Find It For Me (SV)

Har JK Rowling hackat plorrans användare och lagt upp detta?
Jag bevakar vem det än är som har lagt upp.

---

29 apr, 2014 18:46

_{Skrivet av Fairy Tale:}
Har JK Rowling hackat plorrans användare och lagt upp detta?
Jag bevakar vem det än är som har lagt upp.

Ja såklart! Så måste det vara, det är enda förklaringen! Eller...?

---

29 apr, 2014 18:49

_{Skrivet av Majaluna:}

_{Skrivet av Fairy Tale:}
Har JK Rowling hackat plorrans användare och lagt upp detta?
Jag bevakar vem det än är som har lagt upp.

Ja såklart! Så måste det vara, det är enda förklaringen! Eller...?

Enda möjliga iaf

---

29 apr, 2014 18:52

29 apr, 2014 18:59

_{Skrivet av Borttagen:}

_{Skrivet av Fairy Tale:}
Har JK Rowling hackat plorrans användare och lagt upp detta?
Jag bevakar vem det än är som har lagt upp.

Det värme rejält! ♥ TACK! ♥

Vad glad jag blir! Det värmde !
Om några år ska jag visa mina barn hur jag pratade med en av världens bästa författare ♥

---

29 apr, 2014 19:18

29 apr, 2014 19:20

29 apr, 2014 19:20

*kommentar*

---

30 apr, 2014 08:59

30 apr, 2014 10:48

Älskar er, TACK!!! ♥

VET! Det är dåligt, men jag hade ite idetorka

Kap. 2

Natten som följer blir inte lätt. Ständigt fötter som klapprar mot golvet då de skyndar fram, rop och Chris röst då han, så snabbt som möjligt försöker lära Mike seder och viktiga artighetsfraser. Han är mycket noga med att Mike ska lära sig och om det inte går precis som han vill, kan det rinna över lite. Chris temperament är så gott som känt över hela landet.
-Mike! Det ska vara mer betoning på asort!
Skriket skär genom rummet. Vissa barn kanske skulle bryta ihop då, speciellt om de var i det skicket Mike var. Han hade inte sovit någonting, hade mörka ringar under ögon och hade ont i käkarna av leende-träningen. Han hade också nästan tappat rösten helt, den var nu endast en svag stämma som mumlade fram låga meningar. Men Mike… ja, ni vet ju redan mycket väl att han inte var ett vanligt barn. Han gick istället bestämt fram till sin far. Hans ansikte var helt tömt på uttryck, i alla fall på arga, eller trötta. Det enda som fanns där var det lätta, tankspridda skimret, som en slöja över ögonen.
-Far, sa han lugnt. Jag har inte sovit något det senaste dygnet och exakt hur ska jag kunna utbyta alla dessa artigheter med presidenten om jag knappt kan prata? Hur ska jag kunna le stort om mina käkar knappt kan röra sig ur fläcken?
Chris stannar upp. Han ser uppriktigt förvånad ut när Mike säger att han är trött och ler sedan omtänksamt mot honom.
-Jag är verkligen ledsen, Mike, säger han. Jag är verkligen ledsen för att jag inte tänkt på dig, du ska få vila. Jag har varit dumdristig och du har åter rättat mig, ibland glömmer jag nästan att det är du som är mitt barn.
Mike ler mot Chris. Egentligen har den här natten inte varit särskilt krävande, men Mike måste få tänka över vad som hänt. Det gör han bäst själv.
-Det har varit ett nöje, säger han därför och smyger sedan ut ur det vackert utsmyckade rummet för att ta sig upp till sin sköna säng.

-Vakna nu, Mike! Du måste vakna, enligt tidschemat…
Mike slår upp ögonen och ser sig omkring.
Var är jag? Är den första tanken som tar plats i hans huvud. Det känns som ett hus. Nej, det är inget hus, det är något rörligt objekt.
En Zeppot!
Det må man säga. Zeppos är otroligt dyra, i alla fall för de som liftar med de varje dag. Det är som enorma kundvagnar som svävar fram över marken. Kundvagnar med tak och extremt mycket utsmyckningar. Förut kallade man de tåg, men de utvecklades så att de inte åkte bestämda spår. De åker bara planlöst runt i staden och tar högar med pengar från de som vill lifta. Chris åkte med Zeppos nästan varje dag förr i tiden men nu behöver han inte åka runt så mycket. En annan sak med Zeppos är att de är väldigt snabba och kan nå en topphastighet på tvåhundra kilometer i timmen. På grund av just hastigheten kan de självklart inte färdas särskilt nära marken. Därför lät man de sväva. De svävar precis tillräckligt högt för att liftare ska se de och bilar inte ska köra på de.
Ett perfekt, men dyrt fordon alltså.

Just på grund av fakta ovan blev Mike aningen förvånad över att befinna sig i en Zeppot. I alla fall innan han kom ihåg. Han var antagligen… antagligen på väg till presidenten! Men varför i en Zeppot? Chris hade tydligt förklarat att de skulle åka i hans bil.
-Mike!
Mike ryckte åter till och vaknade nu på riktigt. Förut hade han visserligen förstått lite av var han befann sig, men nu, nu kom allt.
Chris står lutad över Mike. Det är han som upprepade hans namn otaliga gånger.
-Jag är vaken nu, far, säger Mike. Varför… varför åker vi i en Zeppot?
Mike sätter sig upp och Chris ser surt på honom samtidigt som han drar sig tillbaka till sitt eget säte.
-Ja, det är inte mitt fel, i varje fall, säger Chris. När du vägrade vakna i morse spillde vi inte bara lite tid. Vi förlorade en hel halvtimme!
Mike spänner sig där han sitter. Om det är något som kan få det unga geniet ur balans är det dåligt samvete. Han hatar det. Mer än nästan allt annat. Men han vägrar säga förlåt, det skulle få honom att verka vek, någonting som kanske nästan överträffar den elaka lilla känslan han får när hans dåliga samvete smyger sig på.
-Därför fick jag försöka få tag på en Zeppot, säger Chris. Och presidenten kommer inte vara särskilt glad när vi kommer fram!
Sedan vägrar han prata mer, han tar fram sin holo och börjar läsa nyheterna på nätet. Inte heller Mike har den minsta lust att prata längre. Han har tre meningar som hela tiden hackar runt i huvudet:
Resan börjar ju verkligen bra! Vi är sena. Till presidenten.

-Slutdestinationen nådd, säger en robotröst, någonstans ifrån. Dags att stiga av Mr Levan.
-Då var vi framme då, muttrar Chris halvhögt.
Han lägger en hand runt Mikes axlar. För även om han är arg på sin son skulle han aldrig förlåta sig själv om Mike gick vilse i centrum. Det vimlar av skumma typer där. Eller rättare sagt, här. För nu är de här, i centrum. När de har stigit av Zeppoten ser de en hög byggnad resa sig framför de. Den är utomordentligt vacker.
En stor trappa leder upp till den enorma porten i marmor. Innanför den kan man skymta en stor sal, Mike har hört rykten om att balerna dansas där. Långt in på natten. Själva huset är också det i marmor, bortsett från vissa, eleganta fönster som pryder palatset på vissa ställen.
När Chris ser Mikes hänförda min, ler han:
-Det är en syn, inte sant?
Mike kan bara nicka. Han lägger inte ens märke till att Chris humörsvängning gått över. Chris tar plötsligt tag i Mike. Han drar honom med sig uppför trappan och, när de kommit hela vägen upp till porten, igenom den. Sedan kommer han plötsligt att tänka på något.
-Mike, stanna lite! Ropar han till Mike som sprungit flera meter i förväg. Du måste klä dig först!
Mike vänder sig om och möts av sin far, som håller upp en frack och ett par stiliga byxor. Mike suckar, men Chris bara fortsätter le. Han låter Mike byta om ifred i ett litet rum och tar honom sedan upp ett par våningar genom palatset. Det ekar när man går i trapporna.
Mike glömmer tid och rum och sedan…
-Så var vi framme! Chris har stannat upp och när Mike går upp jämsides med honom ser han en trädörr. Den ser inte ut att leda till något vidare speciellt. Kanske en städskrubb? Varför stannar Chris, isåfall?
-Far, varför stannar du? Undrar Mike.
Chris ler.
-Jag sa ju nyss det, skrattar han. Vi är framme!

30 apr, 2014 19:25