Skuggans födelse (DEK 2)

(ska försöka skriva nått liknande nästa gång också ♥)

det visste jag inte,ugglar dig nu satt vi inte spammar sönder tråden!

Kära läsare! Idag så kommer ett kapitel ^^
Det här kapitlet är inte så långt heller, så jag lägger upp hela I början var det tänkt att det skulle vara i två delar, men där jag delar det är ungefär vid slutet, och jag kom inte på något bättre ställe att dela det på
Ännu ett lugnt kapitel ^^'

•••


Kapitel 2



Väckarklockan ringer och jag flyger upp ur sängen med ett hårt slående hjärta, kisar mot solstrålarna som kommer in i rummet genom fönstret. Jag trycker ner väckarklockans knapp så att den tystnar. Jag tittar yrvaket runt tills hjärtan börjar lugna ner sig. Ännu en mardröm. En knackning hörs på dörren och sekunden efter trycks handtaget ner och Angel klampar in utan att vänta på svar. Hon har bara en vit skjorta på sig, inga byxor.
”Ashley”, säger hon. Jag stirrar skärrat på henne innan polletten faller ner.
”Ja, jag drömde samma sak”, nickar jag chockat.
”Ashley som torterar mamma…” mumlar hon med ofokuserad blick och sätter sig på min säng. Hennes glasartade blick får det att sticka till i hjärtat. Hon ser så… rädd ut, och Angel är sällan rädd.
Jag sätter mig bredvid och lägger armen om henne. Hon bryter inte ihop och börjar gråta – som det ser ut att hon ska göra. Hon sträcker på ryggen så att hon sitter med rak rygg och kollar runt i mitt rum. Hon ser på de tre ljust lila väggarna, den svarta fondväggen, den lila och vita mattan, den genomskinliga svarta lampskärmen, de ljuslila gardinerna, den obäddade sängen med det vita påslakan sättet. Hon verkar inspektera mitt rum, först på grunden sedan resten; mitt skrivbord av ek, mina vita garderobsdörrar, tv-bordet med den 37” stora tv:n, bokhyllan som är full av böcker, nattduksbordet bredvid sängen med den blåa orkidén som står på den. Hon verkar kolla runt i rummet i jakt efter något ovanligt.
”Angel, vad kollar du efter?” frågar jag. På nedervåningen hörs dörrklockan ringa. ”Jag öppnar. Stanna här om du vill”, säger jag och reser mig. Jag hinner se henne skaka aggressivt på huvudet innan jag går ut från mitt rum. Jag springer nerför trappan och öppnar dörren.
”Åh, Angel!” säger mamma förtjust och slänger sig om min hals innan hon ens ser att det är jag.
”Ehm… Mamma…?” börjar jag lite tafatt, chockad över att ha blivit kallad Angel. Hon avslutar kramen men läger händerna på mina axlar. De stora papperspåsarna hon håller i känns över hela kroppen. Jag borde ha tagit på mig något mer än bara ett nattlinne. Hon tittar chockat på mig.
”Laurina…?” säger hon i frågande ton sedan harklar hon sig och leendet kommer tillbaka och hon kramar mig igen.
”Förlåt”, säger hon. ”Jag trodde du var Angel eftersom att det är hon som kommer springande nerför trappan och slänger upp dörren utan att kolla genom spionögat”, förklarar hon. Jag tänker efter. Ja, det stämmer. Innan allt det här med Ashley, mina krafter, och Dominick och allt det andra kollade jag jämt genom spionögat innan jag öppnade. Hon tittar på mig och ser missnöjt på det vita nattlinnet jag har på mig som hon köpte när hon var i Frankrike.
”Du kan väl inte öppna när du bara har ett nattlinne på dig?” frågar hon misstroget. Det har jag inget svar på. Vad ska jag säga? Att jag har förändrats, blivit mer självsäker och modigare sedan Dominick beskände att han var en ängel? Och till råga på allt, min skyddsängel?
Istället rycker jag på axlarna – så bra som det går att rycka på axlarna när ens mamma nästan trycker upp flera påsar rakt i ansiktet på en.
”Oj, förlåt!” säger hon och lägger ifrån sig påsarna på golvet istället. Hon stänger dörren och tar av sig skorna. Jag ser förvånat på henne samtidigt som Angel kommer ner från övervåningen.
”Sedan när tar du av dig skorna? Du brukar strosa runt i dina högklackar så att pappa nästan blir galen”, säger jag.
”Hej, mamma”, säger Angel och jag ser att hon har sitt vanliga leende nu.
”Hej, älskling”, svarar hon och tar upp två påsar och räcker de till Angel. ”Här har du.” Sedan tar hon två av de återstående påsarna och räcker mig de. Jag kan inte låta bli att sucka.
”Mamma, om du fortsätter såhär så kommer du bli tvungen att köpa mig en ny garderob, den inbygga i väggen är redan nästan överfull”, säger jag men tittar ändå nyfiket ner i ena papperspåsen. Det ligger blusar, shorts, linnen, klänningar, tröjor och lite allt möjligt i den här, men högst upp ligger en liten nätpåse men något torkat i. Jag tar upp den och luktar på den. Den välbekanta doften av lavendel får mig att rysa av välbehag. Förutom att det är min favoritlukt så sägs det att det är en ”magisk” växt som funkar utmärkt som skyddande rökelse och vid ritualer.
Vart kommer det där ifrån? tänker jag chockat. Jag kan ingenting om ritualer eller något annat magiskt. Det enda jag verkligen kan inom den andra ”världen” är om Elementen.
”Jag vet inte”, säger Angel och jag förstår att hon hörde min tanke. Idiot! tänker jag till henne och hon ger mig en vass blick som säger ”vaddå?”. Vad sägs om vår mamma som inte vet något om att vi kan läsa tankar och kan mycket mer än så? frågar jag henne sarkastiskt i tankarna. Hon bleknar lite svagt och ser lite osäkert på henne. Men vår mamma verkar inte ha märkt någonting alls, utan tittar lite sorgset på Angel.
”Tycker du inte om dem?” Angel ser chockat på henne innan hon verkar förstå vad hon menar. När hon sa ”jag vet inte”, så verkar vår mamma tro att hon syftade på presenterna hon tog med till oss.
”Nejdå! Jag tycker om dem!” utbrister hon. ”Men vad är det Laurina håller i?” frågar hon istället och lyckas byta samtalsämne.
”Det är torkad lavendel som de sedan har krossat lite och sedan lagt de i en nätpåse så att de inte ramlar ur den, men ändå känner doften”, förklarar hon. Angel verkar inte bli klokare av det.
”Men vad är den till för?”
”Den doftar underbart, och jag vet ju hur mycket Laurina älskar lavendelns doft. Jag köpte en med torkade och krossade citronblommor till dig”, säger hon. Angel blir genast på bättre humör och tar upp sin lilla nätpåse och luktar på den. Hon ser lite gladare ut och mardrömmen verkar ha försvunnit ur hennes minne, för tillfället åtminstone.
”Tack!” strålar hon. Citronblommor kanske har någon koppling med Vatten – som är Angels huvudelement? Jag har en känsla av att man tycker mer om de saker som har en koppling med ens huvudelement. Jag kramar om mamma som tack för allt och för att jag har saknat henne. Tänk om Ashley hade dödat mig där i faster Cynthias kontor? Då skulle verken mamma eller pappa ha vetat vad som hände med mig, och jag skulle aldrig få träffa de igen.
Än mindre krama de. Hon kramar mg tillbaka.
”Tack”, säger jag också men ser inte mamma eftersom att Angel kramar om henne nu. Hon kanske tänker på samma sak båda två?
”Oj, vad kramgoa ni är idag!” skrattar hon och kramar Angel tillbaka. Hon släpper taget om henne och vi bara står och glor på mamma. Hur ska det bli nu? Måste vi dölja våra krafter? Vad skulle hända om hon visste?
Jag vet att även Angel tänker på de här frågorna, och fler. Plösligt stirrar mamma misstänksamt på oss.
”Hur var det i Grekland?” frågar jag för den där blicken betyder att hon genomskådat oss. Frågan är bara vad hon har genomskådat?
”Bara bra”, säger hon. ”Svaret är nej.”
”Va?” frågar Angel och jag i mun på varandra, båda uppenbart förvånade och förvirrade.
”Nej. Ni får inte skolka från första skoldagen efter sommarlovet”, säger hon. Jag pustar lättat ut och det får henne bara att kolla mer misstänksamt på oss.
”Laurina var säkert bara rädd för att du kanske skulle be henne försöka laga frukost”, ljuger Angel. Jag försöker spela så förskräckt som möjligt.
”Vart fick du det ifrån?” frågar hon och försöker dölja sin egen förskräckelse med ett leende. Jag skrattar till men känner mig ändå lite sur. Om min mamma blir förskräckt över tanken på att jag ska laga mat, hur ska jag då någonsin kunna lära mig?
”Jag vet inte”, säger jag i ett låtsas erkännande. Hennes leende blir mer äkta och hon ger oss en varsin puss på huvudet innan hon sjasar iväg oss. Jag ger Angel en sur blick. Det var bara ren tur att mamma gick på hennes lögn – som inte ens var en vettig lögn, det hade inget med samtalsämnet att göra.
”Bara för att jag är designer betyder det inte att jag har slutat laga mat åt er. Jag lagar när jag är hemma, oroa er inte. Skynda upp och byt om nu, jag kan skjutsa er till skolan”, säger hon. Jag griper tag i mina påsar och börjar gå till mitt rum.
”Det behövs inte”, säger jag i trappan. Hon tittar en aning förvånat på mig. ”Jag och Angel ska springa till skolan idag”, ljuger jag.
Ska vi? frågar Angel i tankarna. Jag älskar Ande också, som låter oss ha den här konversationen, svarar jag ironiskt, bara för att säga det uppenbara. Nu kan vi ha ett samtal utan att någon kan höra. Vi ska inte springa, men jag ska försöka förklara för dig hur man får Jord att öppna sig för en och ”skapa” en väg, fortsätter jag.
Ska du? frågar hon.
Ja.
”Jaha, vad bra”, säger hon och svänger in åt vänster så att hon kommer till köket. Jag springer upp och slänger på mig gårdagens kläder som inte ens har blivit smutsiga, utan ser ut som nytvättade. Jag hittar ett långt, mörkt halsband som når en liten bit över naveln och längst ner så sitter två – mörka – ringar som sitter ihop. Jag hittar en vacker ring men nöjer mig med halsbandet. Jag springer ner och sätter mig runt bordet. Angel kommer någon sekund efter och är klädd i en turkos tunika och vita shorts. Även hon har ett halsband av två ringar men hennes är vit jämfört med min mörkgråa.
”Ni tog båda på er halsbandet!” säger mamma glatt och lägger fram några rostade mackor. När hon ser på mig så svajar hon till och spärrar chockat upp ögonen.
”Mamma…?” frågar jag oroligt och gör en ansats till att resa mig. Hon ler lugnande.
”Förlåt”, säger hon och ler. ”Jag trodde jag såg något… Men jag måste ha tagit fel, det är omöjligt.”
”Det där var helt osammanhängande”, påpekar Angel.
”Ja, förlåt. Jag trodde jag såg en spindel”, säger hon och rodnar lätt.
Sedan när är mamma rädd för spindlar? ? tänker jag frågande och tar en macka som jag börjar tugga på.
Sedan aldrig, svarar hon och greppar tag i brödlimpsskiva och brer sedan på med marmelad.
Vi äter snabbt vår frukost och mamma tar en kopp kaffe och säger att hon har ätit på planet och vi startar helt vanliga samtal.


”Nej!” säger jag surt. ”Såhär!” säger jag och tar två steg och råkar komma alldeles för långt bort. Jag går tillbaka och Angel tittar ännu surare på mig.
”Jag kan inte! Så lätt var det!” säger hon och traskar argt iväg medan väskan slår emot hennes ben för varje steg hon tar.
”Vänta!” säger jag och ”kopplar bort” det och springer efter. Jag griper tag i hennes handled och hon vänder sig om. Hon ser chockat att hon har tårar i ögonen och de rinner ner medan hennes blick är sorgsen men ändå förbannad i samma ögonblick.
”Jag duger helt enkelt inte! Jag är inte välsignad av Jord! Har du tänkt på det?” För varje ord hon yttrar känns det som slag mot ansiktet. Tanken på att hon inte ens kunde använda Jord har inte ens slagit mig.
”Alla har inte så stor tur som du”, säger hon lågt. ”Alla lyckas inte bli välsignade av alla Elementen.”
”Förlåt, Angel… Jag menade inte…”
”Det är lugnt”, avbryter hon. ”Jag är nöjd med Vatten, Eld och Ande.” Jag biter mig själv i läppen. Tre av fem är inte dåligt, men jag känner mig ändå skyldig på något vis. Hon vänder sig plötsligt om.
”Vi måste få skjuts, annars hinner vi inte”, säger hon och börjar få tillbaka till vårt hus.
”Nej, det behövs inte”, säger jag när jag hinner ikapp och tar tag i hennes överarm. Jag börjar gå och börjar där med att släpa henne. Jag aktiverar snabb gåendet och är framme vid skolan på några sekunder.
”Herrejävlar! Det där gick snabbt!” utbrister hon och stirrar storögt på mig.
”Ja”, flinar jag glatt. ”Synd att du inte kan göra det”, säger jag lite mer sorgset.
”Äsch, det gör inget! Lova bara att göra det oftare så att jag får uppleva det igen!” säger hon och hennes ögon glittrar upprymt. Jag flinar och nickar till svar.
Angel har alltid älskar fart och fläkt. Allt som är farligt faktiskt.
Skolklockan börjar tjuta och alla elever börjar gå in i den stora, ljusa byggnaden. Precis som vanligt trängs alla för att lyckas komma in. Alla vi som går på Tinstras skola måste ha undrat minst en gång i livet vart i helvete namnet kommer ifrån. När man frågar lärarna så ger de aldrig en ett uppriktigt svar, utan säger att familjen som startade skolan hette Tinstras i efternamn och att syftet med en här skolan har ändrats sedan dess. Och när man frågar vad skolan hade för syfte i början säger de att de inte vet, men att de ljuger syns klara än månen en stjärnklar natt i december.
Jag suckar och skakar på huvudet. Jag har börjat tänka alldeles för mycket på senaste tiden.
Och så kopplar jag alla dåliga saker med Ashley, på direkten. Om jag bara snubblar eller slår i armbågen så märker jag att jag står och bara väntar på att Ashley ska attackera. En betryggande hand läggs på min arm och jag tittar förvånat på personen. Angel. Jag ler och hon ler tillbaka, men en aning oroligt.
Ta det lugnt, du får lamporna att blinka, hörs hennes röst i mitt huvud. Till min förvåning märker jag att hon har rätt. Jag tar ett djupt andetag och försöker lugna ner mig, trots mina nerver.

•••

Hoppas ni gillar det!
Ursäkta om det blev lite dåligt, och för alla fel som jag säkert har gjort

Sssssåååååå bra!!!!!!!!!!!

JA!!!! BRA!!!!!!!!♥♥♥♥♥♥♥

Tack så himla mycket!!



Det glädjer mig att ni tyckte om det! Tack, tack, tusen tack! ^^ ♥♥

Väldigt bra
Känns så där mystiskt Det är som att man vet att du håller något bakom ryggen, men inte vill visa det. Man börjar fundera på vad det kan vara och till slut visar du det. Då behöver det dock inte vara det man trott Mycket bra!!

Jag hittade några små skrivfel som jag tror att du hittar själv om du läser igenom

Det här är allt jag kommer att rätta: Jag springer ner och sätter mig runt bordet.
När det bara är en som kommer kan den inte sätta sig runt ett bord. Då sätter den sig vid ett bord. Var bara det

PS// Förlåt att det tagit sådan tid att läsa och kommentera Har varit mycket på gång och när jag väl hade tid så fungerade inte hemsidan Men bättre sent än aldrig

Emmsaan, det kanske märks att jag inte rättar mina kapitel x) Skriver så att datorn blir alldeles för varm och glömmer sedan bort att rätta

Eftersom att mitt sommarlov har börjat idag så tänkte jag fira med ett till kapitel ^^

•••

Kapitel 3 del 1

”Under lunchen kommer det komma tre nya elever”, meddelar Amelia Smith, vår lärare i NO. Ett förvånat mummel utbryter i klassrummet. Det är hon, det är hon… tänker jag och känner hur kallsvettig jag blir.
Det är inte hon! säger Angel skarpt. Är du inne i mitt huvud hela tiden? frågar jag en aning argt, samtidigt som jag är glad över att kunna byta ut min rädsla till ilska istället. Trots att hon sitter tre rader bakom mig vet jag att hon ler.
Nej, du tänker bara alldeles för högt, svarar hon. Jag suckar. Det var nästan bättre när hon inte lyckades uppfatta varje tanke jag tänker.
”Tystnad”, säger Amelia sammanbitet.
Var det väl ändå inte? Om jag inte gjorde det nu så skulle du bara sitta och oroa ihjäl dig själv, svarar hon – och lyckas till och med låta vettig. Jag stönar till och ser på medan Amelia börjar tappa tålamodet. En vacker dag kommer jag stänga ut dig så att du inte kan höra min tanke även om jag skulle skrika den så högt att fåglar skulle lyfta från träden, svarar jag bittert.
Det tror jag inte på. Om du hade kunnat göra det så skulle du ha stängt ut mig för länge sedan. Jag vänder mig om med handen vilandes på stolstödet. Jag ser på henne och höjer på ena ögonbrynet som för att säga: skämtar du? Hon flinar till svar och sätter tillbaka en hårslinga bakom örat. Jag kan det om jag vill, säger jag och vänder mig tillbaka mot Amelia.
Okej, om du säger det så, Laurina, svarar hon roat.
”Tystnad”, upprepar Amelia. Jag himlar med ögonen och stänger henne ute bara för att visa att jag visst kan. Jag ser inom mig hur en mur byggs upp runt en stad som ska föreställa mitt sinne. Muren blir större och större och tillslut är det en kupol över staden utan någon glipa. Jag vänder mig om igen och ser Angel kolla på mig med chockad min med munnen öppen av förvåning. Det där gjorde du bara inte, mimar hon. Åh, jo, tänker jag till henne. Jag ser hur hon rynkar på ögonbrynen. Jag låter muren falla ner så att hon ser hur hela principen fungerar.
När man väl lyckats bygga upp en mur runt sitt sinne så kan man skicka ut tankar och andra saker, fast ingen kan bryta sig in – om man är tillräckligt stark. Men om en starke person försöker bryta sig in så brukar den vinna kampen, eller så blir det en strid som går ut på att den med starkast vilja och psykisk förmåga vinner.
Vi borde jämt ha vårt försvar uppe, tänker hon till mig. Varför? undrar jag.
För att vi kan kommunicera med hjälp av Ande. Och Ashley skulle väl också kunna bryta sig in i ens sinne? Och då skulle hon kunna få dig eller mig att döda varandra, det borde vara enkelt att påverka någons sinne. Men om vi åtminstone har försvaret uppe kanske vi lyckas bli varnade innan hon försöker komma in och påverka oss, förklarar hon. Jag sätter genast upp mitt försvar och med Andes hjälp så skickar jag en tanke till henne istället för att bara tänka den; har du satt upp din? Men jag hör inget svar och förstår att för att kunna skicka en tanke till en person måste man se till att den andra inte har ett skydd uppe, för då kan inte tanken – meddelandet – tas emot.
”Tystnad”, säger Amelia igen fast med ilska i rösten. Jag vänder mig åter om och ser till att ingen tittar på Angel, utan fortsätter prata om de nya eleverna trots att Amelia har försökt säga till tre gånger. Men Vattens hjälp så formar jag några ord på hennes bänk. Det studsar tillbaka med ett skydd. Försvaret gör så att ens meddelande inte kommer fram. Jag håller kvar orden så länge som det borde behövas för att hon ska hinna läsa det och tar sedan bort det och vänder mig om och tittar ner på min egen bänk. Den bleka träskivan som fungerar som bänk är full av klotter från tidigare lektioner eller tidigare elever som ville markera att de vart här och haft just den här bänken. ’J+n= sann kärlek.’ ’Vart kommer skolans namn ifrån?’ Sedan finns det hjärtan, dödskallar och mera budskap. Jag drar fingrarna över frågan om skolans namn, vart kommer det egentligen ifrån? En gammal kung? En gammal drottning? En president? En viktig person? Eller bara…
”TYSTNAD!” ryter hon och stirrar förargat ut på oss. Klassens upprymda prat tystnar genast och alla ser chockat på Amelia, som i vanliga fall aldrig brukar bli arg, sedan utbryter små fnissningar från vissa, men som tystas av en vass blick rån Amelia. Blicken är även en tyst utmaning – en inbjudan om en kamp.
”Jag vet att det var ett tag sedan ni fick en ny elev i klassen”, börjar hon lugnt utan det minsta spår av hennes raseriutbrott för någon sekund sedan. ”… Och sen, till råga på allt får ni tre stycken. Men det betyder absolut inte att ni får förstöra min lektion”, tillägger hon med menande blickar.
”Eleverna struntar i att besöka skolan först och kommer vid lunchtiden och kommer att delta på resten av lektionerna efter det.
Angel, Laurina”, säger hon och alla vänder genast sin uppmärksamhet mot oss. Luften blir genast laddad av spänning och förväntan.
”Två av eleverna har bett särskilt om att ni ska visa de runt så ni kommer missa mattematiken, men skynda tillbaka så att ni kommer i tid till historian”, tillägger hon. ”Den tredje eleven säger att den kommer hitta hyfsat bra utan någon rundtur.” Tystnaden som kommer efteråt fylls med ljud efter fyra sekunder. Vissa suckar eller stönar av besvikelse, andra klagar på att vi kommer slippa lektionen men Annah, som vi har i matten, men i allmänheten börjar det diskuteras om könet på personerna och om någon känner de. Amelia ger oss en finurlig blick innan – som endast en tjugofemårig Amelia kan ge – hon delar ut böcker och arbetsblad och börjar sin genomgång – lärarna kör som vanligt, ingen slappdag för att det har varit sommarlov. Med en suck böjer jag mig ner åt höger sida och drar upp dragkedjan på mig väska och tar fram en penna och ett sudd att använda. På i vägfarten tar jag fram ett lock som jag jämt har med mig och drar sedan igen dragkedjan, sätter mig och börjar anteckna. Om jag känner Amelia rätt kommer det bli prov på det här.
”Ett sådant slöseri med tid... Man lyckas hitta en utmärkt person och väljer just den till utvald och sedan måste den slösa sin värdefulla tid på meningslösa, mänskliga lektioner”, klagar Eld missnöjt. Amelia vänder sin uppmärksam het mot mig och hennes himmelsblå ögon borrar sig in i mig som om hon just hört vad Eld sa. Jag öppnar precis munnen för att be om ursäkt å Elds vägnar när hon precis vänder sig om och fortsätter prata, och stoppar därmed min vettiga ursäkt.
Som inte alls skulle vara så vettig…
För hur skulle det låta? ’Förlåt, Amelia! Dina lektioner är inte alls meningslösa, Eld menade bara att jag egentligen borde fokusera på att träna så att jag kan klara mig i striden som förr eller senare kommer komma. Han vill att jag ska fokusera på att hitta Ashley och förgöra henne innan hon dödar mig och förgör hela planeten istället’? Nej, verkligen inte. Jag ryser till vid tanken och tackar alla större makter – som troligtvis är Elementen… – för att hon precis vände bort blicken från mig.

•••

Bestämde mig för att dela upp kapitlen precis som jag har delat upp dem i originalet Även om det blir kortare kapitel >.< Men jag ska försöka uppdatera varje fredag/lördag nu när det är sommarlov och jag kan skriva oftare ^^

Hoppas ni tycker om det!

Superduper!

Jättebra

Åter igen är jag ledsen för att det tagit mig sådan tid att läsa och kommentera. Har varit bortrest och sedan börjat jobba, så det har varit mycket annat. Men har det varit bra läsning på min frukostrast idag

Det är åter igen ett lugnt kapitel där du visar att det kommer att komma något om man bara väntar En ganska typisk början helt enkelt Jag har dock inget problem med det. Under de perioderna kan man få lite nödvändig/rolig information, något du ger oss här

Kort sagt; ett välskrivet och bra kapitel

En liten fråga bara: har du läst Tamora Pierce böcker?? Serierna Lejoninnans sång eller De odödliga??