Spirande kärlek

Jättebra! Jag gillar verkligen att det är olika perspektiv. Det ger en jättebra känsla! ^^

Superbra!

Superawesome!

Superbra kapitel!

Bra!!!

Jag är glad att ni gillar det Vad många läsare det har blivit. Som belöning blir det ett extra långt kapitel. Hoppas ni orkar läsa.

Kapitel fem: Ett brustet hjärta

Jack var sprickande av glädje när han mötte upp Emelie i Entréhallen. De skulle gå ut idag. Inte för att de faktiskt fick gå till någon restaurang eller något för skolans regler, men man kunde alltid gå runt utomhus tills det blev för kallt och sedan gå in. Han tänkte ändå fråga henne om de inte kunde stanna inne idag. Han visste ett ställe de kunde gå till. Jack var nervös och mycket osäker. Egentligen hade han önskat att han hade kunnat träffa en tjej som Alice, som han inte behövde försöka så mycket framför och som inte brydde sig om han gjorde något fel. Emelie kändes mer dömande på något sätt, men hon var ju så vacker med det blond, korta håret och de gröna ögonen. Jack visste att Alice hade gillat honom för flera år sedan, men han hade inte gillat henne på det viset. Som tur var hade deras vänskap hållit och Jack hade aldrig tänkt på Alice på det sättet, men hon var vacker, hans vän. Och rolig. Och omtänksam. Jack skakade av sig alla tankar på Alice. Nu skulle han ju träffa Emelie, som han gillade.
"Hej." Jack gav henne en kram. "Kan vi inte strunta i att gå ut? Det är så kallt. Om du vill förstås."
"Visst", svarade Emelie, och hon verkade nästan glad att han hade sagt det. De var ju trots allt inne i Oktober nu, och det var mycket kyligt utomhus. "Vi kanske kan gå till något annat ställe?"
"Ja, det är klart", svarade Jack. Han tog trevande Emelies hand med fjärilar i magen och styrde henne upp för trappan och in på en sidokorridor. Det kändes bra, att gå där med Emelie, men gillade Jack verkligen henne? Det var något med det här som inte kändes bra, som om det inte var riktigt rätt på något vis. Jack kunde känna hur Emelie stoppade honom med en lätt tryckning av hans hand. Vad skulle Jack göra? Nu skulle Emelie vilja kyssas, men ville Jack det?
"Vad är det?", frågade han stilla.
"Jag..." Emelies ögon mötte hans och de såg länge på varandra innan Emelie lät sina läppar möta Jacks. Jack hade aldrig kysst någon förut, trots att han var sexton år gammal, och kände en viss avsmak. Det var ganska äckligt. Men det var ju såhär man gjorde, och Jack fick anpassa sig.

Jack hörde någon gå i korridoren och såg upp, med tanken att det säkert var Filch som skulle säga till de att de inte fick vara uppe så sent. Men det var inte Argus Filch i andra änden av korridoren. Det var Alice, som stirrade på honom och Emelie och vände sedan om för att, med snabba steg röra sig bort medan hon verkade torka något ur sitt ansikte. Alice var inte ensam. En pojke stod där hon nyss hade stått, den där Jacob Alice hade pratat om så mycket.
"Alice!" Jack försökte ta sig ur Emelies grepp men Jacob såg på honom med mörk blick.
"Låt Alice vara. Jag tar hand om henne." Jacob vände också om och sprang efter flickan. ¨

Jack var skärrad. Det kändes inte snällt mot Alice, och för att säga som det var visste inte Jack riktigt vad som hade hänt. Han visste att Alice och Emelie inte gillade varandra. De hade aldrig blivit sams sedan Emelie hade mobbat Alice i första klass, men trots det var det väl ingen stor tragedi att Jack gillade Emelie? Han fick väl kyssa vem han ville?
"Glöm henne nu", sade Emelie. "Hon är ändå inte värd det."
Jack slet sig ur hennes grepp, nu med ilskan kokandes inombords.
"Du har fel! Alice är värd varje sekund." Sedan gick han iväg genom korridoren med snabba steg samtidigt som han kände hur misslyckad den här kvällen hade blivit.
"Då kanske du skulle gå ut med henne istället! Jag trodde inte att du gillade bleka freaks", skrek hon elakt efter Jack, som fortsatte genom korridoren utan att säga ett ord till.

♦

Alice sprang ut ur korridoren, upp för en trappa till och in i närmaste klassrum. Där satte hon sig, på huk i ett hörn, med tårarna rinnandes ner över hennes knän som hon hade armarna om. Det hade gått ett par veckor nu sedan Alice hade pratat med Wen, och Alice hade funderat noggrant på vad hennes vän hade sagt. Kanske skulle Jake vara nog ändå? Kanske skulle Jacob vara nog för henne. Kanske behövde hon inte Jack. Men när hon hade sett Emelie kyssas med Jack hade något gått sönder inom henne. Det hade känts som om bröstet hade slitits itu. Alice hatade sig själv för att hon gillade Jack så mycket. Varför Jack? Wen hade faktiskt rätt. Känslorna för Jack hade inte gett Alice annat än olycka och sorg. Men varför Emelie? Alice kunde inte förstå. Emelie var snygg, visst. Men hon var varken trevlig eller speciellt rolig att umgås med. Emelie var en sådan där tjej som hade varit med massa killar trots att hon var rent utsagt elak. Emelie var en sådan där tjej som drack på fester och en sådan där tjej som... en sådan som Jack kunde tänkas bli kär i.

Alice hörde hur någon kom in, och hoppades att det var Jack. Att han hade kommit för att be om ursäkt. För att berätta att Emelie inte var någonting i jämförelse med hans känslor för Alice. Men det var inte Jacks arm som lades om hennes axlar, utan en mycket smalare, ljusare arm. Det var Jake. Alice grät tacksamt mot hans bröst och lät honom hålla om henne. Han frågade inte vad som hade hänt eller varför Alice var ledsen, och det tyckte Alice om. Han bara satt där och höll om henne en lång, lång stund.

Dagen efter händelsen pratade inte Alice med någon. Hon höll sig undan. Till och med från Jake. Alice hade skuldkänslor, för när hon hade gråtit ut hade det resulterat i en del kyssar mellan henne och Jake, och det hade inte känts bra. Alice hade ju bara kysst honom för att han hade varit snäll och tagit hand om henne när hon var ledsen, inte för att hon faktiskt var kär i honom. Men han hade varit så snäll, och det tänkte inte Alice glömma, så hon tänkte spela det här spelet en stund till, vara tillsammans med Jake och ge Jack nobben, så skulle han få kännas hur det kändes.
"Alice! Du kan inte undvika mig för evigt!" Det var Wen, som sprang ikapp henne. "Hur mår du? Du ser bedrövlig ut."
"Tack", svarade Alice. Hon visste att hon inte kunde vara speciellt vacker, för hon hade gråtit hela dagen och skyllt det på pollenallergi, och hade inte ens brytt sig om att se sig i spegeln på morgonen. Alice tog Wen åt sidan och förklarade situationen.
"Oj", sade Wen när Alice hade avslutat sin historia. "Du förtjänar att vara sjuk idag. Vi kan ha blivit sjuka i influensa båda två om du vill."
"Båda två?", frågade Alice.
"Japp", svarade Wen. "Du och jag ska äta godis, titta på gamla foton och prata igenom minnen."
Alice log. Om det var någon hon kunde lita på i ur och skur så var det Wen. Hon fanns alltid där.

Awesome!

SUPERBRA!!!!

Ny läsare. Suuuuuuuuper!!!!!!

Har ni något önskemål om vad som ska hända härnäst? Håller på att klura lite på nästa kapitel