The tribute from District Three

Det var ju visst bra! ♥

Skriv inte att vi kanske kommer tycka bättre om arenan då låter som att VI är huvudstads bor!
DET ÄGER!!!!!!!!!!!

Mera, nu!

Kapitel sex: Intervjun

Den silvriga korta klänning med den öppna ryggen gnistrade vid varje rörelse jag gjorde. Glitter prydde mina kinder och det bruna håret - som hade blivit lockat - var uppsatt i en komplicerad uppsättning med olika sorters silverspännen. Hela jag gnistrade.
Cherry stod bredvid mig och fixade till överdelen av klänningen. Sedan smyckade hon min hals med ett lika gnistrande halsband. Gång på gång tappade jag andan när jag såg mig själv i spegeln. Jag var ... oförglömlig. Ingen skulle tänka till när de såg mig på teveskärmarna. Folk skulle veta vem jag var. Död eller vinnare, jag är värd att minnas.
"Kom ihåg att le.", säger Cherry vänligt när hon leder mig ut till de andra deltagarna. Deltagarna från Distrikt Ett såg som vanligt ut majestätiska ut i deras kläder. Flickan, Celeste, bar en mörkröd lång klänning med släp. Motvilligt slängde jag avundsjuka blickar mot henne när jag ställde mig på min plats. Jag suckade.
Pojken från Distrikt Två kom ner från scenen. Det var dags. Det var min tur. Jag slängde en blick över axeln, men Cherry var inte där. Jag drog ett djupt andetag och tassade uppför trappan.
I samma ögonblick som jag kom ut på scenen efter att Ceasar Flickerman ropat ut mitt namn möttes jag av applåder och tjoanden. Jag höjde min hand för att slippa bli bländad av de starka ljusen, något som huvudstadsborna uppfattade som en vinkning.
Jag satte mig på fåtöljen bredvid Ceasar och slängde ett snabbt ögonkast på hans gröna hår innan jag mötte hans leende ögon. Jag log tillbaka.
"Chantelle Duvert.", sade han. "En nia. Grattis!"
"Tack så mycket.", svarade jag och tittade ut över havet av människor.
"Får man veta hur du gjorde det?"
"Tro mig, inte ens jag vet det.", skämtade jag. "Nej, men om jag berättade det, hur skulle jag då kunna överraska mina motståndare? Det skulle inte vara så kul ifall de kunde mina kort, eller hur?"
Instämmande mumlanden från publiken fick mig att le stort. Ceasar log också och en rad av vita, raka tänder visade upp sig.
"Får jag prata om din slåtter?", frågade han och tittade mjukt på mig.
"Ja, jag har inga problem med att prata om min slåtter."
"Jag tänkte väl det." Han tystnade för ett ögonblick. "När du tog den lilla flickans plats i spelen ... det tog andan ur mig."
"Det tog andan ur mig också."
"Det tror jag säkert. Pratade du någonsin med henne efteråt? Efter slåttern?"
Jag tvekade. Nej, det hade jag inte gjort. Jag skakade på huvudet och missnöjda kommentarer ljöd från huvudstadsborna.
"Hade du velat göra det?"
"Ja."
"Vad skulle du ha sagt till henne då?"
"Att ... att ta vara på hennes liv, för det kan ta slut när som helst."
Ceasar nickade och rörde vid mitt knä.
"Och jag önskar dig all lycka i spelen." Han reste på sig och jag härmade hans rörelser. Han greppade tag om min handled. "En applåd för vår Chantelle Duvert!"
-
Det blev ett kort kapitel, men nästa gång blir det arenan, vilket kommer att bli längre! ^^

Du är jätteduktig!

Superbra!

Jättebra! ♥

Gu vad BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Kapitel sju: Arenan

Resan till omklädningsrummen hade varit otroligt nog kort. För ögonblicket stod jag och torkade det nytvättade håret inne badrummet och de tomma ögonen i spegeln. Jag hade inte lett på hela dagen, men Chris hade kysst mig på kinden. Jag borstade igenom håret. Visa dem, hade han sagt. Visa dem, C.
Jag lämnade badrummet och Cherry tittade upp från det stora järnbordet. Hon reste på sig och räckte mig en klädhög. Hon höll i ett par löparskor - mina löparskor. Jag tittade på skorna en stund innan jag drog på mig kläderna. Byxor som satt tajt mot benen, en enkel tröja och en tunn jacka, men tyget sade åt mig att den ändå skulle hålla värmen. Cherry satte upp mitt bruna hår i en enkel knut och jag drog på mig ett par vantar utan fingertoppar. Hon lade handen på min rygg och förde mig mot den runda metallplattan. Sedan tittade hon på mig, med sorgsna ögon. "Jag hatar den här delen av spelen."
"Jag hatar allt med spelen.", svarar jag henne. Hon log snett.
"Du är smart, visa dem."
Jag nickade stelt, det var samma ord som Chris hade använt sig av. Jag tänkte på honom. Undrade vad han gjorde.
En cylinder som sänktes ner mot mig tystnade mina tankar. Plattan höjdes och för en kort stund var jag omringad av mörker. Men det gjorde ingenting, för det jag skulle se efter det här var så mycket värre.
Jag kom upp på arenan och, ärligt, det första jag gjorde var att gapa. En förvåning tog plats i mitt ansikte. Jag hade tänkt mig ett snölandskap, en skog, bergsområden eller en ö, men inte en stad. Vi stod i en ring i en stadspark. Stadshuset höjde sig på min högra sida och i mitten av ymnighetshornet stod en hög staty av guld. Ljusblåa ryggsäckar låg lite huller om buller runt om i parken, blandat med olika föremål och vapen. Närmast mig fanns ett paraply.
Jag visste att jag hade sextio sekunder på mig, och jag vände uppmärksamheten mot deltagarna istället. Jag skymtade Chris på andra sidan om mig och jag log självbelåtet. Ha!, tänkte jag. Försök hindra mig från att springa in i blodbladet nu.
Gonggongen ljöd och jag hoppade ner från metallplattan. Mina fötter sprang bort mot närmaste ryggsäck och jag slängde mig desperat efter den. Min hand slingrade sig runt axelbanden och jag slängde den över axeln. I tumultet av döda spelare, blod, svingande svärd och plågosamma skrik syntes inte Chris till någonstans, han måste ha flytt.
Mina ögon for upp av glädje när jag såg en pilbåge. Men fyra stridande spelare stod i vägen. Jag stampade frustrerat i marken och grep tag i en otäck kniv några meter från en död flicka. Ett önskande ögonkast kastades mot bågen en sista gång innan jag duckade för ett spjut och rusade mot byggnaderna bredvid stadsparken. Döda kroppar låg vid ett par ingångar till några affärer. Jag grimaserade och fortsatte springa, in mellan byggnader och parker, till mina ben inte orkade bära mig längre. Jag stannade upp och flämtade, höll mig i sidan där jag hade fått håll. Istället betraktade jag kniven, det var en machete. Jag ryste till. Sedan tittade jag upp och möttes av en kyrka i vit marmor. Kamerorna var säkert riktade mot mig just nu, jag brast ut i skratt. Jag mindes taket från stadsparken. Det var omöjlig att inte upptäcka, ett bra skydd mot väder, visst, men inte mot blodtörstiga ungdomar. För att göra en lång historia kort, det vore rena självmordet att söka skydd därinne.
Någon meter, så långt måste jag ha hoppat när ett kanonskott ljöd. Blodbladet var över, det var dags att räkna in offrena. En ... två ... tre, ända fram till tretton. Tretton döda på den första dagen. Tretton döda och elva stycken levande. Oddsen blev precis lite bättre.

SUPER! ♥