Sanguine {Twilight FanFiction}

bra kapitel! *bevakar*

Oh My God! Im sorry my dear friends, but i forgot how to speak Swedish!

Hehe ... Nä, jag bara skojade, det var en typisk ursäkt från mig. Är bara lite sek med skrivandet, men imorgon kommer nästa! Det bestämmer jag nu!

Den låter intressant, men du ska kanske renskriva den?

Uräkta, men Wordpad rättar inte

Kapitel 7

Pumans blod smakade annorlunda. Det påminde inte alls om människoblod. Människoblod kanske var lite mer mättande och godare, men att jaga djur var roligare. Det var mer som en utmaning.

"Thomas väntar på oss där hemma" sa Rubella.
"Hemma hos er?" frågade jag.
"Men om du vill kan vi vara hos dig ..."
"Okej, men du springer först" sa jag. Jag hade aldrig varit hemma hoa dem. Jag hade inte ens träffat någon av dem förutom Rubella och Thomas.
Vi sprang genom den mörka skogen som fortfarande var full av olika dofter. Jag snubblade fortfarande över stockar och stenar, men jag tog mig smidigt upp igen.
Nu när jag fått lite blod i mig var jag och Rubella nästan lika snabba.
"Är det långt kvar?" ropade jag till Rubella.
"Nej, vi är framme nu" sa hon och stannade. Jag såg mig omkring.
Bara skog. Skog och myrorna som flydde så fort de kunde från oss.
"Fint ... ställe ..." sa jag försiktigt. Hon suckade.
"Nej, jag skojade. Det är ungefär ... tre sekunder kvar om vi springer nu"

Vi började springa igen. Stjärnorna var fina med vampyrögon. Man kunde se att de var runda. Månen var lika vit som min hud och lika tydlig som stjärnorna.
Rubella stannade igen.
"Rubella allvarligt, skoja inte mer nu"
"Nej ... vargarna ... stanna här" sa hon och lämnade mig ensam kvar i skogen.

Jag suckade och satte mig ner på marken.
Jag ryckte till när ett ylande hördes ungefär femtio meter bort.
Jag reste mig upp. Inte en chans att jag tänkte stanna här. Jag tänkte följa efter Rubellas doft och ta reda på vad som hände.
Men det skulle inte behövas. Rubella var redan tillbaka.
"Vad hände?" frågade jag henne.
"Det var bara vargarna. De jagade tillsamans med Thomas och de andra, men sen kände de doften av en främmande vampyr. De blev rädda och sprang iväg. Thomas kunde inte få stopp på dem. Jag är ju den ända som kan ... få dem att förstå. De flydde ändå när jag förklarat, men de kommer snart tillbaka"
Hade de flytt på grund av mig? Var de också rädda? Lika rädda som jag?
"Ska vi fortsätta?" frågade jag men struntade i svar och sprang före dit.

Jag stannade när jag märkte att jag gick på något som lät som grus. Det var kolsvart, och inte ens mina ögon kunde se något.
"Rubella?" ropade jag.
"Crozelle, vart är du?" hörde jag Rubella säga.
"Ru? Stå stilla" sa en tredje röst.
"Nicholas? Är det du?" frågade Rubella.
"Ja, det är jag. Har du med dig någon?" frågade Nicholas.
Jag kände någons hand på min axel.
"Vem är det?" frågade jag.
"Ta det lugnt, det är Thomas. Ta tag i min hand"
Jag gjorde som han sa och han ledde mig genom mörkret.
"Jag har redan skickat Rubella och Nicholas hem"
"När? De var ju nyss här ..."
"Jag fick dem att börja springa. Jag ville inte att Nicholas skulle börja ställa en massa frågor. Nu är vi snart framme"
Jag var inte van vid att det gick så här långsamt.
Några meter fram hörde jag ett gnisslande. En dörr öppnades.
Ljuset fick mig att kisa.
En lång kvinna med guldfärgat hår stod vid dörren.
"Välkommen, Crozelle!" sa hon.
Trappan upp till dörren var av glas. Ingen människa i hela världen skulle klara av att gå uppför den trappan i mina klackar.

Deras hall var modern och fläckfri. Inez och Thomas gick in i något annat rum. Rubella dök upp, utan Nicholas.
Hon hade bytt om.
"Kom, alla väntar i vardagsrummet. Eller ja, förutom Kate och Ethan, men dem ser man bara i skolan och när vi jagar. Just nu är de nog i England"

Jag var spänd i hela kroppen, och något, eller någon, försökte lugna ner mig.
Vardagsrummet var lika modernt som hallen. Golvet var av nästan kritvitt trä, men väggarna syntes inte, de hade glas som väggar.
Inez satt i en alldeles för mysig soffa för en vampyr med Thomas bredvid sig. De satt och småpratade med två andra vackra vampyrer.

Thomas reste sig, och var framme vid mig på en femtondels sekund.
"Scarlett, Timothy, det här är Crozelle" sa Thomas.
Scarlett fnös och reste sig upp.
"Scarlett ..." började Inez.
"Kom Tim" sa Scarlett och drog honom i armen.

Scarletts kolsvarta lockar slog mig i ansiktet när hon susade ut genom rummet. Men det gjorde såklart inte ont.

"Jag är ledsen för det där ..." sa Thomas och la händerna på mina axlar.
"Nej, det är inget du behöver vara ledsen för. Jag borde inte vara här ..." sa jag, men Thomas höll fast mig.
"Jag lovar, du kommer de andra kommer gilla dig" sa han och släppte taget om mina axlar.

Jättebra!

Supperbra kapitel!!

jättebra

Du är grymt duktig på att skriva! Bevakar.

Åhh ... Tack allihopa! Håller på med ett nytt ^^
Har haft mugglisförbud i 2 dygn ... =(

Why??