Min vän-Lejonet

glina2, vad vill di veta?? Varför är du förvirrad???


___________________
Kap. 2 Hjälp!
-Hallå mes-statyn! Kom!!! Sa Bill surt.
Jag andades snabbare.
-Kom nu!! Skrek han nästan.
-Ja-a. . .g. . . Stammade jag fram.
-Kom nu! Jag bryr mig inte om vad du vill!!
-Me-e. . .n. . . Jag fick inte fram det jag ville säga. Vad det nu var.
-Nää!! Nu får du komma!! Skrek han och slog till mig i ansiktet.
Jag andades ännu snabbare.
-Kom nu idiot!!
Jag kände tårarna bakom ögonlocken men jag försökte att gå, fast det gick inte så bra.
-Snabbare!! Röt Bill.
Jag rörde på mina ben. Rädd för vad som skulle hända snart.
-Såja! Duktig mes! Sa han och alla andra skrattade lite lågt. Åt mig. Mesen. Jag var en riktig mes. Ja, det var jag. En mes.
Jag började nästan gråta och plötsligt kände jag inte dom hårda händerna runt mina armar längre. Jag ville bara bort. Bort.

Svartalfen drog mig närmare huset. Det var inbyggt i trädet.
-Kom nu! Sa han.
-Ja, jag kommer ju. Svarade jag.
-Skynda!!
Han drog mig närmare och tog i hårdare.
-Skynda idiot! Skrek han och slog till mig på kinden.
-Ja-a. . . K-o-o-mmer. . .
-Hur långt är det kvar? Frågade svartalfen till en annan svartalf som jag inte sett förut.
-Vi är snart framme. Säg åt honom att skynda!
-Skynda nu idiot! Väste han i mitt öra.

-Kom nu Alex!! Din lilla barnunge!! Skrek Kalle till mig.
Jag tittade på honom.
-Svara idiot!!
-Ja-a. . .
Han suckade högt.
-Kom bara!
-Mmm-mm. . . Mumlade jag med rädsla i min röst.
Ska dom. . .? Sen kom jag på att när jag tänker saker gör dom oftast det. Nej, nej, nej!!! Snälla gör inte min tanke. . .!!
-Ha ha! Kalle fejkade ett skratt. Dom hade pratat om något som jag inte skulle höra. Dom skrattade åt mig. Jag stannade till.
-Har du ont i foten lillen?! Eller vad är det?! Har du inte lärt dig att gå än??! Sa Bill till mig. Alla skrattade.
Hur kan dom veta? Vet dom? Skämtar dom bara eller vet dom om min skada? Snälla vet inte om den!! Tänkte jag. Jag har en sjukdom i foten som gör att om jag till exempel gör illa den mycket, någon trampar på den, jag fastnar i något, så kan jag knappt gå. Tur att det bara är i högerfoten.
Jag har ju inte sagt något till någon. Bara mamma och pappa vet. Nej. Dom kan inte veta. Det är bara jag. Rädd för allting.
-Jaha. Då är vi framme? Sa Bill.
-Ja. Skrattade Kalle fram. Han skrattade åt mig.
Då förstod jag vad dom skulle göra. Alla tittade på det läskiga förfallna och stora spökhuset. Vi skulle dit.
-Ha, ha. Alla skrattade mer. Skrattade elakt, åt mig.
Jag tittade mot huset. Det var omringat av växter och mörker. Det var bara en liten smal stig som ledde till dörren. Jag tittade mot en husknut och där stog en flicka. Hon var så vacker. Hon hade blont hår och hypnotiserande ögon. Jag vet inte i vilken färg. Jag vet bara att det var dom vackraste ögonen jag tittat in i. Hon log. Jag borde ha blivit rädd. Men det blev jag inte.
Jag blinkade. Hon var borta.
-Jaha. Hoppas att du känner dig hemma. Sa Klas.
Alla skrattade mer. Nu värkade dom inte lika nervösa längre. Dom tyckte väl att dom var coola nu när det snart var gjort.
-Tja, du får ju stanna här ett tag, så. Ja. Sa Oskar. Alla skrattade ännu mer.
-Ska du inte plocka lite blommor också, så att det blir fint i ditt nya hus! Sa Kalle. Nu skrattade alla jättemycket.
Jag var livrädd nu. Jag andades snabbare och snabbare.
Jag var helt stel. Inte som förut. Nej, nu kunde jag inte röra mig. Alls.
-Kom! Sa Bill.
Jag stog fortfarande still. Han drog i mig.
-Kom!!
Jag kunde inte röra mig.
-Kom!!!
Nu var han jättesur.
-Din skit!! Kom NU!!!
-Alex, GÅ!! Röt Kalle.
-Kom nu IDIOT!! Röt Bill och stampade hårt på min vänsterfot.
-Aaa!! Skrek jag.
-Kom nu! Annars. . .!! Sa Bill hotande.
-Ja. . . Fick jag fram.
Dom drog mig närmare och närmare spökhuset. Nu gick vi in i dungen av växter och närmare dörren.
-Har du hört om spökena Alex?? Sa Kalle retsamt.
-Ja, det har jag. Svarade jag. Jag försökte låta kaxig, men det misslyckades. Jag lät bara rädd.
Dom skrattade. För att jag värkade livrädd.
"Nu ska dom säkert försöka att skrämma upp mig med spökhistorier. Jag vet att det inte är på riktigt, men jag kommer ändå att bli rädd."
-Du vet att det bodde en man här förut va? Sa Kalle.
Alla lyssnade.
-Han hade en fru också. Fortsatte han. En dag dog hans fru i en busskrock i stan. Då blev han så ledsen så att han hängde sig.
Det värkade som att han inte hade berättat det här för någon, för alla lyssnade spänt.
-Men det gav honom ingen ro. Sen han dog har han spökat omkring i huset. Och han väntar på någon som ska komma och göra honom sällskap. . .
Jag ryste.
-Om man går in dit kan man, än idag se repet som han hängde sig i. Det är uppsatt i taket.
Jag stannade.
-Kom! Väste Bill.
Jag ville inte gå in. Jag var rädd. Jag hade hört historier förut, men den här lät så verklig.
-Kom!! Väste han igen.
-N-nej. Stammade jag.
-Va!!? Röt han.
-N-nej. Sa jag igen, tystare.
-Nu får du fan komma!! Skrek han nästan och drog i mig.
Jag stretade imot.
-Skyll dig själv! Väste han och stampade på min högerfot. Inte fullt så hårt som han hade stampat på min vänstra, men ändå inte så löst.
-AAAA!! Skrek jag och vek mig dubbel.
-Nu får du komma!!!
Jag haltade efter dom. Jag orkade inte göra något annat.

Hon stirrade på mig. Med sorgsna ögon. Som om hon sa förlåt. Jag blev hypnotiserad av hennes ögon igen. Så vackra. . .

-Öppna dörren Klas.
-Okej.
Dörren gled gnisslande upp.
-In! Röt Kalle till mig.
Jag knuffades in i mörkret.
-Längre!
Bill fortsatte att knuffa mig framåt. Det luktade unket och man såg nästan ingenting. Det var lite mörkare ute nu, och det lilla ljus som kom in från dörren hjälpte inte så mycket.
Bakom mig viskade dom andra och plötsligt kände jag att jag stog mot något. En sån där som håller upp taket? Vad heter dom? Pelare?
Mina händer sattes runt på andra sidan, och jag var fastbunden. Bill och någon annan knöt fast mina armar, sa elaka saker och drog åt extra hårt.
-Jaha. Känn dig som hemma. För du kommer nog få bo här resten av livet! Sa Oskar och alla skrattade.
-Du kommer iallafall inte att vara ensam! Du har ju den döda gubben!! Sa Kalle och alla skrattade ännu mer.
-Han kommer nog snart! Skrattade Klas.
-Ja, så vi borde nog gå nu! Kom! Sa Kalle.
Dom gick, och stängde dörren efter sig. Det blev becksvart.
Undrar vad klockan är? Ååååh! Mamma kommer att vara så orolig! Vad ska jag säga till henne??
Mina ögon började vänja sig vid mörkret, men jag ville inte se. Så jag blundade.
Allt knarrade. Jag hörde bara ljud av saker som kunde vara dörrar som öppnades av spöken och allt sånt. Jag kunde bara tänka på det.
Knarr, knarr, knarr.
Det lät som om någon gick mot mig. Jag slog upp ögonen. Ingen där. Efter en minut eller så såg jag i mörkret. Det hängde något en bit framför mig i taket. Jag tittade närmare. Det var ett rep. Det var repet som han hängt sig i!
Gnissel, gnissel. Knarr, knarr.
Jag knep ihop mina ögon. Hårt. Jag tänkte "Varför är jag rädd för vinden? Jag måste försöka ta mig loss nu och springa hem!"
"Har du inte redan försökt det? Du kommer ju inte loss! Dom har knutit för hårt!" Tänkte jag till mig själv.
"Jag vet!" Tänkte jag tillbaka.
En svart siluett gled förbi mig.
Jag blev livrädd och andades snabbare än någonsin.
Siluetten blev en form, en form av en människa. En form av den döda manen.
-. . . . . . . .
Jag fick inte fram ett ljud. Jag var för rädd.
Något nuddade vid mina händer.
Jag stelnade till och något varmt och blött åkte ner för mina ben.
Det som känts som en hand byttes nu ut och blev till något vasst. En kniv.
Det varma mot mina ben blev kallt och nu förstod jag vad det var. Jag hade kissat på mig. Av rädsla.
Kniven skar upp repen och sen hörde jag en duns. Kniven föll till marken.
Jag sprang. Åt det hållet som jag trodde var dörren. Jag hörde fotsteg bakom mig. Dom sprang. Efter mig. Jag kände dörrhandtaget och slet upp dörren. Jag sprang så långt bort från huset jag kunde. Jag slutade aldrig springa. När jag kommit en lång bit därifrån så försökte jag orientera mig hem.

Jag skulle dö nu. Hade det varit bättre om jag dog av mobbarna eller var det bättre att dö nu av mammas vrede? Har hon ringt polisen? Vad ska jag säga att jag har varit? Sover hon? Kan jag smyga in på mitt rum utan att hon märker något? Jag föll ner på marken. Tog tag i min högra fot och tänkte "Snälla bli bra, snälla bli bra."
Jag grät tyst och lutade mig mot ett träd. "Snart, snart. Ska bara vila foten." Tänkte jag.


Fairy Tale, jag hinner inte fixa dem och de nu. Men ska jag skriva de på mobbarna(?) För de låter fel(?) och jag tycker att det ska vara Dom när man skriver om mobbarna. Rådgivning någon??

Bella 13

Vill du läsa Lillan Potter??

Gärna! Bra!
Men en sak: var Kalle och Bill svartalfer?

Nej, vänta ska fixa en sak.

Det var hans fantasi.

Ok, han har mycket fantasi!

Ja. . . Men han flyr dit ibland. Du fattar om du läser första inlägget.

Ja jag och Bella 13 är iaf kvar!!!

Jag är kvar!

Jättebra skrivet! Du borde bli författare!!!!!!!

Tack!!!!!