Tvillingparet [SV]

Oki Gillar också Pauli♥

Kapitel 1.

Jenny.

Jag hoppade glatt ner i sjön. Jag var ensam, som vanligt. Sofia, Amanda och Christina var en bit bort. Jag tittade längtansfullt efter de och suckade. Varför gillade de inte mig?
Kanske var det för att jag aldrig pratade med dem. Nu var jag så djupt insjunken i mina tankar att jag glömde att simma. Jag började sakta sjunka, men kom sedan på mig själv. Jag simmade upp till ytan. Solen sken och det var alldeles tyst, förutom Sofia som hela tiden skrek när hennes mobil var på väg att ramla i. Jag såg att hon tappade den med flit, och log. Vad fjantiga de är.
Jag kom sedan på att jag hade lovat min syster Clara att komma hem klockan fyra, för då skulle vi spela spel. Det hade jag sett fram emot. Det var inte varje dag min storasyster ville göra saker med mig.
Jag simmade glatt upp ur vattnet, klev upp på strandkanten och började springa hemåt.

”Jenny!” ropade Clara. ”Ska vi spela nu då?”
”Jag kommer!” ropade jag och sprang in i köket.
Clara hade dukat fram Monopol. Mitt favoritspel! Jag log mot henne och satte mig mittemot henne.
”Du börjar” sa Clara och log.
Jag nickade och tog tärningarna. Mamma kom in med scones och allt var bra. Nästan lite för bra. Det var inte som vanligt. Mamma och Clara brukade oftast inte ha tid med mig. Jag tog mod till mig.
”Vad är det för speciellt ikväll?” frågade jag mamma.
”Erm…” Mamma tittade frågande på Clara. Clara skakade på huvudet. ”Vi säger inte det nu, Jenny. Du ska få veta en annan gång. Men sätt igång och spela nu!”
Visst. Jag var jättenyfiken, och nästan lite arg på att de inte berätta, men varför klaga när man får ett Monopol-parti, scones och umgås med sin syster? Jag sa att det ionte gjorde något, och fortsatte spela.

Det var första augusti. Jag hade nästan glömt bort det där som mamma och Clara inte ville berätta. Som tur var oroade jag mig inte. Jag satt glatt vid min dator och var inne på en sida, kallad KPwebben. Jag prenumererade, och älskade KP. Men jag var inte bara inne där. Jag skrev också dikter, noveller, men också böcker. Jag skrev en bok som hette Fångad I Crauien, och den handlade om en pojke som bodde i Crauien, ett magiskt land som jag hade hittat på. Jag älskade att skriva.
Mitt i en mening avbröts jag av att mamma kom in.
”Jo, Jenny” sa hon oroligt. ”Vi har en sak vi måste berätta.”
”Vad?” sa jag nyfiket.
”Jo, vi fick ett brev förut” sa mamma. ”Det stod något om… magi… Hogwarts…”
”Va!” skrek jag.
Jag bara gapade. Magi, vad har det med mig att göra? Vad var Hogwarts?
Det här är mystiskt. Väldigt mystiskt!

Dååligt, men blir bättre sedan!

Bravo!!

Jättebra, Pauli!

Det var bra

Det var ur bra!

Bra!

Jag lägger upp det andra kapitlet nu om det är ok, Pauli?


Kapitel 2

Livs perspektiv

Jag såg Cassandra, Emelie och Sophie peka på mig. Jag såg Gabriella och Desirée glo på mig. Jag såg Isak härma min blyga gångstil och nedböjda huvud.
Jag såg Adam ge mig fingret.
Så var det. Ingen gillade mig, ingen förutom min familj. Alla tyckte att jag var konstig. Inte till utseendet. Jag hade en helt normal hy, och en helt normal hårman i samma färg som mahogny. Håret var, om än lite väl, tjockt och föll naturligt ned för min rygg. Det låg i lockar ända ned till midjan. Det var normalt.
Nej, det var mitt beteende. Jag var för blyg, jag gillade alldeles för mycket att plugga och mina egenskaper var för onormala. Det var inte normalt att kunna få en vissen blomma att slå ut igen, inte att få alla rätt på ett avancerat matteprov och inte att, hur man än försökte, inte få ur sig ett endaste ord i sällskap av någon.
Jag kunde få en vissen blomma att slå ut, jag kunde få alla rätt på ett avancerat matteprov och jag var för blyg för att prata med någon. Jag kunde nästan inte prata med min familj.
Min familj. Min mamma Maria, min pappa Martin, min storasyster Olivia och min lillebror Edward. Jag älskade de för att de accepterade att jag var onormal, att de inte lämnade mig till något barnhem och låtsades att jag inte var deras dotter, att jag inte fanns. De hade stått ut med så mycket. Så mycket som handlade om mig. Min lärare hade pratat med mina föräldrar om mig. Att jag var så begåvad, fast så blyg. Att jag borde räcka upp handen när läraren ställde en fråga till klassen, eftersom jag alltid satt tyst som en mus. Min lärare visste att jag var onaturligt begåvad och borde dela med mig av den kunskap jag har till klassen.
Men det kunde jag inte. När det var genomgångar satt jag med nedböjt huvud, när jag skulle redovisa nästan svimmade jag och när läraren ställde en fråga till mig fick jag alltid en stor klump i magen. Jag kunde aldrig redovisa, jag kunde aldrig prata.
Jag kunde nästan inte göra någonting. Ingenting som tvingade mig till tal. Ingenting som var normalt.

Precis en vecka efter min 11-årsdag kom det en otrolig överraskning. Jag hade precis kommit hem från skolan och jag hade genast stängt in mig i mitt rum. Det var då jag såg det. Ett egendomligt brev låg på mitt vita skrivbord. Bredvid brevet fanns en lapp. Jag ögnade igenom texten på lappen.

Hej, Liv!
Vi vet hur blyg du är, så jag skriver den här lappen istället.
När jag kom hem fanns brevet som ligger bredvid den här lappen i brevlådan. Eftersom det var adresserat till dig ville jag inte öppna det. Det är ett väldigt besynnerligt brev (på utsidan), och jag skulle bli mycket glad om du talade om för mig vad det stod. Jag förstår om du inte vill det, men om du tycker att det är något som vi måste veta så måste du tala om det för mig och din pappa. Vi har rätt till att veta.

Du ska alltid veta att vi älskar dig, hjärtat, även om du är så blyg. Huvudsaken är att du är dig själv och trivs.

Puss och kram från din mamma

Min första tanke var att de verkligen inte förstod det. Jag trivdes inte. Jag kände mig alldeles för onormal för att kunna trivas i helt normala människors sällskap.
Sedan kom jag på brevet. Jag plockade upp det från skrivbordet och tittade på adressen. Det första jag noterade var att det stod så precis, så exakt.Hur kunde avsändaren veta att jag sov i det översta sovrummet?
Jag slet upp kuvertet.
Jag ögnade igenom de två första arken snabbt men noggrant. Mitt hjärta bultade snabbt och hårt. Alldeles för hårt.
Jag läste det första pergamentet igen och lät fingret löpa längs bokstäverna.
Hogwarts. Häxkonst. Trolldom. Antagen.
Det kunde inte vara sant. Det kunde inte vara så. Jag var inte magisk. Eller var jag det? Att jag var begåvad och blyg var definitivt inte magi, men att få en vissen blomma att slå ut? Var det magi?
Frågor virvlade runt i mitt huvud. Miljontals av frågor. Frågor jag ville ha svar på.

Plötsligt kom jag på att det fanns ytterligare ett till pergament i kuvertet. Jag tog upp det och läste.

Miss Wester
Jag antar att du läst på det första pergamentet i detta kuvert att du blivit antagen till Hogwarts skola för häxkonst och trolldom. Eftersom du är mugglarfödd (det kallas så när du har icke-magiska föräldrar) kommer detta brev med vanlig mugglarpost (mugglare är icke-magiska människor) istället för med ugglor, som vi häxor och trollkarlar använder för att skicka brev. Dina föräldrar kommer bli ytterst förvirrade, antagligen, så därför kommer en i vår lärarkår och berättar för de hur det här kommer sig.

Du har säkert känt dig annorlunda, att du kunnat göra saker som inte andra i din omgivning någonsin kunnat. Kanske har du tolkat det på rätt sätt, eller har du trott att du är onormal. Det är vanligt för de som är mugglarfödda att känna sig onormala och fel.
Alla besynnerliga saker du kunnat göra beror på att du är en häxa. Inte en ond häxa som i mugglarnas sagor, utan en helt normal häxa, som kanske är en extra begåvad en.

På Hogwarts kommer du lära dig att använda och behärska magi. På Hogwarts finns inga mugglare, det är en skola för häxor och trollkarlar.

Jag får be er att ha ett fortsatt trevligt lov (om ni har det) och glöm bara inte bort att en lärare från Hogwarts kommer och förklarar allt för era föräldrar.

Minerva McGonagall, biträdande rektor på Hogwarts

***

Sådärja! Skrev det idag på ett par timmar typ.

Braa!

Bravo!