Pinkie's allra första mugglisgame :3

Namn: Lucy Grey
Kön: Tjej
Ålder(12 till 18 ) : 17
Distrikt: 1
Familj: Mor Neya, far Sam och lillasyster Claire. Claire är 12 år, och ser upp till sin storasyster. Hon vill delta i spelen när hon blir äldre.
Utseende:
Saker som han/hon är bra på(max 4) : Hon är mordlysten, pricksäker, smart och stark.
Saker som han/hon är dålig på(minst 3) : Hon har inte särskilt stort tålamod, litar inte på många och tänker inte alltid efter innan hon gör något, vilket kan visa sig dumdristigt.
Favoritvapen: Pilbåge
Övrigt: Hon har tränat inför spelen sedan barndomen, och har för avsikt att vara en karriärist. Hon tror på sig själv.
Lucy har även en pojkvän (Alexandra Hagströms person Skye Grandemalion).
Frivillig eller ofrivillig: Frivillig

Jag håller på att skriva Distrikt 1's Slåtter eftersom att båda från Distrikt 1 är klara med sina mallar så kommer deras troligen imorgon. :3

YES ^^ *hugs you* Du visste :'D xD

Och whoop whoop, första kapitlet kommer snart upp ^^

PAX TJEJ I 5 ^^

Slåttern blev längre än vad jag hade tänk, eller iallafall Distrikt 1's - Hoppas ni gillar den.


Slåttern: Distrikt 1

Lucy (PPP)

Jag vaknade av att Claire stod vid min säng och petade på min kind, hon satte sig på min sängkant och puttade lätt på mig. Jag mumlade irriterat åt henne men hon bara fortsatte att dra i mig och putta på mig, jag hävde mig upp på armbågarna och tittade på Claire.
“Vad är det?” frågade jag henne smått irriterad.
“Men vet du inte vad det är för dag idag?” frågade hon mig extraherat. Jag tänkte ett tag innan jag kom på det och satte mig upp i sängen och var plötsligt piggare och gladare.
“Juste” svarade jag och ställde mig upp, Claire gav mig en kram och halvsprang ut ur rummet. Jag gick långsamt fram till garderoben och öppnade den, på den undre delen av den var det flera lådor och över så var det en metallstång som mina finaste kläder hängde på. Jag tog ut en rosa klänning med dragkedja i ryggen och la den på sängen, log smått mot den och gick ner för trappan. Mamma stod vid spisen och stekte någonting på spisen, när jag kom närmare så såg jag att hon stekte pannkakor. Vi hälsade godmorgon till varandra och jag tog en tallrik och la upp en pannkaka på den. Jag tog lite sylt på den och rullade ihop den, den smakade underbart. Kanske var det den bäriga sylten eller den kärleksfullt stekta pannkakan som gjorde att det var så gott, eller så var det känslan i luften som gör att jag njuter allt vad jag kan innan det är försent. Försent. Jag kanske aldrig mer kan sitta här i vårt kök och äta hemmagjorda pannkakor med sylt, jag kanske aldrig mer kan få krama Claire. Claire min älskade syster, jag kanske aldrig mer kommer att få träffa min familj. Tanken gör mig ledsen, tanken ger mig ännu en anledning för att vinna spelen. Jag ska vinna för att göra min familj stolt. Jag brukar inte vara så känslosam (utom då jag är med Skye) men nu känner jag mig plötsligt ledsen, glad och förväntansfull samtidigt. Känslorna drar i mig och jag kan inte låta bli att fälla en tår innan jag går upp till mitt rum igen, för att sätta på mig klänningen. Jag krånglar mig i den och försöker själv att dra upp blixtlåset själv som sitter i ryggen, det måste se ganska roligt ut och jag fnissar tyst. I ögonvrån ser jag att någon kommer in, jag vet vem det är men låtsas att jag inte ser.
“Behöver du hjälp?” hör jag Skyes röst säga bakom mig. Jag vänder på huvudet så att jag kan se honom, han ler. Jag ler.
“Ja, tack” säger jag och lyfter upp mitt hår så att han kan hjälpa mig, han sätter sig på knä bakom mig och drar upp dragkedjan i ett svep. Han frågar om jag är nervös och jag svarar att jag bara är exalterad. Jag ljög. Jag är nervös. Vi går ner för trappan och ut ur huset, det är mer folk än vanligt på gatorna och många ungdomar står i gäng och pratar. Jag tar tag i Skyes hand och kramar den, vi går närmare och närmare scenen.
Jag sneglar på Skye och ser på honom att han är självsäker och förväntansfull, hon tror säkert att han kommer att vinna spelen, men jag är inte så säker. Ja han är stark och så men kan är inte så smart. På den punkten vinner jag i alla lägen.

Vi sätter oss ner på en bänk och börjar vänta på att det hela ska börja, både jag och Skye vet vad vi ska göra när det är dags. Efter ungefär 20 minuter så har hela distriktet samlats framför scenen och snart borde en färgglad människa komma upp på scenen. Mycket riktigt hörs nu det klampande ljudet av höga klackar och en underlig kvinna kommer upp på scenen. Hon har blå grönt kort hår, is blåa läppar och stora fula kläder.
“Hej, det är jag som är Corry Griff och jag ska dra namnen på de två ungdomarna som ska vara med i spelen i år. Må era odds alltid vara till eran fördel.” sa hon med ljus pipig röst och gjorde stora handrörelser medan hon pratade. Hon vände sig ett kvarts varv och gick till skålen med flickornas namn i.
“Och den som vi vill ha upp är.. Jasmine Adams.” sa den pipiga rösten som stod på scenen, men innan hon hade avslutat namnet som hon ropade upp så ropade jag högt mot scenen. "Jag anmäler mig frivilligt" och gick med stadiga steg mot scenen. Corry såg på mig med sina stora ögon och log mot mig. Väl uppe på scenen så såg jag Skye stå långt borta och gav honom en blick som sa "Jag väntar på dig här." Jag såg också mamma, pappa och Claire ifrån min vy från scenen. Claire såg både sorgsen och glad ut och mamma såg både stolt ut och sorgsen hon med. Corry la en hand på min axel men tog snabbt bort den då hon skulle dra killarna. Hon stod med handen i skålen länge innan hon tog upp en lapp.
“Den vi vill ha upp är.. John Grandemalion” sa Corry högt, fast hon hann knappt avsluta namnet innan Skye anmälde sig som frivilligt. Eftersom att han tog sin lillebrors plats, så verkade det som att det var därför som han anmälde sig. Jag log och när han kom upp på scenen så tog han tag i min hand.
Vi ska vinna det här, tänkte jag och log mot folkmassan.


Skye (Alexandra Hagström)

Jag vaknade med ett leende på läpparna, jag kände mig både glad för att det är slåttern idag men också rädd för att bli dragen, för då kommer jag inte få vara med i spelen. I mitt distrikt händer det nästan aldrig att de som blir dragna är de som är med i spelen utan någon anmäler sig alltid frivilligt. Jag steg upp ur sängen och började med att göra frukost, mina bröder har inte vaknat än från nattens dvala men de gör det nog snart. Vi har ett ganska rymligt hus och alla har ett eget rum, det är bara jag, mamma, pappa och John som bor kvar i huset så då har vi mycket plats. Mina äldre bröder har flyttat ut och bor nu med sina flickvänner, de bor rätt så nära huset och min bror som bara är två år äldre än mig bor i huset mitt i mot, han heter Chris. Min äldsta bror heter Jerry och han var med i spelen för några år sen och vann, så han bor i en av de flotta och stor villorna bland de andra vinnarna från vårt Distrikt. Jag steker några ägg och brer några mackor, efter ett tag så kommer John upp. Han ser rädd ut, John är blyg och är inte den typen som anmäler sig frivilligt till något så farligt som Hungerspelen. Jag flinar mot honom och han sätter sig ner på en stol mitt i mot mig.
“Skye, jag är rädd”, sa han och jag tittade på honom där hann satt och såg ut som att han skulle börja gråta.
“Vad finns det att vara rädd för?” frågade jag honom.
“Att jag förlorar dig” sa han och tittade ner i bordet, jag har pratat med honom om att idag ska jag anmäla mig frivilligt men han värkar inte förstå varför jag skulle vilja det. Jag log mot honom, gick runt bordet och gav honom en kram. Kramen är både kärleksfull och hjärtlös, jag tycker synd om honom och samtidigt inte, han är 14 r och borde veta hur man tar hand om sig själv vid det här laget. Mamma och pappa kliver in i köket och ser så där härligt morgon rufsiga ut i sina enkla morgonrockar. Vi ler mot varandra och de vet nog vad jag tänker göra idag, idag då jag ska gå fram och gå med i spelen.

Efter frukosten så går jag upp till mitt rum och sätter på mig en ren och blå skjorta och ett par jeans. Jag tittar på mig själv en lång stund i spegeln, ler ett så mordiskt och hotande leende jag kan och jag tycker att jag lyckas. När jag har gjort i ordning mig så går jag ut och mot Lucy’s hus, hon bor bara en bit ifrån och jag är snabbt där. Jag knackar på och hennes mamma öppnar och ler mot mig och säger att Lucy är i sitt rum så jag går upp för trappan och öppnar dörren till hennes rum. Hon sitter på golvet och försöker att dra upp dragkedjan på hennes klänning, dragkedjan sitter i ryggen så det ser roligt ut när hon försöker.
“Behöver du hjälp?” frågar jag och ler mot henne, tittar mot mig ler och svarar.
“Ja, tack” med sitt söta röst. Så jag går fram till henne och sätter mig på knä så att jag kan hjälpa henne att dra upp blixt låstet.
“Är du nervös?” frågar jag henne.
“Nej men en smula exalterad” svarar hon.
Vi har pratat om att vi båda ska anmäla oss som frivilliga och samarbeta ute på arenan, hon har gott självförtroende och tror starkt på att hon ska vinna. Men jag är inte lika säker på henne, om jag behöver så skulle jag lätt kunna döda henne när hon sover.
Vi ställer oss upp och går ner för trappan Lucys mamma sitter i en fåtölj som är framför teven nära hallen, jag nickar mot henne och vi går ut. Ute är det många ungdomar och vuxna på gatorna och många ser extraherade ut och andra ledsna ut. En grupp med ungdomar står och pratar med varandra och skrattar, alla ser ut som att de skulle göra vad som helst för att vara med i spelen och kommer till varje pris att vara den som anmäler sig frivilligt först. Vi sätter oss på en bänk ganska nära scenen och väntar på att de ska börja, efter ungefär 20 minuter så är nog hela distriktet samlade runt scenen och väntar på att någon ska komma upp på scenen. Klampande steg av klackar hörs och en kvinna kommer upp på scenen, det var inte samma som förra året men alla från huvudstaden ser ju likadana ut så det spelar ju ingen roll. Kvinnan harklar sig och ställer sig framför micken mellan de två kloten fyllda med namn.
“Hej, det är jag som är Corry Griff och jag ska dra namnen på de två ungdomarna som ska vara med i spelen i år. Må era odds alltid vara till eran fördel.” sa hon med ljus pipig röst och gjorde stora handrörelser medan hon pratade. Hon hade blågrönt hår som var kort och lockigt, isblåa läppar och vita stora lösögonfransar. Dessutom hade hon stora pösiga kläder som såg ut som att de nästan var pumpade. Hon gick fram till skålen som innehåller tjejernas namn.
“Och den som vi vill ha upp är.. Jasmine Adams.” sa den pipiga rösten som stod på scenen, men innan hon hade avslutat namnet som hon ropade upp så ropade Lucy högt.
“Jag anmäler mig frivilligt!” och så sprang hon fram till scenen. När hon stod där så såg jag att hon log mot mig med en blick som sa Nu är det din tur och jag log tillbaka. Corry klappade Lucy på axeln och sa högt:
“Bra, då kan vi ta pojkarna” och vände sig mot den andra skålen med lappar. Hon rotade länge innan hon tog upp en lapp och ropade ut:
“Den vi vill ha upp är.. John Grandemalion” och jag ropade de högsta jag kunde att jag anmälde mig som frivillig. Jag halvsprang mot scenen, när jag gick förbi mamma, pappa och John så vände jag mig snabbt om och log. Jag har väntat på det här i hela mitt liv, äntligen är det min tur. Jag gick upp på scenen och fram till Lucy och tog tag i hennes hand och höll den stadigt. Det var inte förrän då som jag kom på vilket namn som hon hade ropat upp och hur det fick mig att framstå för allmänheten, jag tog min lillebrors plats i spelen. Gör det mig svag eller framställs jag som kärleksfull? Jag gillade det, jag kan nog ha fördel av det. Jag kan spela svag och sen krossa alla eller så bara dödar jag dom direkt. Vi får se hur jag gör.

Jättebra c:

Jag älskar hur du fick min karaktär att bli så bra

Awesome C:

Min karaktär blev precis rätt! Jättebra kapitel!

Clara Malfoyoch SingWithIce vill helst ha in era mallar snart så att jag kan fortsätta skriva