Annie Crestas historia

Ja vad roligt!❤ Lycka till med läxorna då!

Japp lycka till med läxorna!

JÄTTEBRA!!!!!

Kapitel 3:

Jag sitter och stirrar tomt på dörren. Dagens händelser har ännu inte sjunkit in. Hur hände det här? Är det verkligen så att jag sitter i rättens hus som distrikt 4:as kvinnliga deltagare i de 70:e Hungerspelen?
En fredsväktare sticker in huvudet genom den noggrant låsta dörren.
”Ni har tre minuter” säger han och föser in min familj.
Mor slår armarna om mig och börjar snyfta hysteriskt mot min hals. Situationen blir ännu mer absurd när det är jag, som är deltagare i Hungerspelen, som får trösta min mamma. Far har mystiskt dykt upp från ingenstans och står nu i dörröppningen med ett djupt chockat uttryck i sitt väderbitna ansikte.
”Lyssna på mig”, säger jag mjukt till mor. Hon lyfter på huvudet och tittar på mig med tårfyllda ögon.
”Lyssnar du nu?” viskar jag. Hon nickar, fortfarande alltför skakad för att kunna uttala ord. Jag börjar prata med henne om hur Tyne och June inte får ta ut flera tesseras och om hur de måste spara för att kunna klara sig på mors lilla skrädderi och fars fiskararbete. Far och mor bara nickar. Ingen säger någonting.
”Glömmer du inte några, lilla sjöhäst?” Säger en röst. Jag vänder mig om och ser Lynn stå med Annabelle, June och Tyne. Jag lyckas forma ett leende och går fram till dem. Annabelle klättrar upp i min famn och klamrar sig fast vid mig. Jag undrar i mitt stilla sinne hur mycket av det här som hon egentligen förstår. June och Tyne bara stirrar på mig. I sina identiska blå klänningar liknar de små fåglar.
”Får man ingen kram?” frågar jag. Min röst låter raspig och tjock, som om den inte använts på länge. June släpper Tynes hand och slår sina bräckliga armar omkring mig, tätt följd av Tyne. Och så står vi så tills fredsväktarna kommer in och säger att det är slut på tid. Mor, far, Annabelle, Tyne och June går villigt ut, men Lynn ber om mer tid. Först är fredsväktarna obevekliga, men Lynn ber och till och med gråter en skvätt så de får ge med sig. Så fort de stängt dörren bakom sig så torkar Lynn bort sina, uppenbarligen fejkade, tårar.
”Lyssna nu, Annie.” säger hon. ”Du kommer att klara det här. Okej?”
Jag börjar protestera, men hon viftar otåligt med handen.
”Sluta, Annie. Du kommer. Tro mig.” Hon knäpper av sig sin medaljong som hon alltid har runt halsen, en utsökt snäcka i guld på en tjock guldkedja, och knäpper den runt min hals.
”Sådär. Den är din nu.” Sedan kommer fredsväktarna in igen. Den här gången följer Lynn med dem utan protester. I dörröppningen hejdar hon sig.
”Det här är inte ett adjö, lilla sjöhäst.” säger hon och sveper ut genom dörren.
Jag sjunker ensam ner på soffan.

Tågstationen är förvirrande stor och fylld med folk. Vissa är glada och firar att deras barn klarat sig ett år till. Andra, som kände oss, gråter och försöker få tröst av varandra. Abidella babblar oavbrutet på om alla ”förmåner” och ”specialiteter” vi får som spelare. Helst av allt vill jag bara smocka till henne, vilket förvånar mig. Jag har aldrig varit särskilt våldsbelägen.
Precis innan tåget lämnar stationen får jag en skymt av Lynn i folkmassan och hennes sista ord till mig ekar i min hjärna.
”Det här är inte ett adjö, lilla sjöhäst.”


Jag och Jack blir indirigerade i en gigantisk matsal. Innan Abidella lämnar oss piper hon glatt någonting om att hon ska ”hitta våra handledare”.
En kylig tystnad uppstår mellan Jack och mig. Efter en stund harklar Jack sig.
”Annie, du behöver inte vara rädd”, säger han. ”Jag kommer inte att skada dig, jag lovar.”
Jag sneglar på honom i några sekunder och upptäcker att jag tror honom.
Jag ska precis svara när dörrarna till vagnen öppnas och Abidella trippar in, tätt följd av Finnick och Mags. Abidella pladdrar med Finnick om någon ny kräm hon köpt i huvudstaden (”Jag har hört att den får huden att se tio gånger yngre ut!”). Finnick verkar veta precis vad han ska svara och på rätt ställe.
Min hjärna hånflinar när jag ser att Mags inte verkar vara speciellt intresserad av hudkrämen, utan mest vill börja med det hon är här för: att vara mentor.
”Varför behöver du en hudkräm?” spinner Finnick och lutar sig närmare Abidella. ”Jag kan inte se några fel på den hud du redan har.”
Abidella rodnar djupt, slår till Finnick på armen och säger något till honom om att han är en ”Stygg pojke!”, men hon kan inte lura någon om hur mycket hon gillar att ha Finnick så löjligt nära sig. Mags harklar sig.
”Kan vi börja med vårt jobb nu, Finnick?” säger hon (Ja, jag vet att Katniss beskrev Mags med ett brett talfel, men hon har inte fått den där stroken/hjärnblödningen som orsakade det än. Dessutom så är Annie från distrikt fyra och förstår dialekten bättre än Katniss). Finnick lutar sig genast tillbaka igen och ler ett gnistrande leende mot mig och Jack. Helt borta är Finnick jag träffade på stranden igår.
Resten av middagen lyssnar jag halvhjärtat på Finnick medan jag petar i min mat och undrar vad min familj skulle göra om de var här. Mor och far skulle förmodligen stirra vidögda på all mat medan de förundrades över hur mycket det fanns. June, Tyne och Annabelle skulle säkert rusa runt och smaka på allt som kom i deras väg, och Lynn skulle säkert skratta åt dem.
Tanken på min familj blir för mycket. Jag reser mig upp från bordet och rusar iväg, snyftande mot mitt rum. De andra ropar efter mig, men jag varken stannar eller svarar.

Väl inne i mitt rum låser jag dörren, kastar mig på sängen och låter de vilda snyftningarna riva i min kropp. Alla känslor jag haft sedan slåttern släpps ut på en gång. Ilska, hat, sorgsenhet och gud vet allt. När jag lyckats lugna ner mig något så famlar jag efter Lynns medaljong och tittar närmare på den. Den är vacker. Guldfärgad snäcka på en tjock kedja, hängandes bredvid en pärla och en nyckel. Jag tar tag i den lilla nyckeln och låser upp snäckskalet. En liten lapp med Lynns handstil trillar ut. På den står:
Där din skatt är kommer också ditt hjärta att vara
Jag sätter in lappen i snäckan igen och låser noga.
”Det här är inte ett adjö, lilla sjöhäst.”

Sådär! Kort, bra, konstigt? Kommentera! Förresten. jag undrar vem som är er favoritkaraktär i den här fanficen, hittills. Jag måste erkänna att jag gillar Lynn väldigt mycket, ni då?

Om ni undrar hur Annies familj ser ut, här är de:

Annies pappa:
http://www.entertainmentbuddha.com/blog/wp-content/uploads/2011/10/Screen-Shot-2011-10-06-at-5.11.34-PM.png

(okej, konstig bild, men det var den enda jag kunde hitta)

Annies mamma: http://www.nndb.com/people/327/000042201/melissa-leo-1-sized.jpg

Lynn: http://www.myhungergames.com/wp-content/uploads/2012/05/Gemma-Arterton-Annie-Cresta.jpg

June: http://24.media.tumblr.com/fb60c585afa6573b11dba8a97fd4b260/tumblr_mf1ift62qB1qfv89lo1_r1_250.png

Tyne: http://a1.ec-images.myspacecdn.com/profile01/142/7f040e676b4d406ca55bc4b1d6d3de61/p.jpg

Annabelle: http://www.worldofstock.com/slides/PCH8765.jpg

Och Annie/Lynns medaljong: http://fc09.deviantart.net/fs71/i/2010/075/b/b/Under_The_Sea_Locket_Necklace_by_False_desire.jpg

Jag älskar er
♥♥♥♥

AWSOME! JAG BEVAKAR ABSOLUT!
det här är en av de bästa och mest välskrivna fanfiction jag läst!

FANTASTISKT!

Jag tycker också mycket om Lynn!

ShadowPatronus17280, när jag gjorde Lynn så visste jag att Annie behövde en stark storasyster som, eftersom Annie är ganska "bräcklig", kunde vara modig för henne. Jag förstod aldrig hur mycket jag faktiskt skulle komma att tycka om henne och (jag vet, fånigt) jag ser faktiskt mycket av min moster och syssling i henne ♥♥

Lynn är väldigt bra uppbyggd från grunden liksom om du förstår vad jag menar
Ett strålande kapitell IGEN!

Perfektion!