Den Andra Alice i Underlandet

_{Skrivet av Borttagen:}
jag längtar till nästa kapitlet, men sa sa du inte att tredje kapitlet var färdigskrivet?

Jag tyckte jag sa att 1 och 2:an var färdigskrivna och att jag jobbade med det 3:e, men du har ändå lite rätt för jag kommer nog att vara klar imorgon!

Kommentar tack! Tyvärr men jag kan inte lägga upp kapitlet förrän det är klart för det är klart nu.

---

27 aug, 2013 21:05

_{Skrivet av Fellrendión:}

_{Skrivet av Borttagen:}
jag längtar till nästa kapitlet, men sa sa du inte att tredje kapitlet var färdigskrivet?

Jag tyckte jag sa att 1 och 2:an var färdigskrivna och att jag jobbade med det 3:e, men du har ändå lite rätt för jag kommer nog att vara klar imorgon!

Kommentar tack! Tyvärr men jag kan inte lägga upp kapitlet förrän det är klart för det är klart nu.

Jaha, för jag tyckte att du sa i ett mail att kapitlerna 1,2 och 3 var färdigskrivna... men ok

30 aug, 2013 18:06

Sorry, jag råkade lägga upp kapitlet i fel ordning men här är 3:an!

Kapitel 3: Flykten

De lyssnade noga på Oswalds historia, och efter att ha lyssnat klart så kommenterade Stewie.
”Stackars Alice… men om jag ska ta emot samma uppdrag, så måste jag tänka logiskt”, sa Stewie innan han avbröt sig själv med en viskning till Lucy. ”… som om att något skulle vara logiskt här…”
”Om Hjärter Dam fick inbrott, så skulle hon nog gömma sina amuletter på en plats i slottet som inte skulle vara så uppenbar, till exempel en fängelsehåla eller någonting”, sa Stewie.
”Alltså du menar, en plats man aldrig kunde misstänka, okej, det ska jag komma ihåg”, sa Oswald.

Några korta sekunder senare insåg de att de råkat tala för högt vissa gånger och de hade nu blivit upptäckta, för just nu så höll soldaterna utanför på att bryta sig in.

Kaninens ansikte såg mycket skräckslaget ut.
Även om barnen inte hade varit med om Hjärter Dams handlingar så förstod de ändå vilken fara hon utgjorde.

Dörren sparkades upp.

Stewie, Lucy och Oswald sprang så fort de kunde upp till andra våningen och hoppade från balkongen, till ett närliggande träd som de kunde klättra ner från och ta till flykten.

Flykten var lyckad hittills, men de hade inte skakat av sig kortvakterna än.

Medan de sprang så mörknade det, det hade blivit kväll under tiden i Underlandet.

”Fortsätt springa! Stannar ni så dör ni”! Skrek Oswald samtidigt som han andades hastigt. ”Ge inte upp om dig själv! För då gör ni vad Hjärter Dam vill att ni ska göra”, sa kaninen. Trots att Lucy och Stewie efter en stund började bli trött i benen så fortsatte de springa.
Eftersom att kortsoldaterna var mycket större än de själva så försökte de hela tiden att springa genom trånga öppningar bland växterna och svamparna som växte på marken.
”Vi måste springa åt olika håll! Det blir inte lätt att omringa oss om vi springer åt olika håll”, sa Oswald med en volym som bara de som var nära kunde höra.

Stewie och Lucy förstod, att den som stannade skulle bli dödad så de sprang så fort iväg, och splittrades åt olika håll, och lämnade allt annat bakom sig.


Lucy lyckades komma undan, men hon visste inte hur det gått för de andra.
När allt lugnade sig, så klättrade hon in i ett ihåligt träd och stannade lade sig ner och somnade. Hon var ju inte så mycket större än kaninen så därför så kunde hon få plats genom öppningen.
Hon var ju tvungen att sova.
Det kändes som att halva natten redan gått.

Samtidigt så hade Stewie lyckats hitta en grotta (och denna grottan var gjord av riktigt sten och inte godis) som han kunde gömma sig i, och sova i under natten.

Nästa morgon vaknade han vid gryningen. Men han hoppades nästan att det bara var en dröm, så obehaglig som den var, men samtidigt en spännande dröm, och samtidigt så ville han bara hem.

Det enda han egentligen skulle göra, var att gå till affären och köpa mjölk, och om han inte hade gått vägen genom parken, så hade han sluppit att få syn på kaninen och därmed komma till Underlandet.

Men… om han klarade sitt uppdrag så skulle väl kaninen skicka hem honom, så det var inte fullt en tanke av att vara fast för evigt.

Nåväl, nästa morgon så tänkte han leta reda på kaninen i alla fall.
Efter att han ätit lite av barken på trädet som frukost. Det var ingen nyttig frukost, men det fanns inte så mycket annat ätbart att få tag på än växterna av godis.
När inte några vakter var inom hörhåll (vad han trodde) så började han ropa på kaninen och Lucy.
”OSWALD! LUCY! Var e’ ni”? Ropade han. Eftersom att han inte fick något svar tillbaka så började han gå genom en stig med en slags allé (eller i alla fall det påminde om en) av vaniljsvampar.

Fram tills han nådde en skylt så stannade han upp.
Skylten bestod mest av ännu ett chokladträd med två grenar som pekade både till höger och till vänster där det stod inskrivet med lakrits som bläck:

Till vänster, Hjärter Dams slott. Till höger, Hattmakarens Verkstad.

”Hattmakaren…”, läste Stewie tyst för sig själv.
”… om jag inte träffar kaninen så måste jag väl ändå träffa någon annan som kanske kan hjälpa oss”, tänkte han efter.
Samtidigt så tänkte man ju, Hattmakaren kanske inte var på så gott humör som han brukade vara i boken, men för att komma någon vart så var man tvungen att ta risker!

---

3 sep, 2013 19:32

Detta inlägg ändrades senast 2013-09- 9 kl. 21:35
Antal ändringar: 4

Fellrendión du lade upp fjärde kapitlet efter andra kapitlet,
men kapitlet var ändå Jättebra! hattmakaren har blivit galnare än galen , som tur hann Stewie rädda påskharen!

4 sep, 2013 07:47

Fortunia: Dumt av mig! Då blev det ju inget samanhang!!!

Hehe! Tack, men här är 4:an.
Jag skriver på 5:e kapitlet just nu.


Kapitel 4: Den katastrofala tebjudningen

Efter att Stewie följt hela vägen efter han såg skylten så kom han snart fram till ett mycket stort hus, eller rättare sagt en slags fabrik. Men den såg alldeles förfallen ut.

I vilket fall så var dörrarna öppna och Stewie gick in.
Hattmakaren var väl rätt trevlig i böckerna, tänkte han efter, men han mindes inte så mycket eftersom att det var ett tag sedan han sist läste boken.

Inne i det mörka huset så följde han en korridor ända till det nådde in i en mycket stor sal med mörkgröna väggar med olika tavlor på väggarna, men inte förrän han hann gå in mot mitten så började marken spricka.
Stewie skyndade sig och hoppade. Han hann tyvärr inte helt över då mittendelen plötsligt föll ner i en mörk avgrund och Stewie följde förvånat med.

Det var ett sådant lufttryck att man knappt kunde röra sig, men då han var en sekund från att försvinna ner i mörkret så lyckades han greppa tag i en greppbar del av väggarna av avgrunden och klättrade upp.
”Vilken tur att jag lyckades komma upp”, sa Stewie och flämtade när han var över på andra sidan.
”…döda mig inte”! Skrek en röst som kom innanför en dörr som låg precis bakom Stewie. ”Dina skrik skrämmer bort alla kunder! Jag får nästan aldrig sälja hattarna längre”, sa en lugn men arg röst.
Stewie kunde inte tänka på en enda person som någonsin skulle vilja gå in i det förfallna huset för en hatts skull.
Han började snart glömma varför ens han själv gick in.
Men någon var i fara och han ville såklart se hur det låg till.
Han smög in.


Det var ett smutsigt stort rum med fönster som hade galler, ruttet trägolv, samma tapet som utanför och ett mycket långt vitt bord med en blodig duk som var full av damm och spindelväv. På bordet var det fullt av mögliga tekoppar, tekannor, tallrikar och bredvid borden så stod det smutsiga stolar som hade förlorat minst ett ben som blivit ersatta av en hög böcker.

Precis på andra sidan bordet låg det en brun spräcklig hare med monokel och svart kostym med en vit slips som blev strypt av en grönblek lång man med rött kort hår, en lång grön cylinderformad hatt, grön skjorta och bruna byxor.
Det var Påskharen som blev strypt och den person som försökte döda honom var den galna hattmakaren.

”Låt honom vara”! Sa Stewie bestämt.
Hattmakaren tittade på honom.
”Åh hej! Är du här för att köpa en hatt”? Frågade han mjukt medan han fortsatte strypa påskharen.
”NEJ! Aldrig att jag köper en hatt härifrån! Släpp påskharens hals”, sa han och tog upp en tekanna och höll den så högt upp han kunde, han ville visa att han menade allvar.
”Haha! Det är du som borde sticka härifrån! Jag försöker faktiskt döda någon”, sa hattmakaren och log läskigt. ”Ja, jag ser det klart och tydligt men det är ingen anledning för mig att gå, du får en sista chans”, sa Stewie och riktade tekannan framåt.
”Du får också en sista chans”, sa hattmakaren. Han släppte taget om påskharens hals, men han hade redan svimmat av syrebrist, och nu tog han istället upp en solhatt med rakblad som dekorationer på den.

Stewie kastade tekannan så fort hattmakaren hann resa sig. Men hattmakaren hann akta sig och tekannan åkte in i väggen. Nu kastade hattmakaren sina rakbladshattar.
Stewie tog då skydd under bordet för att inte bli träffad samtidigt som han plockade åt sig några tekoppar.

I vissa koppar var det till och med te kvar och det gjorde att när han kastade så flög det te åt alla håll och det blev helt kaotiskt i rummet.
”…i vilket fall så vilken hatt du nu ville sälja till mig så skulle jag inte vilja köpa en hatt med rakblad”! Sa Stewie medan han aktade sig varje gång hattmakaren kastade.
Stewie kastade nu tre koppar blint över bordet.

Man hörde kras, men inga skrik. (Han hoppades samtidigt att inte påskharen skulle bli träffad, för då skulle räddningsförsöket vara förgäves).

”Haha! Du tror att du kan träffa mig”, sa hattmakaren och reste sig upp och skrattade.
Det var ett perfekt tillfälle att träffa honom, och Stewie lyckades!



(P.S På bilden är Påskharen i en bur ovanför bordet, och det är för att jag gjorde bilden hur jag planerade striden, men istället för att han skulle vara inlåst i en bur så var det en bättre idé att han istället var inspärrad i ett hörn i rummet.)


Hattmakaren föll baklänges ner på golvet och svimmade.
Stewie gick fram till påskharen och kollade så att han andades.
Påskharen andades som han skulle och vaknade snart. Han var lite uppskrämd och kollade åt alla håll, men förstod sedan att han hade blivit räddad.
”Åh tack! Du räddade mig”! Sa Påskharen och kramade Stewie. ”…har du möjligtvis sett någon vit kanin springa i närheten? Jag måste hitta honom”, sa Stewie efter ett tag. ”Jag vet vem du menar… men jag vet inte vart han håller hus”, sa Påskharen.
”Ärligt talat så har jag inte sett någonting förutom detta rummet i flera veckor, för ett tag sedan så började hattmakaren bli galen”, sa Påskharen.
Stewie gav honom en oförstående blick eftersom att han trodde att hattmakaren alltid hade varit galen.
”Eller tja, ännu galnare än vanligt, han dödade folk utan att bry sig, började sy hattar som innehöll rakblad och andra farliga saker... och allt började när han allierade sig med Hjärter Dam”, sa Påskharen sorgset.

”Om du inte hade kommit så hade jag dött! Jag och Hasselmusen har länge protesterat och till sist slutade det med att han dödade Hasselmusen och… ja, du vet vad som skulle hänt med mig”, sa Påskharen.

”Åh, vad hemskt! Kan vi inte bara ta oss härifrån”? Frågade Stewie.
Huset såg ut att vara taget ur en skräckfilm.
”Jag ska bara försäkra mig om att hattmakaren är död”, sa Påskharen lika galet som hattmakaren och plockade upp en kniv från bordet och var på väg mot den avsvimmade hattmakaren.
”Nej, påskharen! Jag tror inte att hattmakaren skulle gjort så, jag tror att det är Hjärter Dam som ligger bakom detta. Hon kan väl styra över folk inte sant?”? Sa Stewie.

”Ja, det kan hon… du har nog rätt”, sa Påskharen.
”Underlandet har blivit försatt i ett stort kaos sedan Hjärter Dam fick makten! Men oroa dig inte! Jag, Lucy och kaninen kommer att ställa allt till rätta! Underlandet kommer bli det vackra sagoland det en gång var! Tro mig”, sa Stewie.

Sedan lämnade de stället och började gå genom en polkagrisskog.
Det var en mycket vacker plats, Underlandet. Men invånarna levde inte i en harmonisk stämning. Hjärter Dam var mycket skoningslös, hon kunde begå vad som helst för att få vad hon ville.

Samtidigt så promenerade Lucy i en annan ände av skogen.
Hon promenerade i en mycket mörk del av skogen.
Spöklika ljud kunde höras och det började bli mycket läskigt.
Något prasslade i buskarna.
Varelsen hoppade fram!

---

4 sep, 2013 20:30

Detta inlägg ändrades senast 2013-09- 9 kl. 21:36
Antal ändringar: 3

4 sep, 2013 20:45

Åh jättebra skrivet

5 sep, 2013 18:00

Jättebra innehåll! Och skrivet!

---

5 sep, 2013 21:10

Sofia Albuslover, Matilda Lestrange och Oblamo, tack så mycket!


Det kommer mer nu!

Kapitel 5: Ena halvan gör dig större och andra halvan mindre

”Ta det lugnt! Det är bara jag”! Sa Oswald som kom fram ur buskarna.
”Skräms inte sådär”! Sa Lucy argt. ”Jag försökte inte skrämma dig! Jag försökte bara komma undan”, sa han och pustade.
Hans päls var rufsig och hans kavaj var helt förstörd. ”Vad har du varit med om”? Frågade Lucy.
”Sedan jag lyckades komma undan så var jag på väg mot larven, han är den klokaste i hela Underlandet, så jag gick till honom för att få råd”, sa kaninen. ”Men när jag väl nådde fram så hade han gått över till Hjärter Dams sida”.
”Oj då! Hur lyckades du komma undan”? Frågade Lucy.
”Faktiskt… så var det enda att komma ur Larvens grepp, när han andas så känns det som en dragningskraft som drar en mot honom, men när man väl kommer ur det, så är det hur lätt som helst. Han rör sig faktiskt inte så mycket… förutom när han sträcker sig efter sin pipa som han röker av. Usch, vilken doft”! Sa han.

Lucy och kaninen stannade upp vid ett träd med chokladbark och mintblad.
Inte långt framför dem, såg dem något mycket motbjudande.
En fruktansvärd best med stora gula ögon, den hade en grågrön drakliknande kropp och vingar, långa sylvassa klor, ett förskräckligt ansikte och en mun med långa hemska tänder.
”Är du hungrig Jabberwock”? Frågade ett korts röst som stod bredvid odjuret.
”Bara på människokött… jag känner faktiskt doften just nu”, sa odjuret och nosade mitt i luften.
”Vart kommer det från”?
”Alldeles bakom det trädet”, sa Jabberwocken och log.

Lucy och Oswald fattade då att det var Lucy den hade upptäckt.

”Skynda dig, ät av bladet”, viskade Oswald och plockade upp ett blad som fallit till marken. ”Äta av vad”? Frågade Lucy förvirrat samtidigt som hon stirrade på Jabberwockyn som närmade sig dem.
”Skynda dig! Ena sidan gör dig större och ena sidan gör dig mindre”! Sa Oswald.

Lucy tog bladet och förde det långsamt mot munnen.
”Mindre eller större… vad vill jag bli…eh…jag borde bli mindre så jag kan gömma mig…men vilken bit är större och mindre…”, tänkte Lucy. Men hann inte tänka så mycket innan Jabberwocken dök fram och tog tag i Oswald.
”Lucy! Ät bladet”! Sa Oswald.

Lucy åt lite av bladet.
Till hennes förvåning så växte hon högre än alla träd i skogen och blev hög som ett berg. ”Åh nej! Just vad jag inte ville”! Sa hon. ”Kära nån”! Sa hon.
Samtidigt så tänkte hon på alla bra saker hon kunde göra som stor, bland annat så kunde hon försvara sig bättre då. Hon såg att Jabberwockyn var på väg att strypa Oswald och drog då upp ett träd ur marken och kastade det mot Jabberwockyns huvud.

Det gjorde ont för det att ta den smällen och flög då iväg av smärta.
Lucy tog även emot Oswald som Jabberwockyn släppte från tomma luften, och Oswald landade i handflatan.
”Stick nu, om ni inte vill bli plattare än vad ni är nu”, sa Lucy till korten som fortfarande inte hade gett upp utan försökte sticka henne med sina spjut i foten.
De reagerade inte och Lucy sparkade iväg dem som fotbollar och de landade flera mil bort.

Oswald och Lucy var lättade och Lucy återfick sedan sin rätta storlek och de började sedan leta efter Stewie.

De passerade sedan ett dimmigt träsk med sumpmark.
Även de enklaste vikter kunde få hela marken att rasa ner i det smutsiga vattnet.

”Stewie! Var e’ du”? Ropade Lucy.
Det kändes lönlöst. Han kunde vara död! Underlandets skogar var mycket stora och det fanns faror överallt. Hur skulle ha kunna leva?
Men just då de gav upp hoppet, så dök han upp genom dimmorna, hand i hand med en påskhare i kostym och monokel.

”Jag har inte sett dig på flera veckor Haiga, vad har hänt”? Sa Oswald till påskharen.
”Hattmakaren hade blivit ännu mer galen och dödade Hasselmusen och gick över till Hjärter Dams sida, därpå fängslade han mig och skulle precis göra samma sak då denna pojken räddade mitt liv”, sa påskharen.
”Wow, är det påskharen”? Frågade Lucy chockat.
”Nja, min klocka gick sönder för flera år sedan så jag har inte kunnat hålla reda på när påsk var, så det har ofta hänt att jag blivit kallad ’Mars haren’ för att jag så många gånger råkat gömma ägg i mars, men i vilket fall så föredrar jag att bli kallad Haiga”, sa påskharen. Sedan satte han sig ner i gräset och stirrade ner i marken.

”Men se inte så negativ ut! Dessa barn vill hjälpa oss att stjäla Hjärter Dams amulett”, sa Oswald stolt då han drog upp Haiga från gräset.
”Menar du det”? Frågade Haiga lyckligt.
”Ja, det gör han”, sa Lucy. ”Men främst av allt eftersom att han lovade oss att vi får åka hem efteråt”, fortsatte Stewie.

Nu hade de tillbringat två dagar i Underlandet.

Så småningom blev det natt igen.


_______

Världens sämsta titelrubrik XD, men jag kom inte på något bättre.

Tack för att ni gillar det jag skriver än en gång!

---

5 sep, 2013 21:59

7 sep, 2013 14:04