Under Körsbärsträdet

Nu kommer Kapitel 4 hoppas ni gillar det

Kapitel 4
Är det där jag...?

Edith
"Bra, mycket bra, mina medlen börjar verka..." Jag vaknade till de orden, iklädd en svart, tight, byxdress i läder, fullsmäckad med nitar. Jag brydde mig knappt, jag var ett tomt skal, till Syllivans förfogande... VÄNTA HÄR NU! Om jag just tänkte något negativt och skrämt om Syllivan, är jag väl inte helt bortom räddning! Mitt undermedvetna kanske stretade emot!! Men precis när jag märkte det, märkte också Syllivan det. Hon rusade fram till mig och slog till mig över käken. Jag förlorade den lilla kontroll jag hade över mitt medvetande, och hamnade i hennes våld igen. Sådär höll det på i några dagar, och varje dag blev jag mer och mer förgiftad av Syllivans "produkter". Shampoot var extremt creepy! Efter 10 dagar slutade jag ens försöka samla mitt medvetande. Syllivan skickade ut mig att hämta hit fler ordentliga tjejer, sådana som inte färgade håret, rökte, drack osv. Hon gjorde behandlingen på dem med, och jag såg på, utan att röra ett finger, när de hamnade under Syllivans makt.

Trädet
Jag kollade in genom Ediths vardagsrumsfönster. Jag såg henne gå runt som en zombie i mörka kläder. Jag blev helt förfärad! Hon hade gett upp sin livsgnista! Hon, som skulle försvara mänskligheten mot Syllivan i det kommande kriget! Hon, som jag valt ut för hennes godhet och energi! Hon, som själv skulle bli ett Träd!! Hon, som skulle få se tusen och åter tusen år komma och gå! Jag måste göra något, men vad...
"Jag kan hjälpa?" Det var Zorros ande. Jag hade många förmågor, och att tala med djur var en av de.
"Inte nu lilla du, det är för många där, och Syllivan, du skulle bli upptäckt." Sa jag.
"Sant. Men jag vill hjälpa min Edith!"
"Hon du ser just nu i fönstret är inte din Edith" Sade jag medans jag plockade upp Zorro i min famn. "Hon därinne är ett verktyg, och vi ska hjälpa henne att bli en individ igen. Jag vet bara inte hur..."

Edith
Jag var ute på stan. Det var elva på kvällen, och det regnade. Jag brydde mig inte. Jag måste ha sett ut som en riktig krigare, med mitt korta hår som vajade för vinden, huden som piskades av regndroppar och läderkläderna. Jag hörde ett gnyende och vände mig genast dit. Jag såg...nee, det kunde det väl inte...hur?...va!?
"ZORRO!!!!" Jag tjöt som om jag var tillbaka från de döda. Och det var jag ju. Anblicken av lilla Z gjorde mig så glad, så mitt liv fick mening igen. Valp Zorro tultade fram till mig, och jag slöt honom i min famn. Bakom honom kom nog den vackraste, lugnaste och vänligaste kvinnan jag någonsin sett. Jag blev helt förstummad, och när hon började tala, lät hon som ett...träd...
"Jag är Trädet, det är härligt att se att du mår bättre, Edith Prince."
"Hur kan ni vara trädet?"
"Jag var från början också en människa, men valde att bli ett Träd, så jag kunde välja ut nästa Krigare."
"Krigare? Vaddå Krigare?"
"Jag ska förklara, men först måste vi hjälpa de andra som Syllivan har förgiftat."
"Det går inte, de har inget som min Zorro som kan få tillbaka dem."
"Hmmmmm, ok. Låt mig tänka på vad vi kan göra... Återvänd till Syllivan, spela med, men låt henne inte få kontrollen över dig!"
"Ok. Får jag ta med mig Zorro?"
"Tjaaaaa, han kan bli upptäckt vet du?"
"Åh, ok, ta med honom du, men låt mig träffa honom varje kväll! Vad sägs om här, samma tid, varje dag, samma plats?"
"Deal. Lycka till!"

Trädet
Jag såg Edith strosa iväg. När hon nästan rundat gatuhörnet stannade hon, och ropade till mig;
"Vad ska jag kalla dig?"
"Cynthia. Cynthia Parker."
"Okidoki, godnatt Cynthia!"
Jag hoppades att hon skulle klara det, men hon var så ung! Och Syllivan så erfaren. Dessutom hade ju Syllivan snart en hel armé av orädda, unga tjejer. Och Edith hade bara mig. Eller ja, hon hade mig, Zorro och andarna från alla andra Vägvisare som var begravda hos mig.
"Jag hoppas hon klarar det..." Mumlade jag.
"Lita på henne!" Svarade Zorro.

Bra!

:o AWESOME! Hmm... FRÅN BÖRJAN GILLADE JAG SYLLIVIAN! Vilken idiot jag var...

BRA!

Haha ååååh vad kul det är att ni gillar denna ff!!! Kommer ha lite svårt att skriva mellan ca: 17/8 till 23/8, min skola börjar den 20, och kommer vara lite upptagen med att förbereda och vänja mig och så
Och nee, du är ingen idiot luna lovegood 21, hon lurade ju oss alla Kapitel kommer snart igen, antagligen senare ikväll ♥

Bra! ♥ Jättespännande.

Yey ^^ Kapitel

Den är hur bra som helst gumman!
Vilken ide du har kommit på, verkligen geniallt! Har du kommit på allt själv? Det låter verkligen otroligt spännande

(
Så kul att ni tycker det! Och ja, Elzyii, jag har kommit på allt själv! Cind'a proud Kommer som sagt ha lite svårt att skriva nu i nån vecka, ska förbereda inför skolstarten, dela datorn med familjen (INTE FRIVILLIGT!), kolla upp exem på armarna, osv osv. Giiiiisch! Ska börja sjuan, såå taggad (notera: Den 25 kmr jag nog säga;"Suuuuuuuuuck för skolan!" XD) men men, ni är ok med att jag inte skriver lika mycket? Kmr dock ha tid på eftermiddagarna på vardagar om jag har liknande scheman som förra året Försöker fixa kapitel imorgon

Puuuuss på er! :*
//Liz)



Hej! Nu kommer kapitel 5!

Kapitel 5
En allierad, resten kvar
Edith
Tjejen som Syllivan hade förgiftat efter mig hette Ferry. Ferry Kingston. Hon var ung, ungefär 15, hade nötbrunt kort hår från början, shampoot hade gjort det svart, och blågrå ögon. Hon var inte så lång, kanske runt 160 cm (Jag var 179 cm), ganska smal, kvick i mun och ben, förde sig med grace och var ganska tuff, alla lyssnade på henne. Hon delade också rum med mig, och min avsikt var att få över henne på min sida.
"Hej Ferry" sade jag när jag kom tillbaka från min promenad "Hur e läget?"
"Det bryr du väl dig inte om." Sade hon med misstro, och gav mig ett ilsket ögonkast.
"Jo faktiskt gör jag det, ska vi ta en promenad? Hitta fler att joina oss?"
"Visst." Sa hon, fortfarande med en sur ton i rösten. "Jag ska bara sätta på mig mina skor." Skorna var i själva verket ett par kraftiga kängor i svart. Hennes dress var utsökt, en i svart läder som min, inga ärmar, halvhög hals, rynkade byxben, och silvriga strasstenar som matchade hennes ögon, påsatta i snirkliga mönster.
"Ska vi gå?" Frågar hon när hon satt på sig kängorna.
"Visst."

Vi gick genom centrum. Nu duggade det bara. Ferry såg ut att gilla vädret, gråblått som hennes ögon. Jag bekantade mig lite med henne, medans vi gick mot där hon hade bott. Hon märkte ingenting. Hon berättade om ett ärr hon hade på underläppen, ett ärr hon hade fått av sin papegoja Chef's klo. Den informationen gjorde mig glad. Inte att han råkat riva henne, utan att hon hade ett husdjur, som hon av kärleken i rösten att döma, älskade. Och som kunde hjälpa henne att bryta sig fri från Syllivans makt. När vi kom till hennes hus pratade hon fortfarande, om allt och inget. Jag ringde på, och hennes föräldrar kom ut. Fadern hade rödkantade ögon, och modern såg sjuk ut. När Ferry märkte att jag inte lyssnade vände hon sig om, och såg rakt in i sina föräldrars och sin papegojas ögon.
"Ferry" Viskade mamman. "Du... du lever..."
"Mamma...Pappa...Chef!" Hon rusade in i deras öppna armar (Nåja, föräldrarnas armar, Chef kunde ju inte kramas.). Jag vände mig bort, för annars skulle jag börja gråta. Mina föräldrar skulle inte ha blivit glada att se mig efter tre veckor då de trodde jag var död, de skulle bli missnöjda att jag inte var död.
"Tack Edith, tack tack tack för att du tog mig hit!" Hörde jag Ferry snyfta. Hennes mascara hade runnit, och lämnade svarta ränder av lycka i hennes ansikte.
"Ingen orsak gumman." Sa jag vänligt "Vi måste tillbaka snart, vet du, vi måste hjälpa fler."
"Och köpa nytt shampoo." Konstaterandet fick mig att skratta.
"Ja, det med, kom nu, vi måste lura Syllivan att allt är som förut."
"Jag kommer, nu ska den där häxan få!"
"Vi måste vara diskreta."
"Jag vet jag vet, jag är inte dum." Vi smågnabbade på väg mot dygnet runt shoppen, efter att Ferry sagt hejdå till sina föräldrar, och lovat att komma om två dagar.

När vi kom tillbaka till huset smög vi in till vårt rum, eftersom alla sov. Vi bytte om till pyjamas och kröp till sängs. De följande dagarna började vi vinna över fler och fler tjejer på våran sida. Vi var fortfarande tvungna att föra tjejer till Syllivan, men vi räddade tillbaka de efter deras första behandling. Ferry var extremt duktig på att hitta vad som var viktigt för alla, och hon var en ovärdelig spion, och jag var bra på att ljuga för Syllivan. Efter några veckor var Syllivans armé vår.

Ferry
"Det kommer bli krig Edith, det är inte vi som var huvudstyrkan i Syllivans armé."
"Vad menar du?" Svarade Edith förfärad.
"Jag följde efter Syllivan inatt, hon gick ut i skogen, och hon kallade till sig andar från skogen, goda andar Edith, och gjorde de onda. De är på hennes sida nu." Sade jag. Edith skrek till.
"Jag har inte märkt någonting, jag har inte ens sett om mina krafter fungerar... ojojoj, vad ska vi göra..."
"Lugna ner dig nu Edith, vi har varandra, våra husdjur, Cynthia, och själarna från djuren och människorna som blivit begravda hos Trädet."
"Jo, men om satmaran har omvandlat skogen till ett ont ställe behöver vi fler som hjälper oss... jag ska söka upp Cynthia ikväll, kolla vad vi kan göra. Ojojoj, vad ska vi göra Ferry?"
"Vi ska slåss. Snart också. Lugna dig, det kommer gå."
"Om jag bra var säker på det..." tänkte jag bedrövat för mig själv.

Vad tycks? Comments please :*

Braaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!
Meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee!!
Snääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääällaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!