Cedric Diggory - Att välja mellan rätt och lätt

Bra

Åh tack så mycket!!
Din är också jättebra!

Jättebra !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Naww Ginny123♥ tack så himla mycket!! ♥

Lägg upp nästa kapitel nu!!

KAPITEL 3

”Its easyer to say Im sorry than ask for permission.”

Jag reste mig upp och kollade på Cho.
Det behövdes inget mer, hon kollade på mig och hennes ögon blev mer och mer tårfyllda.
Jag kände hur en klump i min mage bara växte av att allting blev fel.
Hon vände sig och sprang iväg utan att jag hann säga något mer.
Vad kunde jag säga, att jag hade varit otrogen mot henne?
Att en annan tjej tagit oskulden utav mig?
Jag kände skam, hat och sorg på sammagång, jag ville berätta och rätta till allt men jag såg ingen annan utväg än att vara tyst.
Nu var det enda som kunde bli värre att Elli fick reda på det här.
Elli, vem var hon egentligen?
Hon var bara en tjej som hela tiden log mot mig och som jag sedan ledde upp på rummet.
Vem är jag, vem har jag blivit?
Jag kände mig verkligen inte som någon i Hufflepuff just nu, såhär elak är man inte då.
Jag kände mig inte som någon på Hogwarts just nu.
Jag kanske skulle åka hem och glömma allt det här, glömma hur jag en gång fick chansen till en ny start i livet, men inte tog den.
Det var fullt i mitt huvud men ändå tomt, och jag snurrade bort mig mer och mer.
Plötsligt kom jag tillbaka till verkligheten.
Jag låg en bänk bredvid quidditch-planen och det satt folk runt om mig runt om mig, jag såg en skymt av Cho som sprang ut på andra sidan planen men händerna för ansiktet.
Folk tittade på mig, och jag vill bara skrika åt dem att gå sin väg.
Men jag kunde inte säga det, jag kunde inte säga ett ord.
Jag kände hur mina ögon fylldes mer och mer så reste mig upp och kämpade för att hålla tårarna inne.
Jag darrade och var svag i hela kroppen, jag kunde knappt resa mig upp.
När jag tryckte mig upp med handen så föll jag ner mot market igen.
Jag låg kvar.
Jag bara låg där på marken och lät tårarna rinna ner för mina kinder.
Klumpen i magen blev bara större och större och gjorde allt ondare.
Jag hörde springande fotsteg komma närmare och närmare och plötsligt så kände jag en hand som strök på min rygg.
Jag ville inte vända mig om, jag ville inte se vem det var.
Jag var för rädd för att det skulle vara Elli.
Jag bara lät tårarna rinna och jag kände mig som världens fjant.
Som den fjant jag alltid har varit, och alltid kommer vara.
Jag reste mig upp och drog mitt huvud uppåt men ögon som en ledsen hundvalp.
Det var Elli som kom, jag mötte hennes blick på en gång och den påminde om min egna.
Hon tog mig och drog mig till sig och kramade mig och höll mig lugnt.
Hon lättade klumpen i magen och jag ville krama tillbaka men jag gjorde det inte.
Jag var påväg att lyfta mina armar, för den stunden fanns det ingenting jag hellre skulle ha velat än att få krama om henne och frysa tiden och bara stå kvar en stund.
Men jag backade bakåt ett steg, kollade upp på henne och mötte blicken igen.
Blicken som gick rakt in i mig, men jag slängde ut den igen.
Jag blundade och lät dom sista tårarna rinna och sedan sprang jag iväg.
Jag sprang, och sprang, bort till skogen.
-”Cedric, vänta!” hörde jag bakom mig, jag var inte säker på vem det var men det var en röst jag tyckte om.
Jag slängde en snabb blick bakåt men fortsatte att skynda mig framåt.
Det var Elli som var bakom mig, som hade följt mig ut i skogen.
Jag hade faktiskt aldrig hört hennes röst förut, det hade aldrig behövts.
Då stannade jag och satte mig ner, och lät henne komma ikapp.
Hon saktade av och kom och satte sig bredvid mig.
Det var nu som tårarna började rinna och jag kände mig verkligen mesig.
Tänk om det var jag som satt bredvid Elli som grät, tänk om det var jag som kunde trösta.
Men det var det inte, det var jag som var den svaga.
Hon tog min hand och vred sig mot mig.
Jag kollade bort, åt andra hållet men hon tog sin andra hand och satte mot min kind och vred mitt huvud mot sig.
Hon såg in i mina ögon och stärkte min blick.
Hon fick tårarna att sluta rinna, och klumpen i mig att bli ännu mindre.
Jag visste att hon vilken sekund som helst skulle fråga mig vad som hänt, varför jag var så konstig.
Hon hade all rätt att tycka att jag var det, jag förstod inte ens varför hon la sin tid på att trösta mig.
Men det gjorde hon, och hon lyckades, hon fick mig att känna min så mycket bättre.
-”Jag ska ge dig tid att lösa det här, det klarar du.”
Hennes sammetslena röst trängde in i mig och jag kunde inte stänga av som jag brukar göra, jag kunde inte längre koppla bort saker.
Hon såg in i mig men ena handen på min kind.
-”Ska vi gå tillbaka?”
Hennes röst var så lugn och det gjorde mig lugn och glad för sekunden.
Och att hon sa ”vi” gjorde mig säker på att jag inte var ensam och det stärkte mig ännu mer.
Hon höll fortfarande min hand och hon höll den stadigt.
Jag kände mig så mycket bättre inte helt bra, men betydligt bättre.
Hon reste sig upp och utan att jag tänkte på det så följde jag med och reste mig.
Vi gick tillbaka hand i hand.
Jag hade nästan glömt Cho för Elli tog mig till en ny värld, där Cho inte fanns.
Det kändes elakt, att vara så dum och sedan totalt ignorera allt.
Men Elli fick mig att släppa det, och jag mådde så mycket bättre utan allting.
Vi gick tillbaka till skolan, eller tillbaka hem igen.
Vi la oss i min säng i pojkarnas sovsal, och kollade upp i taket.
Jag tror att vi båda tänkte på olika saker, men lika betydelsefulla.
Hon var så perfekt, hon var allt jag någonsin sökt, förstod inte hur hon kunde tycka om mig så mycket.
Jag undrar om vi verkligen var tillsammans, eller om hon bara var min vän som fanns där, när jag verkligen behövde.
Men då hade hon nog inte tagit min oskuld, tror jag.
Hon låg vid sidan om mig med huvudet på min arm som jag hade runt om henne.
Jag vred mitt huvud till henne och hon vred sitt uppåt mot mig.
Jag pussade henne på pannan och vred tillbaka huvudet, och kollade uppåt.
Hon verkade gå med på det, och jag antog att hon var min, min flickvän.
Jag undrar om det hade någon betydelse att hon var i Gryffindore.
Jag menar, Cho var Ravenclaw och det slutade illa.
Men jag har slutat att tänka på henne, hon finns inte längre i mig, inte som förut.
Nu var det Elli, hela min värld kretsade runt henne, och jag var hennes, helt i hennes våld.

Vid middagen var det extra högljutt i matsalen.
Alla väsnades och alla skrek av iver.
Vad det var dem var ivriga för förstod jag inte, men det gjorde mig glad och förväntansfull.
Plötsligt kom dom flygande, en storm med olika sorters ugglor.
-”Posten!!”, skrek någon som jag inte kunde se, endast höra.
Det kom en gyllenbrun uggla med en stort och avlångt paket, rakt emot mig.
Jag förstod inte varför, jag hade ingen familj där hemma och inga vänner kvar där.
Vem skulle skicka post till mig, och vad var det?
Jag öppnade det förväntansfullt, jag slet papperet av mer och mer iver.
Den var svart och blänkande.
Som det finaste hjärta fast svart och format som en kvast men ett sammetslent lila band på.
”Åskviggen är din nu, använd den väl och vinn. Du är i laget.” undertecknat: ”C.C”.
Jag förstod inte.
Varför skulle Cho ge mig en åskvigg, den dyraste och bästa kvasten av alla.
Vi var inte ens vänner längre.
Om inte, hon hade skickat den innan.

Cho :'(

:'( Brraaaaaaaa!

Ja, men det blir bättre! Det lovar jag dig Erica



Åh tack så mycket Minihäst vad glad jag blir!!

Den var bra. Läser inte så mycket ff men bevakar!