Ett mirakels Mirakel

Åh, gud, tack så mycket!

Måste dock erkänna att när jag tittar tillbaka på den här texten, på strukturen, på Ana och allt annat så pirrar det i fingertopparna för att kunna få ändra. Men, jag får inte ändra då det tillhör karaktärsutvecklingen.

Jag ber redan om ursäkt ifall detta kapitel är konstigt o.o' *lovar att Vincent blir mycket bättre och mognare sinom tid*

***

Kapitel 3 Del 2 Katies löfte och Anas Mirakel

Artemis hade varit överlycklig ute i det fria, sprungit runt i en evighet så långt kopplet tillåtit (så mycket att mitt hår hade fastnat i ansiktet på mig om och om igen tills jag hade satt upp det i en slarvig boll under mössan) innan hon hade kommit ihåg sina kroppsliga behov.

Nu å andra sidan så sprang hon runt på skogsstigen, grävde i snön och försökte nosa på den frusna marken efter några tecken på universums mirakel som inte blivit nerkylda under ännu en natt med snöfall. Hon måste ha funnit något som var tillräckligt intressant för henne, för att hon då och då började försöka gräva och frustrerat damp ner på marken när hon inte lyckats finna det hon ville eller förväntade sig. Eller något nytt i hennes jakt på nya saker och ting på den nya plats hon förts till.

Sedan så saktade hon plötsligt ner och gick lugnt vid min sida. Jag tog tillfället i akt och knöt snörena på mina skor som gått upp efter att Artemis försök välta mig flertal gånger. Det var då hon sprang i väg, för allt hon var värd. Bort från stigen och in i skogen bland granarna. Hon fortsatte medan hon släpade på kopplet. Jag struntade i mina skosnören och började springa efter henne, rädd att hon skulle försöka ”attackera” ett vilselett djur eller komma bort i den höga snön.

Jag följde hennes spår tills jag inte längre visste var jag var och började urskilja konturerna av en person, sittande i skräddarställning lutad över något. Skrattet klingade i tystnaden medan solen nätt och jämt syntes och fick snön att glittra likt det älvstoft det var.

”Artemis!” utbrast jag förskräckt när skepnaden visade sig vara en kille med svart hår, sittande i snön med enkla kläder på kroppen. Ett par mörka jeans, en svart, långärmad tröja med en liten v-ring och en sliten mörkgrön jacka vars dragkedja var öppen. På fötterna hade han endast ett par vita Converse trots att han satt i en lång snöängel han måste ha gjort. Jag blev förvånad över att se en så lång och slank person i skogen, sittande i en snöängel med Artemis i famnen medan hon försökte välta honom också. (Jag var förvånad över att det fanns en enda vaken människa här omkring överhuvudtaget.) Hon försökte vid närmare tanke välta allt som rörde på sig.

Killen med det nattmörka håret tittade upp och såg på mig, ett stort leende på läpparna. ”Artemis, huh?” Han verkade nästan överlycklig över mitt val av namn. Han såg på mig medan hans händer kliade Artemis på ryggen, bakom öronen och på sidorna, nästan på magen. Sedan tog han bort kopplet ifrån henne och hon skällde högt av lycka.

Jag stirrade misstroget på honom, men samtidigt kunde jag inte låta bli att vara nyfiken. En kille som verkar tillhöra alvfolket sitter mitt ute i skogen med snö i håret, min valp i famnen och ett leende på läpparna medan solen knappt gått upp. Det här skulle definitivt bli en intressant dag.

Han såg på mig och lade huvudet på sned. ”Intressant”, sade han sedan. ”Misstanke – bra –, nyfikenhet, förbryllelse och… intresse”, lade han sedan till när han såg hur min blick drogs till något mörkt vid hans vänstra nyckelben. Jag kunde endast se en ung måne och sedan något becksvart som jag inte riktigt kunde urskilja. ”Har du inte fått lära dig om att man inte ska försöka fånga en vild själ? Den kommer försöka fly tills den en dag lyckas och man kommer aldrig få se skymten av den igen”, sade han leende medan jag gick närmare, chockad över att han lyckats läsa av mig så lätt.

”Artemis skulle aldrig fly ifrån mig på ett sådant vis”, sade jag och försvarade min valp. Jag förstod inte hur snabbt jag vant mig vid henne, och att endast blotta tanken på ett sådant svek från hennes sida sved redan.

”Nej, det klart. Inte ett Mirakel sänt från ovan, endast för din skull.” Han skrattade medan Artemis klättrade upp på honom och försökte slicka honom i ansiktet, lukta på honom.
”Mirakel med stort M?” frågade jag förvånat.
”Du vet vad jag menar?” frågade han, ögonen smala av misstro och chocken lysande ifrån honom.

”… Ja?”
Han stirrade på mig med sina klarblå ögon som kunde se in i min själ och sedan började han le stort. ”Du har hela universum i din hjärna.”
”Och nittio procent stjärnstoft i kroppen”, svarade jag utan att riktigt kunna förstå mig på hans ord. Vid de orden reste han sig och Artemis följde ivrigt honom medan hon växlade mellan att se på oss båda med en nyfiken blick.

”Vincent. Vincent Moonfellow”, sade han och sträckte fram handen. Jag tog den tveksamt.
”Anastasia. Anastasia Stokes.”
”… Anastasia, allvarligt?”
”’Moonfellow’, allvarligt?” kontrade jag.
”Jag väljer mitt efternamn själv, tyckte det var klokast.” Han ryckte på axlarna. ”Och, ditt namn…?”

”Mina föräldrar var riktigt imponerade av hennes historia.”
”Och de tyckte det var ett fint namn…?”
”Precis. Ett fint namn som de väldigt sällan uttalar hela på. De borde bara ha döpt mig till Anna istället.”
”Anna är för simpelt för dig, för någon. Jag tycker inte om namnet Anna. Ana är dock något annat.”

Jag måste ha sett ut som ett väldigt nyfiket frågetecken, eller snarare förvirrat.
”Ana är bättre. Mer… ovanligt och kortare utan att verka för simpelt.” Han verkade tro att det skulle räcka för mig för han böjde sig ner till Artemis igen och klappade lätt henne på huvudet innan han pekade djupare in i skogen och utan att se på mig sprang hon iväg. Hennes glada skall fick fåglar att flyga iväg från trädtopparna innan de försiktigt vande sig vid hennes skällande och började kvittra högt för att hålla Artemis sällskap.

Jag såg chockat på Vincent och kunde inte låta bli att stirra. Det var då jag såg korshalsbandet i hans högra hand och min nyfikenhet försvann genast. Jag har inget emot Kristendomen, inte egentligen. Hela min familj räknas väl som kristna. Jag trodde bara inte något sådant om honom, jag antar att jag förväntade mig att han skulle vara något extra bara för att han förstod Artemis bättre än jag och för att Artemis genast började lita på honom trots att det tog vad som kändes som en evighet tills hon ens såg på Emily med nyfikna ögon.

”Misstro och svek. Inte mot Miraklet dock. Mot… mig?” frågade han och reste på sig medan han höll min blick stadig.
Jag pekade på korset i hans hand. ”Du läser mig som en öppen bok och ser ut som en alv. Jag trodde världen skulle omfamna ett sanningens barn bättre än att låta honom ta lögnens väg.”
”Lögnens väg, heh?” Han log stort när han sade det och betraktade mig medan jag fortsatte tala.

”Ett, Artemis sprang till dig trots att vi har gått förbi andra personer på väg hit. Hon verkade inte ens registrera någon av dem, men hon kastade sig fram genom snön för att nå fram till dig. Två, när jag hinner ikapp henne så ser jag en alvliknande varelse sittande i en snöängel med min hundvalp i famnen.”

”Ah, ah, stopp där”, började hade. ”Hon är inte din någonting. Hon är en egensjäl, en egenperson med ett eget liv. Om du fortsätter att försöka hålla fast henne så kommer hon inte rymma, men hon kommer inte vara den här vilda själen i framtiden. Du må tro att hon är din någonting, men, hon är ett liv med en egen vilja. Hennes vilja råkar bara vara att vara vid din sida. Med tanke på att hon inte liknar dig för mycket ännu förmodar jag att hon är ny? Ja, så måste det vara. Hon är ditt Mirakel å andra sidan. Men, du har inte en egen valp. Vad du har å andra sidan är en valp som väljer att stå vid din sida och framstå som en egendom i andras ögon, fast hon bryr sig inte, för något med dig gör henne lycklig.”

Jag visste att det var oförskämt att stirra men jag stirrade. Jag stirrade på honom och försökte komma på vilken varelse som inte skulle kalla mig galen när jag beskrev dem som alvlika, vilken varelse som går runt och tyder folk som andra tyder en tavla samtidigt som han har ett kors i handen trots att vissa skulle kalla hans förmåga för häxeri. Och jag stirrade på både hans tatuering och halsbandet i hans hand.

”Hm, och för att klargöra några saker. Jag är inte kristen, jag är wiccan – men döm helst inte min religion utifrån mig, för jag är spritt språngande galen som du inser med tanke på att jag är ute i skogen klockan fem på morgonen och talar med en tjej vars namn är det enda jag kan om henne, som hon tror jag vet om henne i alla fall”, lade han till med ett litet mystiskt leende. Jag visste inte varför men jag rodnade, vilket måste ha varit extra tydligt bland allt det vita. I bakgrunden hördes Artemis skall medan hans ögon fastnade på min rodnad. ”Det är lugnt”, sade han då, ”jag ser inget dåligt med dig. Och, anledningen till att jag håller i det här korset är för att min styvfar – som råkar vara en förskräckligt sexistisk snuskgubbe och den värsta präst jag någonsin träffat – tog mitt halsband föreställande Horus öga och brände det, det var i alla fall vad han sade att han gjorde eftersom att häxor är djävulens tjänare.”

”Trots att de inte tror på något som djävulen”, flikade jag in och han nickade medan han tittade smått förvånat på mig.
”Exakt. Vi tror inte på djävulen. Det är Kristendomens påhitt, eller Judendomens, förmodar jag, liksom Islams. Som hämnd tog jag hans korshalsband när han hade somnat på soffan medan tv:n fortfarande var på. Jag vet att det är moraliskt fel, och att jag borde vara bättre än honom, men, Horus öga var en present från min lärare inom Wicca och jag kan förlåta honom för mycket, men, vad fan, inte för det här. Istället för att bränna upp den slänger jag ut den i skogen, mitt i snön istället samtidigt som jag ger silvret som en gåva till älvorna så att de har något att leka med.” Han såg på halsbandet, ryckte på axlarna och kastade iväg det så långt och högt som han kunde. Dess färd stoppades av en hög gran och fastnade på den. Vincent började skratta smått. ”Nu blir en skata lycklig också”, flinade han sedan emot mig. Sedan granskade han mig igen och log mjukt. ”Bra, du tycker inte att jag är en idiot längre.”

”Det tyckte jag aldrig från början!” utbrast jag.
”Du sade något om en alvliknande varelse som var sanningens barn och gick på lögnens väg… Hur visste du att jag var ett ’sanningens barn’? Min lärare brukade säga så också.”
”Åh… Jag menade bara att du ser den sanna glädjen i simpla saker. Som att vara ute tidigt, sittande i en snöängel med snö i håret och en valp i famn. Sådana saker. Små mirakel skapade av universum… Få har förmågan att betrakta världen utan att förblindas av människornas fel.”

Han såg på mig och grimaserade. ”Du fick mig att få dåligt samvete... Fan också, han kommer döda mig när han märker att korset är borta…” Han drog en bestört hand genom det svarta håret medan de blå ögonen smalnade aningen av bekymmer.
”Det var ett mänskligt misstag”, sade jag medan jag började se en liten varelse kämpa sig genom snön för att komma fram till oss.
”Misstag? Misstag gör man av just misstag, jag gjorde det där med flit.”

”Jag tycker han förtjänade det.” Jag ryckte på axlarna medan min blick letade sig bort till Artemis som började skälla på en fågel som skrämt flög iväg. Efter det fortsatte hon fram till oss.
”Gör du?”
”Du sade att halsbandet föreställde Horus öga. Vet du hur många butiker jag har sett som säljer ett sådant halsband? Inget. Jag om någon borde veta. Jag letade efter det som en idiot när jag var tolv och misslyckades totalt och vägrade beställa från Internet, för, ifall det var menat att jag skulle hitta det skulle jag hitta den i staden, i en fysisk butik. Ett korshalsband å andra sidan? Varenda butik jag gick in i.”

”Det var en present från hans döda syster.”
”Ännu bättre. Du tog en present från honom efter att han tog en från dig. Som man skulle säga inom alkemin: ett byte kräver att båda är av samma värde. Även om jag starkt tvivlar på att hans halsband ens kom i närheten av Horus öga.”
”Jag tvivlar på att alkemi ens är i närheten av hämnd men… varför tror du inte att de hade samma värde?”

Innan jag svarade så böjde jag mig ner och tog upp Artemis i famnen efter att hon gnytt och hoppat på min fot ett bra tag. Hon verkade tillfredsställd över sin position när jag rensade bort snön ifrån henne för att slippa bli våt. ”För att Horus öga symboliserar alla de fem sinnena och tanken på en och samma gång. Jag tvivlar på att man kan få ner så mycket betydelse i ett halsband tillägnat en religion baserad på förvridna sanningar.”

”Du är arg.”
Jag nickade när Artemis gnydde till och bad om att bli klappad med blicken. Hennes vilja är min lag, så jag klappade henne.
”Exakt hur mycket av sanningen känner du till…?” undrade Vincent sedan.
”Inte mycket, men mer än alla präster i världen, förmodligen.”

”Jul?”
”Solens födelse.”
”Påsk?”
”Den assyriska och babyloniska gudinnan Ishtar som stod för fertilitet, kärlek, sex och krig.”
”Äggen?”
”Fortfarande en bra fråga.”
”Symboler för Ishtar, precis som kaninerna. Jag förstod aldrig hur ägg hörde ihop med Kristus när jag var yngre, innan jag blev wiccan vill säga.”

Jag stod och betraktade honom medan en glädje satte sig till ro i mitt bröst. Det var Katie som fick mig att inse vilka lögner vi levde bland när hon letade efter fakta till en av hennes böcker men jag fortsätta leta vidare efteråt. Sedan dess har jag aldrig träffat någon som har kunnat så här mycket om sanningen, eller tillhör en religion som jag alltid tyckt var intressant. Jag har bara aldrig träffat en häxa, eller wiccan som de också kallas inom Wicca, som utan att skämmas säger att världens bild på sanningen har förvridits, eller åtminstone verkar hålla med mig om det. Och jag trodde aldrig heller att jag skulle träffa någon sådan.

Så jag bestämde mig för att fråga honom när ett till leende spred sig över hans läppar och han nästan verkade vänta på min fråga, som om han hade märkt att jag åter igen blev nyfiken. ”Varför blev du wiccan då?” undrade jag.

”Åh. Jag blev aldrig wiccan, jag var född sådan. Jag visste bara inte om det förrän min mästare kontaktade mig och sade att hon hade sett mig i en dröm, fast, hon blev förvånad när hon hörde att jag var en kille och inte en tjej som hon hade förväntat sig. I alla fall, hon visade mig Wicca när jag var tio år och försökte förstå varför det endast var jag som kunde tyda vad folk tänkte och kände. Så långt bak jag kan minnas så har jag kunnat läsa av folks energier, deras auror”, sade han och det var då jag visste att jag var körd. En kille som kunde läsa av folks auror? Ifall jag ville ha kvar ett privatliv måste jag hålla mig borta från honom.

Han skrattade högt. ”Du är inte som andra, vet du det?”
”Jag antar att jag är spritt språngande galen jag med, fast det visste du väl kanske redan”, sade jag medan jag såg Artemis se upp på mig och le som om hon njöt av hela situationen.
”Åh, nej, nej.” Han skakade på huvudet. ”Först trodde jag att du också var wiccan tills ditt intresse, din nyfikenhet, för Wicca syntes. Jag antar att alla sanningssökare inte kan vara wiccaner även om alla wiccaner är sanningssökare.”

”Sanningen är dock svår att se nu för tiden. Det är därför man ska söka bakåt i tiden ifall det är sanningen man vill ha. Jag försöker fortfarande förstå vad som gick så fel med mänskligheten att de största religionerna är mansdominerande religioner.” Jag väntade på hans reaktion. Katie och jag hade lätt för att tala om sådant här då vi båda var tjejer och var drabbade som mest, men jag hade aldrig talat om att det fel med mansdominerande religioner med någon kille. Inte sedan Katie och jag tog upp det med Thomas (en av Katies trogna läsare som inte fick läsa en enda text efter det samtalet) som sade att han tyckte att det var bra att det var männen som styrde eftersom att kvinnor hade en tendens att ”endast tänka på sitt utseende och vara för egocentrerade för att kunna tänka klart” och att ”kvinnor är inte byggda på det vis att de skulle kunna ta kontroll över någonting på allvar. De flippar ut så fort det är en nödsituation” och massvis med andra, kränkande saker som fick mig att må illa.

Vincent nickade. ”Jag skulle inte säga något då jag tror på religionsfrihet och tycker att många aspekter ur flera religioner är tänkvärda och bra, men, det påverkar samhället för mycket för att jag inte ska protestera. Innan min styvfar blev min styvfar hörde jag honom ’tala vett’ med kvinnor i kyrkan som blivit misshandlade och tänkte skilja sig och ta med sig sina barn och aldrig återvända till staden när de bad honom be för dem. Han sade åt dem att tänka på saken och att deras hjärnor endast var förblindade, besudlade, av kvinnlig dumhet, och massvis med ren skit. Nästan alla började svära åt honom, bad honom dra åt helvete ifall han inte uppskattade Guds gåva – livet. Vissa grät. Vissa slog till honom. En gång höll han på att slå till en kvinna som jag visste han hade velat ha sex med väldigt länge, och som den person jag är grep jag in och tog emot slaget endast för att slå till honom efteråt också och ledde sedan ut kvinnan ur kyrkan och sade att hon skulle ge fan i att lita på snuskgubbar som honom igen. Hon verkade inte ens förskräckt när jag sade det utan nickade bara och frågade hur det var med min kind. Jag hade ett blåmärke på min kind i flera veckor efteråt. När folk frågade vad som hade hänt så berättade jag sanningen. Jag tror jag lyckades få åtminstone sju familjer att sluta i vår kyrka, eller snarare mammas. Han har hatat mig sedan dess.” Han ryckte på axlarna och verkade riktigt stolt över sig själv.

Jag log, jag kunde inte låta bli. Hans glädje smittade av sig. Han hade förmågan att se det bra i det dåliga, som små barn. Då insåg jag att han lyckats behålla det modet, att se det bra i världen trots att situationen var hemskt. ”Men…” började jag med rynkade ögonbryn när jag insåg när detta utspelade sig på tidslinjen.

”Varför mamma gifte sig med honom? Jag vet inte. Jag tror han förbannade henne, för jag kan inte se någon kärlek till honom hos henne.”
”Det måste vara konstigt att leva i en sådan miljö. Att veta att ens mamma har gift sig med någon hon inte älskar, att kunna se det, menar jag. Är det inte konstigt?”

Han ryckte på axlarna igen. ”Jag vet inte, jag har vant mig. Det enda jag försöker lyckas med är att få honom att sluta vara otrogen mot henne och hindra honom från att slå till både mig och henne.”
”Polisen då?”
”Han är präst, Anastasia”, log han bestört mot mig. ”Folk kan intyga om att han är en vänlig själ under vissa tillfällen och polisen tror mer på en präst med hela hans kyrka bakom sig än en nästan artonårig kille som kallar sig själv häxa med en konstig tatuering på nyckelbenet.”

”Fördömt…” muttrade jag samtidigt som Artemis krävde att bli nersatt genom att gny och försöka hoppa ner från min famn. Så fort hon försvann i snön började hon rulla runt och runt medan hon då och då stannade upp för att betrakta snön som fastnade på henne päls.
”Bra beskrivning”, flinade Vincent och böjde sig ner för att klappa Artemis. Hon stannade genast upp i sina rörelser och rätade på sig som om hon väntade på att gå någonstans. ”Det var som… Hon hade verkligen en stark vilja…” muttrade Vincent lågt för sig själv.

Jag visste bättre än att fråga ifall jag inte ville att han skulle se min blick som letade sig till hans tatuering.
När han rätade på sig kom han närmare med Artemis bakom sig (jag var fortfarande förvånad över att hon hade återvänt). ”Kom”, sade han enkelt när han gick förbi mig och jag följde efter då Artemis följde efter honom utan att kasta en blick på mig. Jag började nästan undra ifall hon ville följa med honom hem eller mig.

”Och, du, Anastasia? Tatueringen föreställer trippelgudinnan. Ung måne. Fullmåne. Och gammal måne. Oroa dig inte för att du inte förstår. Det var trots allt Paganismen du tittade extra noga på, inte Wicca som må falla under Paganism, men, är en egen religion också.”

Sedan gick vi under tystnad medan Artemis kunde tassa runt oss båda två, springa iväg en bit endast för att sedan återvända med en pinne i mun som hon stolt visade upp. Eller, så kunde hon försöka knuffa till mig så hårt att jag nästan krockade in i Vincent. Det gick dock inte. Inte tills hon lade sig ner på marken framför mina fötter så plötsligt att jag snubblade till för att undvika att trampa på henne. Då stötte jag in i Vincent som snabbt vände sig om och grep tag i mig så att jag inte skulle falla huvudstupa ner. Vincent såg på valpen som lekte död medan min mössa ramlade ner i snön. Då flög Artemis upp och tog mössan i munnen medan Vincent mumlade: ”Jag som precis började undra över hur ditt hår såg ut…”. Jag försökte ta den ifrån henne men hon hoppade bara ifrån mig och sprang en bit extra för säkerhets skull.

”Låt mig testa en sak”, sade Vincent och tog tag i min hand, flätade ihop våra händer. Hans hand var förvånansvärt varm med tanke på att han hade legat i snön och knappt hade några ordentliga kläder på sin kropp. Jag bestämde mig för att han var en varmblodig alv på allvar, speciellt med tanke på att jag knappt nådde honom under armhålan, och så kort var jag väl då ändå inte.
Min mössa föll ner från Artemis käft rakt ner i snön. Jag tog chansen i akt och tog ifrån min hand från Vincent och försökte få tag i den vita mössan som passade in i det vita landskapet. Artemis tog den i munnen igen och jag började fasa för min favoritmössas liv. Vincent å andra sidan tog tag i min hand igen, flätade ihop våra fingrar ännu en gång.

Mössan föll ner.
Vincent släppte min hand.
Mössa upp i mun igen.
Vincent flätade ihop hans pianofingrar med mina vad som plötsligt kändes väldigt korta fingrar. Mössan var i nere på marken igen. ”Åh, perfekt. Jaktens gudinna försöker para ihop två dödliga.”

”Snarare en odödlig alv vid Oberons hov och en dödlig flicka.”
Vincent skrattade till och fortsatte gå med mig, fortfarande med min hand i hans. Artemis följde efter när hon väl lyckats placera mössan på sitt eget huvud och verkade balansera den medan hon följde efter oss.

Vincent ledde mig tillbaka till stigen Artemis och jag gick på när hon sprang bort till honom och såg sedan på Artemis. ”Okej, gudinna, dags att lämna tillbaka de dödligas saker”, sade Vincent. Då våra händer fortfarande var hopflätade så gick Artemis fram och skakade av mössan framför mig och placerade sedan en pinne hon hade haft i munnen bredvid mössan. Mössan var hel, jag skämtar inte, den var hel. Med dregel på, förvisso, men hel.

”Artemis…” mumlade Vincent medan jag tog upp min mössa. Artemis lade huvudet på sned och betraktade honom med leende, nyfikna ögon. ”ARTEMIS!” utbrast Vincent sedan högt. Han såg på mig, grep tag i mitt huvud och placerade en kyss på min panna.
”Tack så hemskt mycket för att du är så klok att du gav henne namnet Artemis!” utbrast han och hans blå ögon glittrade upphetsat.
”Okej…?” frågade jag, fortfarande helt chockad över kyssen på pannan. Han var visst helt spritt språngande galen ändå. Vilken besvikelse.

Han nickade ivrigt. ”Jag vet var min lärare bor nu! Tack så mycket! Hon och hennes dumma kodade meddelanden…” Han skakade leende på huvudet. Han måste ha insett att hans ord inte verkade något vettiga för mig. ”Åh, berättade jag inte? Min mästare… Lärare, menar jag, hon bad mig säga lärare minst tusen gånger, flyttade några månader innan min styvfar blev präst i kyrkan och hon lämnade mig ett kodat meddelande med orden ’jag vet inte varför eller när, men, jag vet att du en dag lär behöva min hjälp och för att du inte ska be om hjälp för tidigt så är det kodat så att du endast kan läsa det när tiden väl är inne’. Bullshit med det. Hon älskade bara att vara mystisk och veta mer än andra.”

”Och det betyder med andra ord…?”
”Att hennes adress står på brevet och att Artemis är kodordet.”
”Och det betyder…?”
Han såg på mig innan han slog handen i pannan. ”Att hon jobbar som polis”, förklarade han och började sakta gå ifrån mig. ”Jag är så ledsen, men jag måste få den sjuka jäveln satt bakom galler, eller åtminstone bort från kyrkan och från mitt liv. Hur hårt är straffet för barnmisshandel, mån tro?” frågade han orolig medan han fortsatte gå baklänges på stigen, fortfarande med blicken på mig.

”Vänta! Du förklarade aldrig varför du låg i en snöängel förut!” utbrast jag för jag kunde inte släppa känslan om att snöängeln var viktig, att den sade något om honom som person. Och jag ville ta reda på exakt lika mycket som han tagit reda på om mig.
Han flinade stort. ”Det berättar jag nästa gång vi ses!”
”Räkna inte med en nästa gång, din galna alv!” ropade jag tillbaka till honom. ”Jag är riktigt asocial av mig!” lade jag till trots att det var en halvlögn.

”Åh, men, se här, Anastasia; Ett Mirakel sänt från en död vän som envisas med att vaka över dig och ödet som envisas med att fläta ihop våra vägar med något så enkelt som ett namn…? Räkna med att vi träffas en gång till! Jag tar med mig en present nästa gång, en halvt förlåt och halvt tack present!” Till och med på så här långt håll kunde jag se hans stora flin. ”Må lyckan stå dig bi, Anastasia! Och kom ihåg att ett Mirakel behöver vårdas ifall det ska må bra!”

Då började jag se mig omkring efter kopplet. Inte i närheten, för han lämnade den där borta. ”Din alv! Du lurade bort mig från kopplet!” skrek jag så att han skulle höra mig.
Hans skratt nådde mina öron medan han vände mig ryggen till och började springa bort ifrån mig, rakt mot soluppgången som egentligen inte var en uppgång, för det var vi som snurrade runt solen. Så, Vincents skratt ekade om och om igen i mina öron medan han fortsatte springa mot jorduppgången för solen som om han inte hade någon skola idag. Sedan såg jag mig om på världen vars nya täckte var tjock och vit snö. Vi hade förmodligen ingen skola idag. Inte förrän plogbilarna öppnade vägarna i alla fall. Vilket förmodligen skulle dröja ett tag då de hellre lät snön falla lite extra än att behöva ploga två gånger.

Sedan såg jag ner på Artemis och viskade ”Katie?” varefter hon damp ner på rumpan och tittade på mig med forskande ögon. Jag böjde mig ner med tårar i mina egna ögon och började klia och leka med Artemis på en och samma gång.
Tack, Katie, för den mest underbara gåvan någonsin…
”Mitt Mirakel”, sade jag högt till Artemis som skällde högt och klättrade upp på mitt knä och slickade mig lätt i ansiktet en gång.

***

Jag hoppas ni inte finner detta på tok för underligt och konstigt. Och jag ber om ursäkt att jag inte hunnit läsa igenom den och ändra historien till den versionen jag har i huvudet. Nu när den är helt klar måste vissa saker givetvis ändras.
Men... Tja... VINCENT! Några tankar? Några känslor? Något överhuvudtaget? x3 konstigt, weird och "wtf" duger också

Tack så hemskt mycket för de få personer som faktiskt läser! ♥

Edit: Nu är styckeindelning fixad + förlåt för ett alldeles för långt kapitel! Men, som sagt är den uppbyggd som en bok och då blir det många sidor

Åh, så bra! Jag saknar ord. Magiskt ♥

Tack så hemskt mycket! ♥
Du gjorde verkligen min natt ^_^

Åh ♥♥♥ Du med!