Enthopia: Resan till demonernas rike

Ja

Ja!!

Kapitel 3: Kungens försvinnande


Nästa dag vaknade hon tidigare än de andra och istället för att bege sig till skolan så begav hon sig mot parken redan i gryningen.

Hon steg igenom portalen en gång till men blev lika förvånad över att se den vackra naturen ännu en gång.
”Vilket paradis, jag önskar att jag bodde här”, tänkte hon.

Hon mindes vägen lika tydligt som vägen till skolan och nådde snart fram till Cuaranthems port.
Hon gick sedan in på restaurangen där Daisy väntade på henne.
”Hej hjälten”! Sa Daisy och bugade sig svävandes i luften. ”Du skulle kunna kalla mig Violet”, sa Violet leendes.

”Kungen skulle vilja prata med dig”, sa Daisy.
Violet hade aldrig träffat kungar förut och hon kände sig lite nervös. Hon visste inte om kungen var elak eller om han skulle vara trevlig.
”Öh, det är väl ingen elak kung”? Frågade Violet oroligt. ”Nej då! Han är en mycket bra kung, detsamma gäller drottningen”, sa Daisy.

Hon svepte sedan med sitt trollspö och då dök det plötsligt upp en turkos klänning från barockens mode, med vita kanter runt midjan, mitt i luften.
”Kan du tänka dig att bära denna klänning under ett möte med honom”?
Violet nickade.
Den var mycket fin. Hon gick sedan in på restaurangen och bytte om på en toalett.
Hon gav sedan sina gamla kläder till Daisy som skulle ta hand om dem under mötets gång. Nu när hon såg Daisy så såg hon även att hon också bytt klänning till en grön klänning.

Därefter så promenerade de mot kungens slott.

Några gator passerade och staden blev bara vackrare och vackrare ju mer hon såg. Sedan kom hon fram till en stor kulle med ett vackert vitt slott med svarta toppar uppe på kullens topp.
De stora svarta portarna öppnades automatiskt när Daisy och Violet närmade sig.

Violet och Daisy kom sedan in i det enorma slottets entréhall.
Det var oerhört vackert och hela byggnaden var i vitt (även om dekorationerna inte alltid var det).
Hon hade aldrig i sitt liv sett en så vacker byggnad förut. Många möbler var av marmor och det var dekorationer nästan överallt.

”Har du varit härinne förut”? Frågade Violet då inte Daisy gapade förvånat så vackert det var.
”Det har jag varit många gånger! Kungen och drottningen är lika högt älskad av folket som de älskar dem tillbaka! Alla som är de lojala är välkomna hit”, sa Daisy.

När de sedan kom ända upp på andra våningen som var förvånansvärt högt upp så knackade de på en dubbeldörr gjord av mahogny.
De sa sina namn men hörde inget svar.
Violet visste att det förmodligen var en dålig idé men hon öppnade sedan dörren till tronsalen utan att ha frågat Daisy.

På insidan var det ett stort cirkelformat rum med väggar med en vacker skogsmålning.
På golvet var det mörkröda långa mattor.
Det var enorma fönster med vackert färgat glas och långa röda gardiner bredvid.
En vacker guldfärgad tron och en i silver med röda kuddar och ryggstöd längst bort framför dem och vackra målningar på kungafamiljens förfäder på olika ställen med två pelare i mitten och vaser och bord med prydnader vid sidorna.

Rummet var nästan helt perfekt... förutom den lilla detaljen att det låg en avsvimmad kung och drottning på golvet och en flicka och en trollkarl som var infrysta i ett stort isblock mitt i rummet.

”Vad har hänt här”? Sa Daisy förvånat. ”Alla älskar kungen och drottningen här! Förutom kanske vättarna… men de skulle aldrig kunnat skada kungaparet… jag förstår inte hur detta kan ha hänt, och deras dotter och häxmästaren Pacem var också mycket omtyckta av folket”! Sa Daisy chockat och tryckte sedan sina händer mot isen som höll trollkarlen och flickan fångna.

Violet sprang fram till kungen och drottningen och såg att blod droppade från deras huvuden medan Daisy stod vid isen.
"Åh nej! Kommer de överleva"? Frågade Violet och vände på drottningen som låg på mage och såg henne i ansiktet.

Drottningen var rödhårig med en hög strutliknande frisyr och hade en lång rosa/röd klänning. Hon var medvetslös och hade låg puls.
Deras kronor var i glas och hade gått sönder i fallet.
Kungen hade vitt kort hår och en liten vit mustasch, han hade en guldfärgad mantel och rock av guld, och vita byxor och silverskor.
Violet satte sig ner och fokuserade först på att försöka få drottningen vid medvetande då det var akut att de skulle få vård.
Inte en sekund fick spillas.

Daisy hjälpte också till med kraften från sitt trollspö och vid några svep med trollspöet så syddes såret ihop med osynlig tråd.
Dessvärre skulle hon inte kvickna till på direkten då det tog tid att kvickna till efter ett slag.
”Men hur ska vi göra med fångarna i isblocket”? Frågade Violet.
”De är ju inte världens lättaste att få ut”, sa Violet och tänkte efter. ”Öh, skulle du kunna använda din magi till att rädda dem”?
Daisy skakade på huvudet.
”Jag skulle kunna det om det var vanlig is, men denna isen ser ut att vara förtrollad, och endast staven som skapade isen kan bryta förbannelsen”, sa Daisy.
”Jag undrar också vem det kan vara som gjort detta… ”, sa Violet som fast hon aldrig pratat med kungaparet tyckte att de verkade trevliga så som Daisy pratade om dem.

Sedan skulle Violet vända sig mot kungens håll och då var han borta!

”Åh nej! Vart tog han vägen”? Sa Violet chockat. ”Vi har ju vaktat dem noga, vad kan ha hänt”? Sa Violet.
De båda såg sig omkring, men kunde inte se något tecken på vart han kan försvunnit.
Daisy flög sedan jäktande mot dörröppningen.
"Jag rapporterar till tjänarna och vakterna medan du letar efter kungen, det är viktigt att han räddas innan det är för sent", sa Daisy och flög iväg.

Violet såg sig omkring och försökte kolla efter några ledtrådar.
Det fanns inget bevis på vart kungen tagit vägen. Inte ett endaste ett.
Hon kunde inte veta vart exakt han försvunnit men ryckte i olika dörrar i hallen utanför för att kolla.
Inga fönster var heller öppna.

Violet hittade sedan en dörr i tronsalen hon inte lagt märke till innan och kunde sedan se en typ i mörk huva som höll kungen i armen och de båda försvann.
Det gick så fort att hon knappt hann reagera och tänkte för sig själv för att kunna förstå.
En stund senare hade Daisy också kommit tillbaka
"Vad gör du”? Frågade Daisy och tittade sig också omkring i rummet.
"Jag såg någon som försvann tillsammans med kungen”, sa Violet dröjande och stirrade tomt och förvirrat.
"Vad märklig… men just nu är sjukvårdare här och försöker att få drottningen i liv i alla fall", sa Daisy.
"Tyvärr så måste jag säga att prinsessan Alemnia och trollkarlen Pacem inte kan räddas om vi inte förstör isen med kidnapparens stav", sa Daisy suckandes.
"Åh nej"! Sa Violet medlidande och gick ut ur rummet.

Därute i tronsalen kunde man se hur några tjänare bar iväg drottningen på en gyllene bår och hur några tjänare studerade isblocket med den rödhåriga prinsessan Alemnia med den lila klänningen och trollkarlen Pacem med det långa vita håret och skägget klädd i en grå rock och hatt.

Daisy tog sedan farväl av flickan. Nu var det viktigt att hon hjälpte till med att vårda drottningen, så Violet var tyvärr tvungen att lämna slottet.
Violet gick ut från tronsalen, nerför trapporna och sedan ut från porten.
Därefter gick hon nerför kullen och in mot staden igen.

Hon kollade sedan på sin klocka. Den var redan tio och hon hade fortfarande inte ätit frukost. Magen kurrade. Hon kunde ändå inte göra något mer för kungen just nu.

____________________________________

Jag måste tyvärr säga att jag inte är så jättenöjd med styckeindelningarna här, men det var ändå ett tag sen jag skrev detta, men jag rättade till lite grann så det blev nog bra.

Väldigt bra =)

Awesome ^^

Kapitel 4: Den yngsta av Enthopias befriare


Hon gick in på restaurangen där hon både bytt om till klänningen hon fått av Daisy. Innan hon skulle beställa mat så gick hon fram till dvärgen som gett henne hennes halsband tidigare. Bara för nyfikenhetens skull så frågade hon honom ifall amuletten var magisk på något sätt då den var mycket förtrollande att kolla på. Hon kunde mycket om magiska amuletter och talismaner och efter att läst mycket i gamla böcker så visste hon att de ofta var mycket vackra.

Dvärgen log då Violet gick fram till honom.
”Det är en stor ära att få träffa dig, igen”, sa dvärgen mycket belåtet.
Sedan kände han på Violets halsband när hon frågade honom.
"Detta halsbandet är mycket värdefullt. Det har okända men speciella krafter, tyvärr så vet jag inte vad det kan göra för dig, men jag vet att det är något bra", sa dvärgen och log.

Violet gick sedan till ett annat bord då dvärgens bord var fullt med andra dvärgar och hon fick sedan en meny. Det var mycket konstiga rätter som man åt i detta landet.
"Fast alla länder har väl sin egen kultur när det gäller mat, antar jag", tänkte Violet.

Sedan valde Violet något utan att tänka djupt kring det som hon såg var utan djurkött och en dricka. Hon var nämligen vegetarian. Som tur fanns det mat som passade de flesta här på denna restaurangen. Hon fällde sedan ihop sin meny och väntade på att någon skulle komma förbi och ta emot hennes beställning.
En stund senare kom maten och hon började äta av något som påminde om tofu i smaken och hon drack något av jordgubbssmak. Det var mycket gott.
Hon stannade där en stund och funderade över vad som skulle hända med kungen innan hon beslöt sig för att gå ut från restaurangen.

När hon rest sig upp från sin stol så hördes plötsligt ett högt ljud från en klocktornsklocka.
Ringde det för att hon rest sig upp? Hon förstod ingenting.
Därefter reste sig alla andra i restaurangen också upp och skyndade sig ut på torget. Då hon bara stod stilla förvånad och förvirrad så drogs hon automatiskt med strömmen ända tills folkmassan stannade upp mitt på torget.
Det var fullt av människor och andra varelser som påminde om människor runtom.
Hon kunde sedan höra en mansröst prata och höjde på huvudet för att försöka se vem som pratade, men kunde inte se då alla framför var längre än henne.
Violet lyckades sedan komma längre fram och kunde då se.

”… Enthus, vår kära konung har blivit bortförd av en tjänare till Demonica, underjordens drottning, av en okänd anledning härjar hon på vår jord än en gång som hon gjorde för många år sedan. Enligt en utredning tänker hon ta över vår jord igen och om ingen räddar kungen innan hon lyckas ta över hans krafter så kommer det inte bara sluta illa för honom utan för hela landet också! Vår kung är den enda som kan kontrollera vårt väder och om demonerna får makten så skulle allt kunna bli en stor katastrof”! Sa mannen allvarligt och högt.
”Men det kan sluta annorlunda om det finns frivilliga som vågar ge sig ut för att leta efter honom”!

”Jag är frivillig”, sa en ung alvpojke i sexton eller sjuttonårsåldern. Han hade blont midjelångt hår som var rakt och han var ganska lång.
Hans ögonfärg var isblå och han hade ett ganska ovalformat ansikte med en nästan spetsig haka, och han hade en spetsig näsa. Hans kläder var en ljusblå slängkappa, en ljusblå kjortel med mörkblåa kanter och ljusblå skor.
Han bugade sig.
”Du är väldigt ung, vad har du för färdigheter du kan bidra med”? Frågade mannen på torget. ”Jag har mycket bra färdigheter med pil och båge och kan laga mat”, sa pojken.
Därefter steg dvärgen som Violet fått amuletten av, fram. Han med det bruna skägget i gråa kläder.
”Det är en stor fördel att ha med mig! Jag kan bli en riktig mardröm för korta fiender”! Sa dvärgen.
”Fler frivilliga”? Frågade mannen i gult. ”Demoner är mycket farliga och starka varelser, och det krävs mod och styrka för att överleva hela vägen dit… och tillbaka”!

Violet skyndade sig att hämta sin halsduk och de andra sakerna och sedan jäktade hon raskt iväg mot portalen. Denna dagen var mycket obehaglig om man jämförde med dagen innan.
Hon nådde fram till de böjda träden och skulle precis lämna världen.
Hon förväntade sig att komma in i parken igen, men istället så fortsatte bara skogen på andra sidan.
”Konstigt”, tänkte hon.
Hon gick sedan fram och tillbaka i portalen men inget hände.
Hon ville hem! Men något stämde inte.
När hon gått fram och tillbaka över tretton gånger föll plötsligt portalen ihop och gick sönder. Lika oväntat som att magin inte fungerade.

”Bara kungen kan styra och se till att magin fungerar på rätt sätt i detta landet. Om inte portalen längre fungerar så betyder det att kungens magi redan håller på tömmas”, sa Daisy.
Daisy hade precis flugit fram till henne.

”Åh, men jag vill bara hem”, sa Violet.
”Jag skulle gärna vilja hjälpa dig men det krävs mer än en önskning för att få portalen att fungera”, sa Daisy.
”Men en lyckoälva som du skulle väl kunna få önskningen uppfylld”? Frågade Violet.
”Jag skulle kunna om det inte vore för att kungen är magins kraftkälla! Vill du hem så måste vi följa med gruppen som ska rädda kungen”, sa Daisy.

Violet fick en smula ångest.
Hon hade att välja mellan att stanna där för evigt eller att riskera livet, sedan lämna den enda säkra platsen som hon kände till för att rädda en kung. Och inte bara en kung, utan kanske även en prinsessa, trollkarl och även ett helt land!
Det var mycket oroliga tankar och funderingar. Inte minst för att en elvaåring var tvungen att ta detta beslutet. Violet såg på Daisy. Daisy skulle nog ge henne sitt stöd efter att Violet räddat hennes liv.
En stund senare när hon återvände till torget hade inget hänt förutom att de fortfarande funderade över vilka fler som skulle följa med.

”Jag är frivillig”, sa Violet.
Alla såg mot henne. Förvånade över att en elvaåring frivilligt ville göra detta.
”Förstår du hur allvarligt detta är”, sa den gulklädda mannen.
”Ja, det gör jag! Det är just därför jag vill göra detta”, sa Violet. ”Jag kan inte komma hem om inte kungen återfår sina krafter”, sa Violet. ”Du förstår, jag är egentligen inte härifrån”.
”Hm! Inte härifrån… men vad har du för färdigheter”? Frågade den gulklädda mannen.
”Jag kan mycket om sjukvård och överlevnad, räcker det”?
Mannen skrattade.
”Sånt kan ju alla, dumma unge! Du måste kunna hantera vapen om du vill överleva”! Sa han mycket oförskämt.
”Jag är inte korkad din idiot”! Sa Violet argt.
”Ge mig en dolk så jag kan visa vad jag kan, för jag följer med, oavsett om du vill det eller ej”! Sa Violet. Hon sträckte fram handen.

I själva verket tyckte hon inte om vapen, men hon var tvungen att visa att hon faktiskt kunde slåss. Även om det var en lögn då hon aldrig burit en dolk, så var hon tvungen att ändå göra något för annars skulle hon aldrig kunna återvända hem.
Mannen i gult såg först mycket förolämpad ut men log sedan.
”Du är modig som vågar kalla en respekterad person för idiot, men är du verkligen som du påstår eller är det bara prat”, sa mannen leendes.

Sedan gav han en liten brun säck med brons och silvermynt.
Därefter såg han henne allvarligt i ögonen och sa:
”Men du ansvarar själv för din träning, att passa tiden och din säkerhet. Våra regler är mycket strikta och bör ej brytas! Tro inte att vi letar efter dig om du försvinner”!
”Inte minst så måste du förstå att om du följer med så får du inte bli en börda, förstått”?

Violet nickade efter en lång stund av pinsam tystnad.

”Detsamma gäller er alla! Möt mig vid det heliga trädet klockan åtta imorgon på kvällen, och Daisy! Du visar flickan vägen”, sa mannen igen innan han vände sig återigen mot Violet.
”Spendera summan klokt”!
Sedan lämnade han området.

____________________________________

Jag hoppas ni gillar det!

Superbra!

Ledsen att jag inte läst, kollar till helgen har så många läxor och prov

Super! Återigen ♥

Kapitel 5: Träningen


Efter att mannen lämnat torget så gick Violet mot den stora marknaden där det såldes alla möjliga saker.

Det fanns många smyckesstånd men hon hade redan sin skyddsamulett.

”Du sa att en dolk vore något i din stil, va? Då vore detta ståndet något för dig”, sa Daisy och pekade mot ett ställe där en vapensmed stod.
När de kom nära, så frågade smeden Violet vad hon sökte.
Han blev förvånad över att ett barn ville ha ett vapen men när han hörde orsaken så tog han upp alla sorter han hade och lade dem på ett bord.
”Jag tar denna”, sa Violet efter en stund och pekade på en dolk med ett ganska stort blad av brons och handtag av mycket fint ekträ.
Det kostade fyra mynt.

Sedan gick de vidare och köpte en bägare av järn, järnbestick, flera par kläder för olika terränger och en stor väska.
Då pengarna till sist tog slut och hon fortfarande hade skor att köpa så bytte hon bort sina skor som var mycket olämpliga vandringsskor mot fina mörkgröna skor med guldfärgade spännen som var lite som stövlar.
Hennes gamla kläder behöll hon i väskan då de säkert skulle bli användbara i framtiden.

Mot kvällen sov Violet hos Daisy i hennes trädhus. Trädhus då och inte trähus som man skulle kunna tro. Huset var byggt av ett mycket tjockt, gammalt dött ihåligt träd som det fick plats flera våningar i.
Trädet var ungefär format som ett torn och hade ett flertal fönster längs väggarna och till och med ett takfönster.

Efter att suttit och ätit en blåbärspaj och lite senare ostmackor och mjölk så sov Violet i en skön säng i ett varmt rödfärgat rum under trädets rötter.
När hon vaknade nästa morgon mycket tidigt av solljuset som lyste in genom fönstret så var det dags att kliva upp.
Violet hade nu gett sig in på något som hon aldrig trott att hon skulle tvingas utsättas för. Hon skulle både lämna den säkra delen av Enthopia och skulle snart ge sig ut på farliga vägar till demonernas värld.

Violet och Daisy åt frukost vid hennes runda bord. Violet drack nyponsoppa och åt två runda brödhalvor av grovt bröd, med ost och gurka på. Daisy åt samma som Violet men drack bara vatten.
”Förresten, vad är det heliga trädet”? Frågade Violet. Hon var lite förvånad över att hon inte ställt frågan före.
”Det heliga trädet är ett mycket gammalt träd, jag har hört att det är det första som den första kungen skapade efter att Enthopia skapats för många tusen år sedan”, sa Daisy.
”Anledningen till att det är heligt är för att trädet är för att om invånarna hamnar i stort behov av någonting så kommer trädet med många underliga gåvor och vart hundrade år gror frukten Pladdius Spottacus som vid varje ankomst byter utseende och smak, men den ger alltid förmågan att förvandla sig till ett djur under en viss tid beroendes på hur mogen den är”, berättade Daisy.
Violet lyssnade intresserat på och var väldigt nyfiken efter att få se det.
”Det låter ju spännande”, sa Violet. ”Men jag bara undrar, hur lång tid är det tills frukten gror nästa gång”? Frågade hon.
Daisy visste inte riktigt när, men visste att det nog inte dröjde länge till dess.

Efter frukosten gick Violet tillbaka till sitt sovrum och öppnade garderoben och tog ut en mörkgrön kjortel med en ljusgrön slängkappa. Hon tog även ut bruna byxor.
Hon stängde dörren och bytte om. Efter att bytt om så fäste hon också fast sin dolk i ett svart fodral runt midjan i bältet.
Sedan gick hon och satte sig i köket och väntade på att Daisy också skulle komma.
”Vad tycks”? Frågade Violet när Daisy kom in. ”Du ser helt okej ut”, sa Daisy. ”Jag”?
Daisy hade på sig en gul dräkt och gula låga skor (inte för att gå med då hon ändå flög istället utan för att värma fötterna) och vita byxor.
”Du ser också helt okej ut”, svarade Violet.

De packade ner allt de behövde i sina väskor, som matsäck, kläder och annat.
Efter en stund så gick Violet och Daisy för att träna med sina vapen i skogen.
Som enda vapen hade Daisy sitt trollspö.
Trots att det mesta av magin inte längre fungerade så kunde hon fortfarande göra små typer av magi. Såsom blixtar och lite olika saker, då hon var turens och oturens älva så kunde hon smått styra över folks öden.
Även om tanken av hämnd inte passade henne så ville hon ändå träna på vättarna som fångat henne tidigare.

Dunder och blixtar hördes i skogen då åskmolnen vällde fram.
Oavsett hur de små gröna vättarna i sina smutsiga bruna dräkter försökte fly så drogs blixtarna alltid till dem och de fick svårare och svårare att fly.

Samtidigt tränade Violet med att kasta dolken hon hade mot ett tjockt träds bark.
Hon hade redan tänkt ut att använda dolken som sista utvägen ifall ett slag kunde undvikas. Men hon tränade ändå så mycket hon kunde.

Någonstans i mitten av trädet fanns en buckla som Violet lyckades träffa mitt i prick flera gånger. (Fast att hon hade också sina moment där kniven hamnade fel.)

De gick även tillbaka och åt lunch på restaurangen. Då åt Violet den tofuliknande maten och drack den goda röda drickan igen och Daisy åt en slag soppa med en apelsindricka.
De tränade både med sina vapen och andra saker som var nödvändiga. Det kändes konstigt, men de lekte också en kort stund kurragömma som träning i att överleva en flykt.

Mycket tid gick åt, åt träningen och så småningom började skymningen.
Då promenerade Violet och Daisy längs staden och när de kom förbi kullen med slottet så kom de snart fram till en stor äng med ett mycket vackert träd ståendes i mitten.