De Lärdas slut (divergent fanfic)

Åh seriöst? Vad glad jag blir av att du säger det ♥

ASBRAAAA!!

TAAAAACK!!

SÅÅ BRA!!!

Här kommer nästa del. Tack så mycket för de fina kommentarerna jag fått. Hoppas fler läser denna ff:en. Kram!


Kapitel 3:

När solen gått och lagt sig bestämmer jag mig för att säga förlåt till Uriah. Egentligen har jag ju inte gjort något fel, men ett förlåt skulle nog rädda våran relation.
Jag ställer mig upp från den mjuka sängen. En liten stund funderar jag på att sova några timmar till eftersom att sängen är så mjuk och verkligen får mig sömnig, men jag var bara tvungen att träffa Uriah.
Jag drar på mig ett par knähöga, svarta skinnstövlar, sätter upp håret i en hög hästsvans och går till Uriah.
Uriah sitter vid Avgrunden med Christina och kastar stenar ner mot klipporna. Stenarna slår mot klipporna och plumsar ner i vattnet. Det låter som om de försöker göra någon melodi av det.
Christina har upptäckt mig och vänder sig om för att hälsa på mig.
"Hej!" hon kastar huvudet bak och vänder sig tillbaka mot avgrunden igen för att fortsätta sin lilla lek med stenarna. Uriah kollar bak mot mig men säger ingenting. Jag suckar. Det brukar få honom att förstå att jag är ledsen. Men han bryr sig inte ett minsta dugg. Christina himlar med ögonen och flyttar sig en bit åt sidan.
"Kom igen nu Tris. Sätt dig emellan oss och va med på våran vääääldigt roliga lek." Hon var sarkastisk, såklart.
Jag trippar fram mot henne och sätter mig bredvid henne och Uriah. Christina skickar mig en sten som ser ut att ha funnits i över 2000 år. Den är full med små sprickor överallt.
"Du..." börjar jag och kollar mot Uriah.
"Jag vet." säger han. "Förlåt mig. Det klart att du ska få ha hemligheter."
"Nej, men förlåt mig. Jag skulle ha varit ärlig mot dig." Jag drar min hand mot hans lena kind och kastar iväg stenen mot Avgrunden.
"Hallå där tjejen." säger Christina och skrattar. "Jag var faktiskt med i De Ärliga, inte du, så du har tillåtelse att ljuga."
Jag småskrattar lite grann.
"Det var själviskt av mig. Jag var ju trots allt en av De Osjälvsika."
Uriah avbryter min och Christinas djupa konversation genom att krama om mig hårt. Han tar tag i mina höfter och drar mig emot honom.
"Jag har lovat Jeanine att förstöra falangen De Lärda." flyger det ut ur min mun.
Jag släpper taget om Uriah och slår händerna för munnen. Christina och spärrar upp sina nyfikna ögon och stirrar förskräckt på mig.
"Vadå?" viskar Uriah pipande och släpper ner en sten mot Avgrunden.
Jag ignorerar Uriahs svar, ställer mig upp och går iväg. Jag behöver prata med någon smart. Någon som alltid har bra ideér och lätt löser problem. Den ända människan jag vet som är så effektiv är Tobias.
Jag närmar mig Tobias dörr och funderar en liten stund på att strunta i detta, men vad ska jag annars göra? Jag knackar löst på dörren.
Tobias öppnar och glor på mig med sina kastanjebruna ögon. Hans breda, muskulösa axlar är övertäckta av en svart filt. Bredvid hans vänstra smilgrop har det fastnat en liten bit mat. Det ser ut att vara köttfärssås. Men det är ändå gulligt.
"Är det något speciellt du vill veta om något vapen?" frågar han.
Jag hade nästan glömt bort att han var ledare för De Tappra nu. I mina ögon är han fortfarande Tobias - killen som brydde sig om mitt liv, mer än hans egna.
"Nej Four." Det känns ovanligt att kalla honom Four. "Jag behöver hjälp med något viktigare.
Tobias vänder sig om och kollar runt i hans rum. Det ser lika prydligt och färglöst ut som vanligt. Han kollar tillbaka mot mig och visar ett litet leende på läpparna.
"Kom in."
Han har varken stolar eller fåtöljer i hans rum så jag sätter mig ner på hans säng. Det känns inte så bekvämt med tanke på att senaste gången jag var i Tobias rum så var jag väldigt kär i honom.
"Så vad är det som är så viktigt?" Han rynkar pannan och kliar sig med fingrarna över nästippen.
"Jag ska ta över De Lärda."
Tobias står helt tyst några sekunder. Han reagerade inte lika förvånat som Uriah och Christina. Sedan sätter han sig ner på sängen bredvid mig och tar ett djupt andetag. Hans bröstkorg åker ut och in.
"Lycka till." säger han och ställer sig upp igen. "Ville du något mer?" Han ler ett ironiskt leende.
"Tobias... Jag menar, Four. Ska inte du hjälpa mig?"
"Du verkar klara allt bra själv." Han blinkar och föser ut mig ur rummet.
Tobias hade helt tappat intresset för mig. Synd.

SUPER! MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER SNÄLLA!

Skitbra

Här kommer fortsättningen. Tack till de som läser för att ni gillar ff:en^^ Jag blir jätte glad.


Kapitel 4:

Stelt gick jag tillbaka till Avgrunden. Jag svepte med blicken över rummet. Christina var inte där längre. Hon hade gått. Uriah sitter ensam vid kanten av Avgrunden och kikar ner över kanten. Hans hår är ruffsigt och jag kan inte motstå att sätta mig bredvid honom. Hans bruna ögon gräver sig in i mina ögon och ett leende brer sig ut över hans ansikte.
"Hej Tris." säger han.
"Hej Uriah." säger jag.
Vi vänder oss båda om samtidigt mot Avgrunden. Sedan faller vi in i ett djupt skratt. Efter en stund slutar vi skratta och bara stirrar ner mot klipporna.
"Så vad ska du göra?" säger Uriah.
Jag suckar lågt.
"Har jag lovat Jeanine så har jag lovat henne. Jag bryter inte löften."
Uriah lägger handen runt min nacke Han kollar fortfarande ner mot Avgrunden och hoppet om att han ska hjälpa mig är helt förstört. Uriah är inte en sådan kille. Han skulle inte bara döda en hel falangs kvarter.
"Kom." säger han helt plötsligt och tar tag i min hand.
Mitt ansikte lyser upp och jag följer efter honom. Vi går mot Gropen. Väl där sätter vi oss på en av stenarna.
"Hur många soldater behöver du ha med dig?" säger han.
"Ska du hjälpa mig?" frågar jag.
"Ja." Han ler snett mot mig och tar bort en hårslinga från min panna med ena handen. "Självklart."
Jag fnittrar och tänker efter. Hur många soldater behövs egentligen? Alla i De Tappra skulle inte skada att ha med, men jag tror de flesta inte skulle tycka det vore en bra idé.
"Minst 10 pers." säger jag till slut.
"Okej. Du, jag och Christina är redan med. Då behövs bara 7 personer till." Uriah tittar ner mot marken och hans glädjande min försvinner från det solbrända ansiktet.
Det är konstigt att solen gjort honom mer brun, även fast vi nästan är inomhus hela tiden.
"Four skulle nog vara med." säger jag.
"Four?" Uriah rynkar pannan. "Vad hjälper det att han är med?"
"Han är trots allt stark och våran ledare."
En halv timme senare står jag utanför Tobias dörr igen. Den här gången knackar jag inte på. Jag drar ner handtaget till sovrummet och stampar in. Han sitter på sängkanten och stretchar sin vänstra arm.
"Vare sig du vill eller inte så följer du med!" vrålar jag.
Tobias kollar frågande på mig men sedan kommer en igenkänd blick upp i hans ansikte.
"Okej." säger han bara.
"Bra. Samla några soldater som vill vara med och kom till Gropen vid midnatt." Jag går ut ur rummet med en dålig magkänsla. Så enkelt skulle det verkligen inte bli.
Vid midnatt sitter jag, Uriah och Christina i Gropen. Tobias verkar vara försenad.
"Tog ni inte med fler?" frågar jag dem.
"Nej, vi trodde Four räknades som fyra personer." säger Uriah.
Han flinar.
Jag himlar med ögonen och hoppas på att Tobias tar med sig fler soldater.
Tobias kommer lite försent men man förstår varför. Han har med sig väldigt många soldater. Minst 15 muskulösa personer trampar in mot Gropen redo för att höra planen. De sätter sig tätt mot varandra. Peter är en av de, även Caleb.
Det tystnar i salen. Alla stirrar nyfiket mot mig. Tobias måste haft berättat för dem att detta var min idé. Jag har inget bättre för mig än att börja rabbla upp planen.
"Som ni vet har vi försökt invadera De Lärdas förläggning hyfsat många gånger. Varje gång har gått snett." En våg av små skratt trär sig igenom salen.
"Det Tris försöker berätta är att vi ska kämpa hårdare den här gången." säger Uriah och greppar tag om min hand vänskapligt.
Jag ler mot honom och nickar långsamt.
"Korrekt! Hur många är vi här inne?" Jag räknar allihopa som sitter i salen. "14 män och 3 flickor."
Christina och jag var de ända flickorna förutom en annan tjej som vi inte kände. Hon var stor och hade muskler som Tobias. Hennes barkfärgade hår satt uppe i två hästsvansar och hon blängde med en ogillande min mot mig.
"Fyra av oss måste försöka ta sig in i Jeanines kontor och förstöra alla larm och funktionerna. Jag, Uriah och Christina är tre av de. Någon mer som vill följa med? Någon som varit där förut helst." Jag blickar över salen.
Tobias hand flyger upp i luften.
"Jag." säger han.
Jag nickar belåtet.
"De andra lurar ut alla De Lärda från deras förläggning och spränger sedan kvarteret, vare sig jag, Uriah, Christina och Four är ute eller inte."
När samtalet är slut har vi en perfekt plan.

Skitbra

Bästa kapitet hittills tycker jag!!!!