Sing me to sleep

my heart. why? what are you doing to my brain?! so cute ♥3♥

Thnks♥ lägger ut ännu ett kapitel.

Del 5, Coles perpektiv

"Vill du sova i min lägenhet? Jag har gästrum, och mat. För...du har ju inget hem eller hur?". 25 augusti, i skogen. Jag hade bestämt mig för att göra ännu ett framsteg med Sinora.
Skogen var vacker, och den gjorde Sinora...vackrare. Om det nu gick. Blåsten dansade tango med mitt hår, och min jacka räckte inte för att ge mig värme. Hon hängde i knävecken, och hennes huvud var precis vid mitt, fast uppochner. Sinora granskade mig med sina stora, grönbruna ögon en stund. Därefter stod hon bredvid mig. Jag flämtade till, tänkte att, så snabbt kan ingen röra sig, det var...omänskligt. "Okej, tack" var svaret, och nu dunkade mitt hjärta så hårt att det måste ha hörts.

Vi gick i tystnad mot mitt hus. Då vi kom in tog Sinora av sig skorna och gick in i mitt rum. Jag lutade mig mot dörrkarmen, mina knän hade slutat funka igen.
Sinora stannade plötsligt vid mitt skrivbord. När jag såg vad hon tagit upp rusade jag in på toaletten.

-----------------------------------------
Del 5, Sinoras perspektiv

Du är så stor
Du är så liten
Du är så fin
Du fyller i hålen
Inom mig
Du är så tyst
Men du säger
Ändå så mycket
Vem är du?

Jag lade ner lappen på bordet igen. Sedan tog jag upp den igen, och satte fast den med tejp precis över hjärtat. För jag visste ju att dikten som Cole skrivit var till mig. Eller så hoppades jag bara starkt på det, men det borde inte vara möjligt. För jag ville ju inte leva, jag tyckte inte om någon här, jag var helt ensam, och jag kunde inte tillåta mig att vilja stanna här.

När Cole kom ut ur toaletten sedan granskade han mig, lade märke till lappen som satt fasttejpad på mitt bröst, och gick till vad som såg ut att vara ett kök.
Det blev pasta med köttfärssås till middag, och jag åt även om jag inte behövde. För Cole visste inte att jag inte behövt äta sen jag fötts i den här kroppen.

Cole, får jag vara din?

Nu du är krossar mitt hjärta igen. I mean it. Yo ar AWESOME!
:3

Del 6, Coles perspektiv

Jag lagade pasta med köttfärsås. Sinora sa att hon inte var hungrig, men hon tog lit ändå. Vi åt i tystnad och sedan gick vi till mitt rum.
"J-jag..." började jag generat. Hoppades innerligt att Sinora inte visste vem dikten var till. Jag kom förstås på att hon faktiskt klistrat på lappen med dikten på kläderna.

Sinora nickade mot mig och log. Jag var inte beredd och hade inget att hålla mig i, så jag for i golvet. "Jag vet, dikten var till mig eller hur?", sa hon när hon hjälpt mig att sätta mig på sängen. Jag nickade, och Sinora tog min hand.

Sinora, vad är du?
-------------------------------------
Del 6, Sinoras perspektiv

Jag vände bort blicken från Cole. Cole med de bruna ögonen. Cole som gjorde mig varm inombords. Cole som skrivit en dikt till mig. Cole, Cole, Cole. Jag borde inte tycka om honom, men han var så snäll. "Du...du borde inte vara så snäll mot mig!" viskade jag och torkade bort en tår.

Cole, Du är så vacker

Del 7, Sinoras perspektiv

"Jag borde vara död," sa jag ",Jag har dött förr, och det är ju död jag vill förbli,
jag måste vilja det! Men du förstör allt, hur gör du?!?!?!?".
Nu hade jag börjat skrika. Cole såg chockat på mig och jag kända att nu, nu orkar jag inte mer,
och jag grät.
Önskade att Cole kunde förstå att det inte blev ett dugg bättre av att han höll om mig.
För nu ville jag inte dö längre,
inte då han höll mig så, nu ville jag stanna med honom. Men jag visste ju att jag borde vara död.
--------------------------------------------
Del 7, Coles perspektiv

Gud, vad vackert hon grät!
Och hon lät mig hålla henne. När Sinora slutat blöta ner min tröja med sina tårar gjorde jag det. Jag kysste henne.
Och jag såg:

Hon var fastkedjad och höll på att slås till döds. Jag försökte skrika, för jag visste att det var Sinora även om den här flickan inte såg ut som tjejen jag nyss kysst. De slog henne tills hon inte längre andades, och sedan blev allt svart.

Bestört hoppade jag bort från Sinora, samtidigt som jag kände mig lugnad var jag ändå rädd. "...Gjorde jag något fel?" frågade hon mig blygt. Taken på att jag inte upplevt vår kyss gjorde mig så besviken att jag måste hålla mig från att slå sönder lägenheten. Därför struntade jag i att svara på frågan, ställde egna frågor iställtet.
"Du..du är död eller hur? Jag såg dem döda dig!!!!" ropade jag och såg ursinnigt på Sinora. Hur kunde de göra så mot
henne?!?!?!?

Stanna hos mig, min ängel

Du skriver så himla vackert!

Wow, tack! Jag visste inte att nån läste här FF:n (utom KajsaRC2001), för jag tycker den här storyn är så komplicerad >.<
Men allvarligt, tack, jag blir superglad!!

Jag fick syn på den för någon dag sen och blev fast i den! Jag tycker riktigt mycket om den, fast den är lite komplicerad, hihi.

Del 8, Sinoras perspektiv

Tårarna som rann ner för mina kinder gjorde det svårt att se. Se min älskade Cole.

Tårarna som rann ner för mina kinder gjorde det svårt att le och glömma.

Tårarna som rann ner för mina kinder gjorde mina kinder skära.

Tårarna som rann ner för mina kinder påminde mig om den vackra färgen av mitt blod.

Tårarna som rann ner för mina kinder gjorde det lätt att älska Cole.

Cole, jag ger dig mitt hjärta