Plantera fyra blommor så överlever en [Hungerspelen]

Tack hörni! Håller på med nästa kapitel, så det kommer nog imorgon. ;3

Yey!

4.

Honórius Huck, D1

“Hur känns det?” vill en rund man i rutig väst veta.

Det är Saffra som svarar och bakom mannen i väst blixtrar några kameror till och ljudet av pennor som skrapar mot papper når Honórius. De står på tågperrongen med det metalliska tåget bakom sig och ett dussintal människor har kommit för att vinka adjö. Bland dem är Jack. Han håller sig i utkanten med händerna i fickorna. Observerar. Något han försökte lära Honórius vid ett flertal gånger men Honórius aldrig greppade. Nästa år kommer Jack anmäla sig som frivillig och då kommer Honórius vara hans tränare. Och sen kan de leva rika och kända hela sina liv. Han ger Jack en nickning och deras blickar möter varandra. De delar ett leende innan reporten ställer en fråga till Honórius.

“Honórius, din fader är en tidigare vinnare av Hungerspelen. Vad tycker han om att du ställer upp i år för att reprensentera både Distrikt ett och hans familj?”

Sjuttonåringen sträcker på sig innan han svarar och ler det där halvleendet som tjejer ska tända på och sen låtsas han tänka efter, som om han inte alls övat in precis vad han ska säga. “Hm, jag tror han är stolt över mig och glad att jag för traditionen vidare. Han har alltid stöttat mig och tror alltid på mig.” Det blixtrar från kamerorna igen och skrapar från pennorna och Honórius älskar varenda sekund av det.

Reporten tackar för sig och människorna på perrongen klappar och hejar på dem. Jack ger ifrån sig extra höga hejarop och busvisslingar och kastar med armarna i luften. När tågdörrarna stängs bakom Distrikt etts tributer är hejaropen svagare men Jacks röst skiner fortfarande igenom de andra. Honórius och Saffra vinkar genom fönstret. Så fort tåget börjar rulla går den blonda tjejen ifrån fönstret och Honórius hör klinkandet av glas i bakgrunden. Han stannar i fönstret och vinkar till Jack och alla andra tills tåget tagit sån fart att han inte längre kan se dem.

“Dags att fira, va?” säger Saffra. Hon placerar ett glas i Honórius hand och med ett skål sväljer de den söta vätskan.


Atlas Scymgeour, D12.

“Vad angenämt att det är ni som blev utvalda till Hungerspelen”, säger Ambrosia plötsligt. Det får Atlas att spotta ut potatisen han just skyflat in i munnen. Eskorten ger honom en äcklad min med sina guldiga ögon och fortsätter. “Tänk att ni får genomleva Huvudstaden. Där kan ni aväta hur mycket som helst, och ni behöhver inte stressa”, tillägger hon och ger Atlas en blick. “Ni kommer att ha en hänförande tid!”

“Tills vi blir inslängda på en arena och tvingas döda varandra”, påpekar han och lägger ner silverbesticken på den glansiga bordsytan.

Ambrosia ger Atlas en varnande blick från andra sidan bordet och rättar till sitt puffiga guldhår. Hon sneglar på Ryker. Den unga mannen sitter lugnt bredvid henne och äter sin mat. Atlas tror inte att mannen har ens tittat på honom en enda gång sen tåget körde ut från Distrikt 12.

“Det jag menar är”, fortsätter Ambrosia, “att jag tror och sätter min tillit till att ni kommer göra bättre ifrån er än förra årets deltagare från Distrikt 12. Ni är både äldre och utfodrade.”

Atlas kan inte låta bli att stirra på henne. Hon får det att låta som om de är grisar som fötts upp för att slaktas i Hungerspelen och innan dess får avnjuta lite lyx i Huvudstaden.

Rykar förvånar alla fyra genom att göra ett lätt “mm”:ande ljud, som för att instämma. Han är en av de fyra vinnarna från Distrikt 12, men den enda som fortfarande är i livet. Han vann Hungerspelen när han bara var tretton år, och har varit tränare för Distrikt 12 de senaste åtta åren. Atlas kommer inte ihåg hur han vann men han ser att hans ansikte är fullt av ärr.

Nu får Atlas anstränga sig för att hålla sig lugn. “Flickan som var med förra året, Thalia, var bara tretton år. Hon var lika gammal som du var när du vann Spelen, Ryker.”

Knappt märkbart tittar Ryker upp lite snabbt från sin mat och sneglar på Atlas. “Mhm?”

“Hon var min systers bästa vän. Om du kunde vinna när du var tretton så kunde hon också göra det! Varför hjälpte du inte henne?” Hans röst blir starkare och starkare och tillslut står han upp och vrålar. “Varför räddade du inte henne?”

Två fredsväktare rusar fram bakom honom och lägger sina tunga händer på hans axlar.

Ryker smäller sina bestick i bordet och möter Atlas arga ögon “Alla kan inte räddas, grabben.”


Än en gång, förslag på namn uppskattas:

Killen från Distrikt 2:
Killen från Distrikt 3:
Tjejen från Distrikt 12:

c:

Jättebra!!!

Super!

Li tycker jag är fint. Vet inte vad du tycker, men... :-)

Will?


Läser!

5.

Honórius Huck, D1

Honórius står bredbent, rak i ryggen och armarna korsade över bröstet. Hans blick rör sig runt på de andra spelarna i halvringen och då och då blänger han lite extra. Han har lärt sig att det är det bästa sättet att se hotfull ut på.

Vissa märker inte ens att han tittar på dem, andra viker snabbt undan blicken. När han stannar upp för att blänga lite extra länge på en kille med rufsigt blont hår möts deras blickar. Det är något med hans hår, eller så är det att killen inte viker undan med sin blick som gör Honórius frustrerad. Eller nyfiken?

“Kom igen, Honorius”, säger Saffra och knuffar till honom med axeln, vilket gör att han tappar ögonkontakten med den blonda killen.

“Vad?” fräser han till Saffra. Hon är inte alls som Jack. Hon är irriterande och hemlighetsfull och tror att hon kan kontrollera allt. Om det visar sig att hon inte är till bra nytta i Spelen kommer hon inte finnas omkring särskilt länge.

“Kom”, säger hon igen. “Dags att skaffa allierade.”

Svärdet är Honórius vapen. Det är vad hans pappa lärde honom när de andra barnen lekte kull. Svärdet är som tredje arm för honom.

Han väljer ett ur ställningen där paret från tvåan så passande håller hus. Han väger det längsta i sin hand. Egget är silverputsat och smalt. Under blickarna från Saffra och tvåan svingar han svärdet framför sig och över sitt huvud innan han kliver upp till slagdockorna. Ett hugg i axeln, ett svep tvärs över benet, ett i hjärtat och ett över halsen. Död.

“De är med oss”, säger Saffra, och slår ihop händerna när Honórius vänder sig mot sin trio till publik. Hennes blonda hår är uppsatt i en hög hästsvans och hennes leende tar upp större delen av hennes ansikte avlånga ansikte. Hon ser nöjd ut. Bredvid henne står tjejen från tvåan. Hon är kort, men hennes bruna hår är långt. Vid sidan av henne står en tätt sammanbiten kille med breda höfter och axlar, men han ser ut som om han instämmer.

“Vi måste se vad ni går för först”, protesterar Honórius. Han tänker inte alliera med några som är värdelösa, men de bevisar snabbt motsattsen. Zipporah, som tjejen presenterar sig som, visar sig vara proffs på pilbåge. Och killen, Carl, bevisar sig vara starkare än någon Honórius tränat med tidigare. Nöjd och positiv går han vidare med de andra till nästa station.


Silver Saltcoasts, D4.
Silver tar en klunk, sväljer och grimaserar. Det smakar inte precis gott, men det får henne att känna sig gott. Precis som allt annat i Huvudstaden.

Hon snurrar runt för att få syn på sin Distriktspartner, Chive. Han är klädd i samma träningskläder som alla andra Spelare. Svarta långbyxor, kortärmad tröja med gröna detaljer. Det klär honom. Chive verkar som en sån person som kommer överrens med alla. För tillfället står han och småpratar med tre, fyra andra Spelare.

“Hur går det?” frågar Silver och lägger sin arm på hans rygg, mest för att hålla sig själv stadig.

Han vänder sig mot henne och tittar på henne med allvarlig blick, frågar. “Är du karriärist, Silver?”

Först tittar hon bara på hans fyrkantiga läppar, sen nickar hon med hela huvudet. “Självklart.”

Chives ansikte lyser upp. “Bra.” Han vänder sig mot de andra. “Då har vi en deal.”

“Vänta”, säger en av dem. Han har snaggat mörkt hår och han har de största biceps Silver sett, bortsett från Chive kanske. “Vad har du för vapen?” frågar han Silver.

Hon kisar på honom och sen på Chive. Vem har störst armar egentligen? Sen säger hon till killen: “Jag är en baddare på spjut.”

Det svaret verkar få honom nöjd för han protesterar inte när Chive drar med sig Silver därifrån och hon känner hans starka arm om sig. De stannar bakom en vägg som är en måltavla för knivar, men för tillfället är det ingen som använder den. Chive står med ryggen mot väggen och när Silver råkar luta sig mot honom dunsar han emot den. Hon ler mot honom, tänker fråga om han har större armar än killen där borta.

“Är du full?” säger han då.

“Jag vet inte, är du?”

Och sen bestämmer hon sig för att ta en närmare titt på hans läppar och snuddar sina egna mot hans. Han svarar med att trycka henne hårdare mot honom och hans läppar är så mjuka, smakar så sött.

Åh Silver :c

Nuu var det ett tag sen (alldeles för långt tag sen) som jag la upp ett nytt kapitel, men nu är jag säker på att det kommer komma ett nytt någon gång idag! Det är det kapitlet, kanske ett till, och sen är det arenan som gäller gott folk!

Nice ser framemot det