Without you [berättelse] [SV]

Me? (Adenne)

Mamma hade alltid varit noga med att jag åt tillräckligt, men nu såg jag mer ut som en pinne än en människa. Fläsket som Marie gav mig nästan varje måltid hade jag slängt. När hon inte längre såg. Mina nyckelben stod ut och det gjorde ont om jag böjde mig ner eftersom skinnet spände sig över hela ryggraden som nu stod ut. Man kunde följa varenda knota med fingrarna. Jag lutade mig mot väggen. Huvudet dunkade om och om igen. Jag kände mig yr och magen skrek. Jag kunde känna lukten av maten som tant Marie hade slängt åt mig. Fläsk. Gris. Sånt som jag inte skulle äta, inte fick. Jag tog upp en bit med fingrarna som nu såg längre och smalare ut än vad de någonsin hade gjort förut. Jag drog in luften. Ljuvligt. Långsamt förde jag den mot munnen. Jag andades snabbare och slängde den hårt på tallriken. Vad höll jag på med? Jag. Fick. Inte. Jag gömde ansiktet i händerna. Kände hur det brände bakom ögonlocken men höll dem uppe. Betraktade smutsen som satt fast under naglarna. Eller klorna. Snabbt började jag rota genom väskan. Desperat. Till slut hittade jag den spruckna och repiga fickspegeln. Såg på mitt ansikte. Var det jag? I mina tankar var jag annorlunda. Inte så blek, inte med så mörka ringar under de rödsprängda ögonen. Håret som alltid brukade ligga i en röd våg över ryggen var nu fullt med tovor. Jag skrek, men skrek ändå inte. Rösten sprack och lämnade bara ett litet kvidande kvar. Jag satte mig ner. Armarna höll om hela kroppen. Jag försökte se mig om normalt men det kändes som om de kunde vara här under bara en blinkning. Nazisterna. De skulle dra i mig. Släpa iväg mig och lämna själen kvar. Eller hade jag någon? Kunde man känna det? Just nu kunde jag inte skingra tankarna och om man nu kunde det visste jag inte hur. Hela mitt innersta som alltid bara hade funnits där och varit jag kändes nu mer som ett enda stort sår. Ett fullt med grus och sand som aldrig ville försvinna. Och jag visste att det aldrig skulle bli rent. Allt skulle bli infekterat, inte bara mitt yttre utan allt som hade varit jag. Jag skulle aldrig läka. Någonsin. Och då kom tårarna på riktigt. Jag kröp ihop kvidande på det smutsiga golvet. Det var som i en sån där läskig bok. Något hade tagit över mig. Men jag var väl inte galen galen galen galen? Allt dunkade inom mig.

Någon som finns kvar här? Trots att jag fortsätter vara så oaktiv med den här, förlåt ♥

Jag är kvar! ^^
Awesome!! Verkligen!

Jag är här och den är fortfarande lika bra!

OMG!!! AWESOME!! MEEEER!!

Ofc. finns jag kvar.

Tack ❤

Hoppas fortsättningen kommer snart! ^.^

Okej den här börjar verkligen bli inaktiv nu, ledsen. Har ju 2 st ff:s och skriver mer på min andra om luna. Kommer att fortsätta att skriva på den här trots att det blir långa mellanrum

Okej