Don't wanna loose you!

Jätte bra, du är så himla awsome bra på att skriva!!! Det här är ett av min favorit fanfictions!

Mikaela120,TheFifthMarauder,Tyra,YES
Tack så mycket för alla era fina kommentarer blir verkligen jätteglad!

Här kommer nästa kapitel:

Kapitel 6

När solen närmade sin nedgång gick jag upp ur vattnet och satte mig vid stranden på en större sten som hade värmts upp av solens strålar. Jag tittade runt omkring mig, det var så fridfullt här i detta nu. Man skulle inte kunna tro att hemska saker existerade ens. Vinden fläktade mig i ansiktet och drog i håret så att det flög okontrollerat runt.
Just nu var Finnick på väg till huvudstaden och dess löjliga, färgglada invånare. Och här satt jag för mig själv på en stor sten. Jag tog inte ens upp hälften av stenens yta.
Vid den stund när solen vilade vid vattenytan och skimrade guld i vattnet reste jag mig upp, tog en sista blick på det vackra och gick sedan med riktningen hemåt.
Gatorna var tomma, alla var hemma och firade. Kanske inte direkt firade, men var glada över att deras barn sluppit mötta det hemska ödet som tjugofyra andra i år skulle få möta. Varför vara så glada egentligen, de är inte immuna för nästa år eller året efter det. När de är arton, då är man säker, men kanske inte ens syskon.
Någonstans i distriktet satt Henriettas och Finnicks familj och sörjde över ödet de fått möta. Vänner och andra bekanta satt och fällde meningslösa tårar. Och de i huvudstaden, de firade och skrattade över de öden barnen kommer att få möta. Samma sak varje år.

Det enda som lyste upp gatorna var ljuset från invånarnas fönster och enstaka lyktor. När jag såg det trånga huset som jag bodde i tillsammans med min mor tvärstannade jag. Vad skulle jag säga. Men nästan genast började jag gå igen och greppade tag om handtaget och tryckte ner det


Inte sådär jättelångt Blev inte heller de bästa.
Ha en fin helg!

Toppen

Det känns ju som ett kapitel ur Hungerspelen!

Superduper!

Okaj, nästa kapitlet!

Kapitel 7:

Jag ryckte i dörren och steg in genom öppningen och drog med dörren med mig så att den smälldes igen. Framför mig stod mor och tittade oroligt på mig.
" Och var var du då?!" Sa hon i försök att låta allvarlig och sträng, men oron tog över och hennes underläpp skakade.
" Förstår du hur orolig jag varit?!" Tårar trängde i ögonhålorna på henne.
" Jag var bara på stranden" viskade jag med rädslan att rösten skulle svika mig. Men det var för sent. Jag började snyfta och tårarna rann nerför mina kinder.
Mor sträckte sina armar mot mig och jag kastade mig in i hennes famn. Hennes välbekanta doft smög in i näsan och jag grävde ner mitt ansikte mot hennes hals där hennes bruna hår vilade slappt.
Hon strök sin hand över mitt hår och nerför ryggen. Hon sa inget, för hon visste att inget skulle hjälpa. Det som ska hända ska hända oavsett.

När jag sparkat av mig mina skor och slängt klänningen över stolen i köket, tog jag på mig något mer bekvämt.
Mor stod hela tiden och iakttog mig, rädd över vad jag skulle göra härnäst.


Ganska kort. Hoppas ni gillar det

Toppen

Jättebra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Awsome!

Hallou! Tänkte skriva nästa kapitel! Hoppas ni tycker det är bra!

Kapitel 8:

När jag vaknade strålade solen starkt mot mig med sina strålar varnande om att det var en ny dag. Första dagen jag inte skulle ha Finnick i närheten.
Mor var redan vaken och satt på en stol och vakade över mig med en tankspridd blick.
" Hur länge har du suttit där?" Frågade jag henne med rynkad panna.
" Inte länge" svarade hon nonchalant.
Jag visste att hon ljög. Jag såg det i hennes blick. Ögonen var rödkantade och tecken på sömnbrist härjade i hennes fårade ansikte. Egentligen var hon inte så gammal, men om man tänker på allt hon gått igenom så var det inte så konstigt att hon såg härjad ut.
" Har du ätit?" Frågade jag med blicken fäst på hennes fingrar som hon flätade ihop gång på gång.
" Jo. Jo, visst" sa hon frånvarande och fortfarande ljugandes. Men jag orkade inte göra något, inte nu, inte idag.
" Verkligen" mumlade jag för mig själv och gick fram till henne. Hennes blick var fäst på något i fjärran, något bara hon kunde se. Jag lade min hand på hennes axel och smekte den lätt.
" Åh, mor" viskade jag halvt om halvt till mig själv, för jag visste att hon inte var tillgänglig för tillfället. Hon var i sin egna värld och nickade lätt med huvudet då och då när jag sa något.
Jag lämnade henne med en filt över axlarna och gick till skafferiet, hämtade en bit av en limpa och proppade i mig den på några ögonblick.
När jag hade bytt kläder till en tunn blå klänning som gick ner till knävecken och var armlös, gick jag tankfullt tillbaka till mor. Hon stod nu istället vid fönstret och betraktade biten av distriktet man kunde se.
" Glöm inte att äta" sa jag.
" Nej,nej" hon nickade till och vände ansiktet mot mig och betraktade mig från håll. " Du är så vacker" sa hon svävandes.
"Mor" suckade jag och gick ut ur huset, ut för att tänka. Men även för att köpa mat till kvällen.

Med raska steg gick jag till fiskhandlaren och öppnade den slitna dörren.
" Goddag! Är Maja här?" Frågade jag. Maja var fiskehandlarens dotter och vi gick i samma klass. Hon var även min närmsta vän bortsett från Finnick då.
" Jo, Maja" hans mörka stämma ackompanjerades av Majas ljusa när hon skrek till svar.
" Jag kommer far!"
Medan jag köpte två fiskar av handlaren dök Maja upp.
" Åh, Annie" sa hon sorgset. Jag visste direkt vad hon tänkte på. Men nästan direkt förvandlades den dystra minen till ett brett leende, inte för att hon inte var ledsen utan för att hon inte ville fördjupa mig med ännu större sorger.
" Vad kul att du är här!" Pep hon som svar till hennes leende.
" Vill du följa med ut?" Frågade jag misstänksamt.
" Visst!"

Vi gick ut ur handeln och vi båda vinkade till Majas far.
" Så hur är det?" Här slutade skådespelet och hennes leende dog ut.



Hoppad ni gillar det! Säg till om det är nåt jag ska förbättra!