-Divergent ff utan namn-

AWESOME SKRIVET! oops, capslook

Fantastiskt skrivet! :'D

Tack alla som läser
Ni är bäst, hehe

Del 4

”Jaycee Grethels” Ropar mannen, och drar mig motvilligt tillbaka till verkligheten. Jag ställer mig upp, och för en gångs skull låter jag mina ben vara skakiga. Jag tillåter mig själv vara nervös. Fast om någon frågade, skulle jag skylla på att jag frös. Den gula klänningen går ju bara till mina knän trots allt. Jag tittar mot min familj. Pappa drar in mig i en kram och kysser min hjässa.
”Det kommer ordna sig, vilken falang du än väljer. Vi älskar dig” viskar han. Jag har alltid varit pappas flicka. I vått och torrt. Pappa stryker bort en slinga hår som glidit ur den nya flätan. Han släpper mig, och jag skyndar över mot scenen där det står ett långt rektangulärt bord med fem skålar. En för varje falang. Jag greppar runt kniven som jag gjort i simuleringen.
”Måste jag skära mig i handen” frågar jag med en klump i halsen. Några spridda skratt hörs runt omkring mig. Jag känner hur mina kinder hettar upp.
”Ja” Svarar mannen i en seriös ton, men jag är säker på att jag såg ett litet leende smyga sig över hans ansikte. Jag drar kniven över handflatan och kastar en blick mot Amitys skål. Jag skulle kunna göra det, stanna med min familj. Vara ”lycklig”, och se min lillebror växa upp. Men åter igen. Jag skulle inte innerligt vara lycklig. Jag passar inte in i Amity. Jag gillar att vara högljudd och skapa kaos. Jag gillar adrenalinkicken man får när man bryter mot regler. Jag tänker på vad mitt test visat. Jag passade in i Dauntless. Där skulle jag kunna vara med folk som jag. Brottas. Hoppa från tåg som rör sig. Min hand hänger kvar vid Amitys skål.

Jag är annorlunda. Jag är modig. Jag är Dauntless.

Det hörs ett fräsande ljud då blodet droppar ned på det brinnande kolet i Dauntless skål.
Mannen lindar in min hand och jag skyndar till Dauntless bord. Vid bordet klappar många händerna, och när jag sätter mig vid bordet får jag några dunkningar i ryggen. Jag möter pappas blick. Han ser inte förvånad ut. Han ser stolt ut. Runt har alla börjat prata. Det är första gången på flera år som någon från Amity byter till Dauntless. En tjej med grå klänning sjunker ned bredvid mig. Jag tittar lite frånvarande på henne i ögonvrån. Hon är definitivt från Abnegation. Hon möter min blick. Jag sträcker ut min hand, medvetande om att Abnegation inte är vana kroppslig kontakt. Förvånande nog tar hon min hand och skakar den.
”Beatrice”
”Jaycee” svarar jag leendes och vänder blicken framåt ingen. Det är Dans tur att välja. Han tittar mot mig, men direkt han möter min blick vänder han huvudet och skär sin hand. Han verkar beslutsam då han för sin hand till Candors skål. Mitt hjärta sjunker. Det betyder att jag måste skaffa nya kompisar.

Jag har inget att säga mer än att du är skyldig mig ett till kapitel. Ok? I neeed one.

Hehe, försöker hålla mig till ett kapitel per dag så jag inte spammar eller tråkar ut mig själv
Lägger ut ett till imorrn, ok? ;D

Helt otroligt AWESOME!!!!!

I really love this! Jättebra skrivet!

ASGRYMT!!!

Taack all fina ;* ♥
~
Vill nt tjata men kanske nån som vill läsa??
LIA15
Harry-Potter-Bokslukaren
Luna Chang

Del 5
Dauntless bordet är det första att röra sig, då de reser sig upp och skrattandes ropar. De springer genom dörren och ned för trapporna. Jag inser att jag redan tappat bort Beatrice, och följer bara med strömmen. Vi rör oss ut genom dörren och ljudet av tåg får flera att skrika. De tar tag i tåget och häver sig in. Jag börjar springa, och tar tag i ett handtag. Tyst undrar jag om jag alltid varit såhär tung. Ett par händer tar tag i mig och drar in mig i tåget. Jag finner mig själv ansikte mot ansikte med en tjej. Hon lägger en tjock slinga svart hår bakom örat. Hennes mörkblå klänning smiter åt hennes slanka kropp, och skjuter ut runt höfterna. Klänningen ser så oskön ut att jag nästan tycker lite synd om henne. Jag inser att hon fortfarande står och väntar på att jag ska säga någonting.
”Tack” Ler jag. Hon skrattar.
”Inget att tacka för” Svarar hon. ”Jag heter Rose förresten.”
”Jag heter Jaycee” Säger jag och pillrar på en bit tråd på min klänning.
Någon stöter till mig med axeln. Jag flyger runt. En kille med ett brett hånflin tittar ned på mig.
”En Amity? Allvarligt?” Säger han spydigt. Jag känner hur mitt hjärta faller ända ned i magen. Jag spänner ögonen i honom. Vad menade han med det? Jag bestämmer mig för att ignorera honom, annars skulle jag med väldigt stor sannorlikhet sluta med att slå honom i ansiktet. Dock fungerar det bara en stund.
”Hallå? Tjejen i gul klänning? Kan du höra mig?” Frågar han lite hånfullt.
”V-Vad?” Frågar jag, och får det att låta som jag stammar på grund av att jag biter mig så hårt i tungan. Redan nu gillar jag inte den här killen.
”Det här är varför ingen från Amity har bytt till Dauntless på över tjugo år. De är för tankspridda” Skrattar han åt mig.
”Ursäkta mig.” Snäser Rose bredvid. Jag rycker till, faktum är att jag nästan glömt bort att hon var kvar. ”Du själv är ju från Candor! Från Candor! Som om det är mycket bättre! Ni går runt och undrar varför ingen gillar er, men allvarligt. Tänk efter! Ni är skitstövlar hela högen!” När Rose snäst klart tar hon ett djupt andetag. Alla stirrar chockerat på oss. När killen som varit så otrevlig innan lyckats komma över chocken, tar han ett hotfullt steg mot henne. Jag skymtar skräck i hennes ögon under några sekunder, men jag kan lika gärna ha inbillat mig. När jag lyckats slita blicken från dem inser jag att jag måste göra något. Rose stod upp för mig, så nu är det min tur att stå upp för henne. Jag trycker undan honom och ställer mig emellan.
”Tur för dig att jag inte slår tjejer” Säger jag och tittar upp på honom. Han frustar och verkar förstå att det inte är värt något, och går över till två av sina kompisar. En efter en slutar de stirra på oss.
”Tack igen” Säger jag och kastar en orolig blick mot honom. Rose rycker på axlarna.
”Du stod upp för mig. Vi är kvitt. Jag var säker på att han skulle slå till mig.” Ler hon tillbaka. Jag nickar, fast jag inte riktigt håller med. Hon hjälpte mig ju upp på tåget. Jag inser sakta att folk börjat hoppa ut genom dörren.
Rose tar tag i min hand.
”Tillsammans?” Frågar hon. Jag flinar.
”Såklart” Och tillsammans kastar vi oss ut genom dörren. Vi landar hårt mot marken, och på något sett lyckas jag fånga upp Rose just innan hennes ansikte kraschar ned i marken. Eller ja, taket.
”Det där var det galnaste jag någonsin gjort” Flämtar jag. Rose nickar instämmande och drar med mig över till de andra.