är så ledsen över igår, jag spårade ut, förlåt. Jag vet att du inte kommer förlåta mig men jag vill att du ska veta att jag är så ledsen över detta och att jag älskar dig över allt annat och utan dig är jag ingenting.” När sista ordet är sagt försvinner hon bort över skolgården och hennes blonda hår är (enligt mig) finare än någonsin.
”Linnea!” Ropar jag precis innan hennes huvud ska försvinna. Hon stannar till. ”Jag älskar dig!” Fortsätter jag och långt därborta hör jag hennes svar.
”Ellen, jag älskar dig med.” Innan hon långsamt försvinner och jag sjunker ner på marken helt tagen av det som precis hände.

Dagen efter kommer det. Smset.
Älskade Ellen.
Du är det bästa som någonsin hänt mig,
och jag älskar verkligen dig!
Men du måste förstå,
att för mig är livet just nu ganska svårt.
Jag vet att du aldrig kommer förlåta mig,
för jag är en sådan jävla dum tjej.
Jag förlorade dig, min favorit,
och sedan dess har mitt liv varit skit.
Du måste veta att det inte är ditt fel,
leta efter svaret i närmaste bibel.
Du är mitt hjärta,
och att skriva detta ger mig oändligt smärta.
Jag kommer aldrig såhär mycket gråta,
och jag vet att detta för dig blir en riktig gåta.
Jag tar med dig till graven,
för nu ska jag till dödsstationen.

Oändlig kärlek,
Linnea Wilhelmsson.

Jag såg smset. Och jag svarade. Bara sekunden efter innan jag kastade mig iväg mot tågstationen med tårarna forsande ner för kinderna. När jag kom dit var tåget stannat och jag såg hennes blonda hår blandat med blod på tågrälsen och om det nu gick grät jag ännu mer. Hon var död. Stendöd. En resande på tåget ringde polisen och en annan försökte trösta mig smått. Men ingenting hjälpte. Jag kommer aldrig någonsin höra hennes underbara röst aldrig känna hennes kroppsvärme mot mig. Min bästa vän i hela världen har lämnat mig och jag kommer aldrig komma upp på fötterna igen.

AN: Nytt kapitel,var extremt skrivsugen och detta kapitlet var extremt jobbigt att skriva för min del. Så kommentera gärna kritik till nästa kapitel.

Vad sorgligt... *snyft* men väldigt bra skrivet!

.