Madges historia - en Hungerspelenfanfic

Ledsen för att jag inte skrivit, men jag är sjuk...
Hoppas det kommer mer snart!


♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Jag har precis läst den här, och nästan alla andra historier du har lagt upp här, och jag vill bara säga att du skriver som en gud! Seriöst! Jag hoppas på mer snart!

Okej, jag har inte uppdaterat på... Miljoner år?
Orkar ni vänta i några dagar till? Har konsert, prov etc.
Jag älskar er.
♥♥♥♥

Det är klart vi väntar ♥

Det är klart vi väntar. ♥

Okej, om ni trodde att det här var en uppdatering så ber jag om ursäkt - för det är inte det.
Jag vet att jag inte uppdaterat på hur lång tid som helst, men jag har faktiskt världens bästa anledningar varför;
Jag har varit väldigt förkyld, och haft väldigt ont i öronen. Jag har, sedan väldigt länge, haft stora problem med öroninflammationer, ungefär fem stycken varje år.
Dessutom har jag inte mått bra mentalt, jag har varit väldigt deprimerad, och därför haft vissa "mental breakdowns".
Men nu ska det bli ändring: jag ska uppdatera idag, och sedan försöka uppdatera så snart som möjligt. Dock kommer jag åka på ett läger i morgon, men hoppas ni kan stå ut.
Tack.

♥♥♥♥

Superbra!

http://4.bp.blogspot.com/-aJsRuOHhWaw/TWJRL8rQp6I/AAAAAAAABB0/3lvHE1mE4sQ/s1600/romantic_makeup_in3.jpg

Madges mamma, on nån undrar…

Gud! Jag ber så mycket om ursökt för den låååånga väntan, men jag har… glömt…
Från och med nu ska den här historien uppdateras en gång i veckan, på torsdagar (jag har redan en fanfic som uppdateras på torsdagar).


Kapitel 4

Mörkret sänker sig över mitt rum. Jag sitter kvar vid mitt piano, trots att alla andra för länge sedan har somnat.
Mina fingrar vilar ljudlöst på tangenterna. Utanför kan jag höra några personer som skränar och skrattar, förmodligen några av de som har druckit alkohol ikväll för att fira spelarparaden.

Jag reser mig upp, går fram till min spegel och tar tag i min morgonrock. Jag låter det rosa tyget rinna mellan fingrarna. Det är svalt och lent.
Mina tankar vandrar över till Posy och hur hon trodde att jag var en prinsessa.
Posy drömmer säkert om en sådan här morgonrock. Min blick vandrar över till morgonrocken igen, och jag upptäcker att den äcklar mig. Jag vill trycka in den längst in i min garderob och aldrig se den igen.

Jag sticker fötterna i mina svandunstofflor och betraktar mig själv i spegeln.
Prövande drar jag upp håret så att det vilar i en hästsvans. Om jag såg ut såhär, skulle Gale tycka om mig då? Säkert inte.
Jag sjunker ner på sängen och låter min blick svepa över rummet. Allt ser ut som det gjorde när jag var liten.
På väggen hänger mina rosa balletskor (ja, Madge tar balletlektioner för en kvinna från huvudstaden, jag glömde nämna det. Hon har gjort det sedan hon var tre år och är väldigt duktig. Mer om det kommer senare.) som vid det här laget är väldigt slitna och användna.
Bredvid hänger några trikåer som jag brukar dansa i, och på golvet under ligger noter utströdda.
Hur ser det ut hemma hos Gale? Har de ett sovrum som de delar på?
Eller har de flera?

Uttröttad av tankarna faller jag i djup sömn.

”Miss Margret!”
Jag vaknar till vår betjänts knackning på min dörr. Mina ögonlock är tunga, jag fick inte mycket sömn i natt.
”Jag är vaken”, mumlar jag och drar kudden över huvudet med en djup suck.
Jag kan höra betjänten skrocka utanför dörren.
”Kom ut, då. Lily säger att frukosten är klar.”
Jag reser mig upp och drar på mig en ljusblå klänning innan jag snabbt går nerför trappan.

”Ah, Madge!”
Far sitter vid köksbordet och vilar huvudet i händerna.
”God morgon, far.” Jag lutar mig fram och kysser honom på kinden. Han höjer ansiktet ur händerna och ler ett svagt leende. Hans ögon är svullna, som om han inte har fått någon sömn i natt.
”Hur mår du?” frågar jag varligt medan jag tar för mig av en fluffig pannkaka.
”Bra”, säger far. Jag upptäcker att jag inte tror honom, men börjar ändå att oberört skyffla in pannkaka i munnen.
Far harklar sig och börjar nervöst att tvinna sin smala mustasch mellan fingrarna.
”Faktiskt…” mumlar han. ”Så har Isabella blivit sämre…”
Han sluter ögonen, som om han väntar sig att jag ska hoppa på honom. Och det är exakt vad jag tänker göra.
Jag får inte fram ett ljud. Min mun öppnas och stängs som en fisk på torra land. Har mor blivit sämre? Varför har han inte sagt något.
”Jag trodde att du skulle ta det dåligt.” säger han, som om han vet vad jag tänker, och börjar masserar sina tinningar. ”Hon fick lunginflammation igår.”
Jag stirrar misstroget på honom. Hur kunde han göra så här mot mig?
Jag tar en sista tugga av min pannkaka, torkar av munnen med min vita servett och reser mig upp.
När jag är halvvägs ute ur rummet tar far tag i min hand. Jag sliter den ur hans grepp.
”Madge, snälla…” börjar han.
”Varför sade du inget?” frågar jag och korsar armarna över bröstet.
”Jag… Jag trodde att du skulle bryta ihop.” säger han.
”Du hade fullständigt rätt.”
”Madge, jag ber dig!” Jag vänder mig om och stirrar stint på min far. Med sitt gråsprängda, rufsiga hår och svullna ögon ser han så hjälplös ut. Jag veknar inte ett dugg.

Med en kraftig snärt på handen sliter jag ner min halmhatt från hyllan och sätter den på huvudet så kraftigt att mitt hår rufsas till, Jag sticker fötterna i mina smala skor och sliter ner min skolväska från en annan krok. Jag ska precis gå ut genom dörren – min hand vilar på dörrhandtaget – när min far stoppar mig.
”Du går ingenstans, min unga dam.”
”Jag kan inte missa skolan.” Jag sliter min hand ur hans grepp och börjar gå ut.
”Margaret Undersee!”
Jag öppnar dörren och kliver ut i den kvava luften. När jag är halvvägs på trädgårdsgången vänder jag mig om och betraktar min far som står i dörröppningen och skriker något jag inte kan höra.
Jag skyndar mig där ifrån och börjar springa. Jag har hunnit nästan två kvarter bort och har bara tre kvarter kvar till skolan när tårarna börjar rinna.


Okej, det där var sjukt kort, men jag kan inte skriva mer just nu… Ses nästa torsdag!

Alltså...

HUR KAN MAN SKRIVA SÅ HÄR BRA?!

Jag kräver en förklaring. Nu på sekunden.

I'm jeeaalouus!!

Anyway, superfantastiskt skrivet.

SÅ BRA! ♥♥♥♥