Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Min version av de 74:e Hungerspelen

Forum > Fanfiction > Andra fandoms > Min version av de 74:e Hungerspelen

1 2 3 4 ... 10 11 12
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Borttagen

Avatar

+2


Kapitel 4:


Cherrys perspektiv:

När vi är färdiga blir vi överrösta med lovord från assistenterna och Effie. Cinna och Haymitch bara grattar oss lite lågmält.
”Ni var strålande!” kvittrar Effie. Cinna bara kramar mig tyst.
”Bra, eldflicka.” säger han. Jag fnissar.
”Nytt smeknamn?” undrar jag. Cinna ler.
”Folk kallar dig för det.”
Jag gapar. Redan? Det har knappt gått fem minuter sedan vi kom in i förnyelsecentret igen.
”Va!” säger jag. Cinna suckar.
”Nej. Jag bara sa det. Såklart att det är sant. Vad tror du? Du är huvudstadens nya modeikon.” säger han.
Jag tittar ut genom fönstret och ser folk på gatorna som går runt i sina konstiga stilar. Om jag bodde här i huvudstaden, hur skulle jag se ut då? Skulle jag ha rosa hår? Morrhår? Lite svårt att veta.
”Så jag är deras modeikon. Vad innebär det?” undrar jag.
Cinna rynkar ögonbrynen.
”Nja. Jag antar att folk kommer vilja ha rött lockigt hår och din härmskrika överallt.” säger han. Jag önskar att Gale fick veta det.
Hans härmskrikeamulett är en populär symbol i huvudstaden.
Jag måste börja fundera ut hur jag ska uppträda nu, som modeikon.


Gales perspektiv:

Jag är på väg in i skogen. Så fort jag duckat under stängslet får jag skuldkänslor för att jag lämnade hela ansvaret för barnen på mammas axlar.
När jag kommer fram till Cherrys och min mötesplats sätter jag mig ner på stenen. Jag suckar. Det har gått två dagar sedan Cherry åkt.
Det känns som om det var åratal sedan. Utan Cherry känns mitt liv så tomt. Cherry, min bästa vän. Cherry, som jag ibland önskar förstod att jag älskar henne.
Bilden av Mellark som lekfullt petar Cherry på näsan dyker upp i mitt huvud. Jag känner mina knogar knytas hårt.
Varför anmälde jag mig inte som frivillig för honom? Trots att jag vet att någon måste ta hand om Cherrys syskon och att hon aldrig skulle förlåta mig om jag gjorde det så har den tanken dykt upp många gånger i min hjärna de senaste dagarna.
Hur skulle det vara nu om jag hade anmält mig till slåttern?
Skulle det varit jag som hade petat Cherry på näsan nu?
Tankarna gör ont. Jag skjuter undan dem och börjar jaga.

När jag jagat färdigt har jag lyckats få nästan fyra ekorrar och till och med en bäver. Jag tittar på vår majsodling. En majskolv är mogen, men jag tar den inte först eftersom det känns som ett brott mot Cherry. Sedan kommer jag på att Cherry inte vill att min familj ska svälta. Jag tar den.

”GALE HAWTHORNE!” vrålar mamma så fort jag kommit över tröskeln.
”Hej, mamma. Något speciellt?” frågar jag med bibehållet lugn.
Mamma är inte bra på att vara arg, hon försöker men blir snart bara ledsen. Idag också.
Hon slår armarna om min hals och börjar gråta.
”Gale… Jag trodde att fredsväktarna fått tag på dig!”
Jag lägger armarna om hennes bräckliga hals och andas in hennes doft.
Hon luktar lite tvättmedel och salt.
”Jag är ledsen mamma. Jag jagade. Jag fick en bäver!” säger jag.
Mamma tar den i svansen och väger den.
”Fin. Ska jag börja göra middag vännen?” undrar hon. Jag nickar och ska precis gå för att byta om när mamma tar tag i min axel.
”Du Gale…” börjar hon. Jag vänder mig om.
”Jag förstår att det här med Cherry har tagit hårt på dig, men vi får försöka att se det bästa i situationen. Jag vet att du saknar henne Gale.” mumlar hon.
Jag nickar tyst. Mamma suckar tungt.
”Vet du? Jag saknar henne. Väldigt mycket.” viskar hon.
”Jag tror att hon saknar dig också, Gale.”
Jag ler lite.
Jag kan bara hoppas att hon har rätt.

Cherrys perspektiv:

Natten i huvudstaden är ljum och tyst. I alla fall på taket till träningscentret där jag sitter. Jag är klädd i en gul tunika och ett par svarta byxor. Mitt röda hår är utsläppt och fladdrar lite i den ljumma vinden som smeker mitt ansikte.
Huvudstaden är ganska vacker på kvällen. Ljusen från alla tusentals hus passar bra ihop med den ljusorangea solnedgången.
Ljudet av vindspelen i trädgården som finns här klingar svagt, dränkt i ljudet från huvudstadens invånare.
Jag andas lugnt för första gången på två dagar. Om jag blundar skulle jag nästan kunna låtsas att det här är Gales och min mötesplats.
”Hej” säger någon. Jag öppnar ögonen. Peeta har satt sig bredvid mig.
”Hej” svarar jag. Peeta ler lite. Han vänder blicken mot solnedgången.
”Den är vacker.” säger han. Jag nickar.
”Men det är inte som hemma.” viskar jag. Peeta ser frågande ut.
”Kan man se solnedgångar hemma?” frågar han. Jag nickar.
”I alla fall i skogen. Jag och Gale brukar titta tillsammans.” ler jag.
Peeta nickar och vi sitter tysta ett tag.
”Hur är det?” frågar han plötsligt. Jag tittar frågande på honom.
”Vad?”
”I skogen.” säger han. Jag funderar lite innan jag svarar.
”Det är stort…” säger jag. Peeta ler.
”Lite mer utvecklat svar, tack”
Jag rynkar ögonbrynen.
”Det är så svårt att beskriva… Löven på träden prasslar, mossan är mjuk emot dina fötter och vattnet i min lilla sjö är kristallklart.
Men det bästa är ändå lukten.” säger jag.
”Hur luktar det?” frågar Peeta. Jag håller fram Gales amulett.
”Lukta” andas jag. Peeta sniffar på det mjuka träet.
”Luktar all skog så här gott?” undrar han. Jag ler.
”I stort sätt. Skog luktar väldigt gott. Doften av tall som blandar sig med mossa…” viskar jag. Peeta blundar som om han försöker föreställa sig en skog.
”Jag bara önskar… Att jag fick se en skog innan jag dog.” andas han.
Jag tittar på honom.
”Har du redan gett upp?” undrar jag. Han öppnar ögonen och nickar.
”Jag kan inte vinna. Alla vet det. Vet du vad min mamma sade?” undrar han. Jag skakar på huvudet.
”Hon sade att distrikt tolv kanske äntligen har en vinnare.
Först blev jag glad, men sedan hörde jag att hon sade:
’Hon är en överlevare, den där.’. Hon.” säger han.
Insikten hittar mig som ett slag i magen. Sade hans mamma så?
Jag kan se smärta och sorg djupt inne i hans blå ögon.
”Din mamma är en häxa” säger jag rasande. Peeta tittar på mig.
”Ja, det är hon.” erkänner han. Jag skakar på huvudet och sedan tittar jag upp på honom igen.
”Peeta?” Frågar jag. Han tittar på mig med sorgsen blick.
”Du… den där gången när vi var elva år…” börjar jag. Sedan tar jag ett djupt andetag och berättar det jag vill säga.
”Vad slog din mamma dig med?”
Peeta rycker till, men svarar inte.
Jag böjer mig fram och smeker varsamt bort en blond lock som fallit över hans öga.
”En stekpanna” viskar han plötsligt. Jag rycker till.
”Är det sant?!” undrar jag med gapande mun. ”Men det måste ju ha gjort jätteont!”
Peeta nickar.
”Mitt öga var igensvullet i över en vecka.”
Jag är så nära att börja gråta för Peetas skull, men jag sansar mig och frågar kvävt:
”Har… Jag menar, händer det här ofta?”
Peeta ser ut att tveka. Hans händer är hårt spända. Sedan, nästan obemärkligt, nickar han.
Jag begraver ansiktet i händerna. När jag öppnar ögonen ser jag Peeta titta på mitt ansikte.
”Peeta… Hur står du ut?” frågar jag med en hemskt tjock röst av tillbakahållen gråt. Peeta rycker på axlarna. Några tårar rinner tyst nerför hans kinder. Jag börjar också gråta. Stackars Peeta.
Jag gråter ganska mycket ett tag, men sedan sansar jag mig och tittar upp på Peeta.
Peeta har begravt ansiktet i händerna. Jag tycker så synd om honom.
Efter en stunds tvekan böjer jag mig fram och omfamnar honom.
Jag känner att han skakar lite.
”Jag försöker att vara så duktig som möjligt, så att hon inte ska kunna anmärka på något. Men hon hittar alltid saker att slå mig för.
Om jag till exempel glömt torka av en bunke så…” viskar han och lägger huvudet i mitt knä.
Jag börjar snyfta igen. Hur kan någon få ha det så här som Peeta har det? Slagen hemma och sedan utvald till Hungerspelen. Peeta och jag sitter där och gråter ett tag. Jag stryker honom över hans blonda hår. Han gråter tyst.
”Peeta… Om du kommer hem så måste hon väl bli stolt…” viskar jag. Han skakar på huvudet.
”Hon skulle bara tycka det var synd att jag inte dött.” svarar han.
Det får mig att gråta ännu mer.
Mina hulkningar hörs ganska tydligt.
Peeta sväljer hårt. Jag gråter. Nere på marken ser jag huvudstadsbor gå omkring i sina konstiga kläder.
”Jag hatar henne.” säger Peeta plötsligt. Jag nickar och fortsätter stryka honom över håret.
”Middag!” hör vi plötsligt någon ropa. Effie trippar in.
Hennes breda leende försvinner när hon ser mig och Peeta.
Jag lyfter försiktigt handen från Peetas hår.
”Oj… Stör jag?” frågar hon. Peeta skakar på huvudet från mitt knä.
Effie ser inte helt övertygad ut.
”Nåja, middag ni två. Kom nu. Och förresten, bara så att ni vet, det finns kameror här uppe.” säger hon. Jag bryr mig inte ett dugg.
Allt jag kan tänka på är den elvaåriga Peeta som står på skolgården med ett svullet öga.

Effie föser i oss i en matsal. Hon tecknar åt oss att sätta oss på var sin sida av det enorma bordet.
Men jag vill inte släppa Peetas hand, utan tvingar honom att sätta sig bredvid mig. Om en vecka kommer jag säkert att vara död. Peeta kanske också kommer att vara det. Jag vill inte förlora honom. Missförstå mig inte, Peeta är min nyfunne vän. Jag hatar att förlora vänner. Peetas tårvåta kinder glänser lite svagt i ljusskenet.
Just nu önskar jag att vi inte skulle till Hungerspelen.

Peetas perspektiv:

Jag sneglar på Cherry som sitter och äter en kalkonbit.
”Har du gett upp det där med ’jag tänker inte spela med i deras spel’ grejen?” flinar jag. Cherry kastar ett mördande ögonkast på mig innan hon fortsätter att äta.
”Jag måste kanske lägga på mig några kilon före spelen.” säger hon överlägset. Jag himlar med ögonen.
”Vad väger du då?”
Hon slutar äta och funderar lite.
”Det vet jag faktiskt inte. Senaste gången jag vägde mig var jag… fyra år. Vi ska ju göra det på träningen imorgon, så jag antar att jag får reda på det då.” säger hon. Jag ler.
Hon fortsätter att äta sin mat. En lös hårslinga har fallit ner över hennes vänstra öga.
Allt jag kan tänka på är hur mycket hon brydde sig om min mammas… konstiga ovanor. Det var snällt av henne.
Jag önskar att Hungerspelen inte fanns.

Gales perspektiv (förlåt för alla perspektivbyten ♥

Jag sitter hemma och petar i min köttstuvning. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte förmå mig att äta en enda liten tugga.
Det är bara Rose och jag som sitter vid bordet. Resten har ätit upp.
Sedan Cherrys syskon flyttade in har det blivit mycket livligare.
Posy är i alla fall glad. Hon och Britney leker tillsammans väldigt mycket.
”Gale?” frågar Rose. Jag nickar och vänder mig mot henne.
”Vad tror du Cherry kommer ha på sig på intervjuerna?” undrar hon.
Jag suckar. Är det vad Rose tänker på?
”Jag vet inte.” svarar jag helt ärligt. Imorgon kommer träningarna att börja. När jag tänker framåt på spelen så vet jag inte hur det kommer gå för Cherry. Hon är liten, har svultit mycket i sitt liv och väger därför inte så mycket.
”Gale, svara ärligt nu. Tror du ärligt att Cherry kommer att vinna?” frågar Rose allvarligt. Jag suckar igen.
”Rose, jag vet inte. Men Cherry är stark, och hon bryter aldrig löften.
Hon kommer att försöka. För oss.” säger jag.
Rose nickar. Sedan ser jag hur hennes ögon börjar tåras.
”Det är orättvist. Varför just Cherry?” snyftar hon.
Jag lyfter upp henne och sätter henne i mitt knä.
”Vet du? Om Cherry kommer hem så kommer ni att få bo i segrarbyn. Ni kommer bli rika.” viskar jag. Rose hulkar.
”Men jag vill inte bli rik. Jag vill bara att hon kommer hem igen.” viskar hon. Jag stryker hennes hår.
”Jag förstår det. Tänk på hur bra det kommer bli när hon kommer hem igen.”
Rose nickar. Sedan frågar hon mig något som jag också tänkt på idag.
”Du Gale? Tror du att Peeta är kär i Cherry?”
Jag tittar förvånat på henne. Det var inte just den frågan jag väntade mig.
”Gale?”
Jag tittade på hennes lilla ansikte, på hennes röda lockar som hängde i en trasslig knut. Så likt Cherrys trettonåriga jag.
”Jag vet inte” mumlar jag. Rose verkar inte tro mig.
”Snälla Gale. Är du svartsjuk?” frågar hon. Jag tvekar en stund innan jag skakar på huvudet. Rose tittar på mig med ihålig blick.
”Jag vet inte Rose, men…” försöker jag igen.
Rose kramar om mig innan hon reser sig upp och går iväg.
”God natt, Gale. Sov gott.” säger hon. Jag lyckas forma ett leende innan hon går iväg för att lägga sig.
Jag sitter kvar och stirrar på mina händer. Om Cherry hade varit här nu så skulle hon sagt åt mig att jag skulle resa mig upp och göra lite nytta. Men jag kan inte förmå mig att röra mig.
Ända tills själva spelen börjar kommer jag vara en staty.

Cherrys perspektiv:

”Come away little lass come away to the water,
To the ones that are waiting only for you.
Come away little lass come away to the water,
Away from the light you that you always knew.
We are calling to you.

Come away little light come away to the darkness,
In the shade of the night we will come looking for you.
Come away little light come away to the darkness,
To the ones appointed to see it through.
We are coming for you.
We are coming for you.

Come away little lamb come away to the water,
Give yourself so we may live anew.
Come away little lamb come away to the slaughter,
To the ones appointed to see this through.
We are coming for you.
We are coming for you.”

Jag klär på mig för att gå ner till min första träningsdag.
Vid frukosten är det tyst. Peeta stirrar ner i sin tallrik med döda blå ögon.
Sången min far brukade sjunga för mig går igång i mitt huvud.


Come away little light come away to the darkness,
In the shade of the night we will come looking for you.
Come away little light come away to the darkness,
To the ones appointed to see it through.
We are coming for you.





Come away little light come away to the darkness,
In the shade of the night we will come looking for you.
Come away little light come away to the darkness,
To the ones appointed to see it through.
We are coming for you.



”Så. Ge mig ett hum om vad ni kan, då.” säger Haymitch.
Peeta suckar.
”Jag kan ingenting, om du inte räknar brödbak.”

We are calling to you.

”Ledsen, det gör jag inte. Och du då, sötnos?”

Away from the light you that you always knew.



”Jag är rätt hygglig på att kasta knivar” börjar jag, men blir avbruten av Peeta.
”Rätt hygglig? RÄTT HYGGLIG? Du är den bästa knivkastaren i distriket! Kom igen, Cherry.” säger Peeta. Jag tittar förvånat på honom. Varför vill han berömma mig.
”Jag äter hennes ekorrar och kaniner. Kniven fastnar alltid mellan ögonen.” fortsätter han.
”Peeta är stark.” säger jag. Jag står faktiskt inte ut med att han sitter här och berömmer mig, jag måste väl också få säga något om honom.
Peeta vänder på huvudet mot mig.
”Som om jag skulle kunna vinna med…” börjar han, men jag avbryter honom.
”Han kan brottas också. Han kom tvåa i skolmästerskapet, efter sin bror. Dessutom, Peeta, lät du honom vinna. Det syntes.”
Peetas blå ögon stirrar stint på mig.
”Jag har ingen chans i närkamper. Jag kommer säkert att dö första dagen.” säger jag. Peeta ger mig lyxvarianten av sin ’som-om’ blick.
”Snälla Cherry. Du kommer att sitta högt uppe i ett träd, äta ekorrar och kaniner och kasta knivar på karriäristerna.”

To the ones that are waiting only for you.


Jag ska precis kasta tillbaka något när Peeta fortsätter.
”Hon har ingen aning om vilken effekt hon har på folk.”
Jag tittar förvirrat på Peeta som vägrar möta min blick.
”Kan inte ni hålla sams i två sekunder” suckar Haymitch.
”Och Peeta, hon har rätt. Underskatta aldrig fysisk styrka.”

To the ones appointed to see this through.

Jag ler överlägset mot honom. Men Peeta tittar inte upp från sin tallrik.
”Jag går.” säger jag. Haymitch nickar.
Utanför dörren är den första jag ser en rödhårig flicka med stora gröna ögon som bär på en… Pang!
Jag stannar tvärt. Flickan, en av avoxerna, tittar inte upp från brickan.
Minnet av den dagen i skogen när jag var fjorton år sköljer över mig.
”Hallå…” säger jag. Flickan tittar upp på mig och hennes ögon vidgas.
”Är det du?” frågar jag. Flickan blir nästan nervös och tittar sig omkring överallt. Sedan, nästan obemärkligt nickar hon.
”Jag är så ledsen. Förlåt mig. Vi skulle ha räddat er.” mumlar jag innan jag börjar gråta. Den här stackars flickans liv blev förstört på grund av mig. Flickan tittar sig omkring igen innan hon lägger armarna om min hals.
Hon mimar något och pekar på mig.
”Jag vet. Jag skulle också blivit straffad.”
Hon skakar på huvudet.
”Jo, Gale och jag gjorde fel. Vi skulle ha hjälpt er.”
”Men Cherisie!” säger Effie, som just kommit innanför dörren.
Avoxen släpper mig och ställer sig tyst och tittar ner i golvet.
”Vad gör du! Det där är inte ditt jobb!” piper hon upprört.
”Men Effie, jag kände igen henne hemifrån. Jag måste ha blivit förvirrad av en flicka som heter Delly. De är verkligen mycket lika.” säger jag. ”Snälla, ta inte ut straffet på henne. Det var mitt fel.”
Effie ser ut att vekna.
”Nåja. Men kom nu. Vi måste skynda oss till träningen.” kvittrar hon.
När jag går ut genom dörren så ser jag Avoxflickan mima ett tyst tack.

Vi anländer sist av alla deltagare. En kvinna som heter Atala börjar förklara saker om hur viktigt det är att lära sig ätliga växter och hur man gör upp en eld.
Jag tittar runt på alla deltagare, som står samlade i en ring.
Jag verkar vara den kortaste och smalaste av dem, men låt er inte luras. Jag har bra kondition och är stark, trots mina små armar.
När träningen sätter igång sätter också Haymitch plan i verket.
Haymitch har bett att Peeta och jag ska uppföra oss som
’ett lyckligt par’. Därför måste vi träna tillsammans.
Peeta och jag börjar bland knoparna.
Tränaren visar mig en snara som får en att hänga två meter upp i luften om man fastnar. Jag ler när jag börjar tillverka snaran.
”Vad ler du för?” frågar Peeta. Jag vänder mig mot honom och visar min färdiga snara.
”Det gick… snabbt.” ler han. Jag ler tillbaka.
”Det här var den snaran jag såg och ville titta närmare på när jag träffade Gale. Han har lärt mig massa snaror.” ler jag.

Vi fortsätter till kamouflagestationen, som Peeta verkar tycka riktigt bra om.
Jag insisterar på att jag inte vill försöka, utan att jag bara vill se på när han gör en växtsaft av mosade bär och rötter som han väver samman med lera. Resultatet är att hans arm ser precis ut som barken på en tall.
”Hur i hela…” andas jag när jag böjer mig fram för att titta lite närmare på hans verk.
”Bra?” frågar Peeta. Jag skakar på huvudet.
”Du är helt otrolig! ’Jag kan inget om du inte räknar brödbak’.
Säkert!” säger jag och Peeta himlar med ögonen.
”Det är jag som gör kakorna. Hemma, du vet de där med glasyr.
Jag ser Rose och Charlotte titta på dem i skyltfönstret ibland.”
”Så det är det de gör när de säger att de ska byta något i bageriet och aldrig kommer tillbaka med några varor.” suckar jag.
Peeta skrattar till.
”Vill du inte prova?” frågar han. Jag skakar på huvudet och vänder mig bort mot spjutkastarstationen. Jag håller på att göra upp en plan för hur jag ska kunna döda karriäristerna i sömnen när jag känner något kallt rinna ner för nacken. Jag vänder mig om och ser Peeta stå med en pensel i handen, drypande av lila färg.
”Målade. Du. Just. Min. Nacke?” frågar jag. Peeta tittar frågande på mig med en ’vad-menar-du’ blick. Jag trevar efter en burk med grön färg bakom ryggen på mig, och när Peeta precis ska säga något kastar jag den i hans ansikte. Peetas min är så fantastiskt rolig. Jag skrattar och skrattar och skrattar tills jag inte kan skratta mer, och vid det laget har Peeta kastat fyra färgburkar i mitt ansikte.
När jag äntligen lyckats sansa mig ser jag Peeta hålla i en ny färgburk.
”Peeta. Nej.” säger jag varnande.
”Tvinga mig inte.” säger han retsamt. Jag ser tränaren betrakta oss, uppenbarligt road.
Peeta kastar ut all färg i mitt ansikte. Jag suckar tungt.
”Vattenkranen ligger där borta” säger tränaren. Jag tackar och Peeta och jag går för att tvätta av oss.
”Det där var kul.” säger Peeta. Jag ger ifrån mig ett ljud mellan en fnysning och ett skratt.
”Japp. Vad ska vi göra nu?” frågar jag. Peeta pekar på ätliga växter stationen. Jag nickar.

Under tre dagar går Peeta och jag från station till station. Jag får reda på en massa saker om Peeta. Han gillar inte oliver, älskar lukten av russin och kanel och (fråga mig inte hur vi kom in på det ämnet) gillar inte kol - lektionerna i skolan.
När vi en och en ska visa upp vad vi kan för spelledarna och Peeta och jag sitter och väntar på vår tur är jag så nervös så att jag skulle kunna spy.
”Du vet, det blir inte bättre av att du tuggar på din tröja.” skrattar Peeta.
”Förmodligen inte.” säger jag, men jag fortsätter i alla fall.
”Peeta Mellark, distrikt 12” säger en kvinnoröst i högtalarna som sitter på väggen.
”Lycka till.” mumlar jag.

Tiden går alldeles för snabbt. Alltför snart är det min tur.
Jag går in i träningssalen. Spelledarna sitter vid ett bord, på en upphöjd plattform. Jag skyndar mig till knivarna, väljer ut en med trubbigt blad och kastar den på en lampa som hänger i taket.
Ett regn av gnistor faller ner och jag rullar undan i sista sekunden.
Det är skickligt gjort. Men när jag tittar på spelledarna så ser jag att de flesta är intresserade av den gris som ligger på bordet.
Jag blir så arg så jag kastar en kniv mot dem. Kniven fastnar precis över Seneca Cranes huvud. Han tittar upp på kniven och sedan på mig. Skrattet dör långsamt bort.
”Hallå! Jag kämpar för mitt liv här nere medan ni sitter och äter en helstekt gris! Tack för er visade uppmärksamhet.” skriker jag.
Spelledarna tittar på mig som om jag vore ett spöke.
Sedan går jag. I hissen börjar jag snyfta. Herregud. Jag kastade en kniv över Seneca Cranes huvud. Över Seneca Cranes huvud.
Min familj kommer säkert att bli torterad för det här.
Jag hör Effie och Haymitch ropa på mig från sällskapsrummet, men jag bara rusar in på mitt rum och in i badrummet där jag snyftande sjunker ner på golvet. Vad har jag gjort?

”Eh… Cherisie? Vi ska äta nu.” säger Effie försiktigt utanför dörren.
Jag öppnar ögonen och reser mig upp. Hur länge har jag legat här?
Jag skvätter lite kallt vatten i mitt ansikte innan jag går ut.

”Då så. Vad gjorde ni för något idag då?” frågar Haymitch när vi ätit halva middagen. Peeta är den första att svara.
”Jag kastade omkring lite tunga saker. Men de flesta ignorerade mig, så jag vet inte om jag ens kommer få en fyra.” säger han.
Jag tar ett djupt andetag. Nu ska jag säga det, släppa bomben.
”Jag kastade en kniv på Seneca Crane.” säger jag.
Effie tappar sin gaffel. Cinna blundar hårt.
”Du gjorde… Vadå?” säger Portia nervöst.
”Alltså, inte precis på honom. Över hans huvud. De bara ignorerade mig, och jag blev så arg så jag bara…” mumlar jag.
Haymitch frustar till av skratt. Effie kastar en mördande blick på honom.
”Det här inte kul! Vad gjorde du sedan?” piper hon upphetsat.
”Jag sade ’ Hallå! Jag kämpar för mitt liv här nere medan ni sitter och äter en helstekt gris! Tack för er visade uppmärksamhet!’.
Sedan gav jag mig själv tillåtelse att gå.” säger jag.
”Kommer de att göra något med mig eller min familj?” frågar jag.
”Nja. De kommer nog försöka göra livet extra surt inne på arenan.
De kommer säkert inte göra något med din familj, det skulle orsaka skandal.” säger Haymitch. Sedan börjar han flina.
”Hur reagerade de?” säger han. Jag börjar le.
”En man föll baklänges ner i en tallrik med persikor. En kvinna svimmade.” säger jag. Peeta och Haymitch börjar skratta. Till och med Effie ler lite.

Poängutdelning. Jag och Peeta har spekulerat om vad vi får. Peeta tror att han kommer få en trea. Jag tror att jag kommer få en etta.

Karriäristerna får såklart poäng mellan åtta och tio.
”Rävflickan” från distrikt fem får en femma.
Lilla Rue överraskar med en sjua. Peeta får en åtta.
”Det där kan vi jobba med!” säger Haymitch. Sedan är det dags för mina poäng. Alla i rummet håller andan. En bild av mig dyker upp.
Jag blundar. När jag öppnar ögonen igen finns det upp en tolva på skärmen. Jag slutar andas. En tolva! Alla börjar prata upphetsat.
”Hur… Gick det där till” frågar jag.
”De gillade väl din glöd.” säger Haymitch.
”Cherry, flickan det slog gnistor om.” säger Cinna. Jag ler.

Gales Perspektiv:
Jag, Rose och Charlotte står på torget och ska snart se de utdelade poängen. Rose är nervös och pladdrar på som en tok.
”Vad tror ni Cherry kommer att få?” frågar hon. Jag skakar på huvudet.
Karriäristerna får höga poäng. En liten flicka från distrikt elva får en sjua. Sedan är det Peetas poäng. Han får en åtta.
”Gud, han måste ha bakat en riktigt god tårta till spelledarna!” viskar jag till Rose. Hon vänder sig mot mig.
”Sluta Gale! Jag tycker om Peeta.” säger hon. Nu är det Cherrys poäng. En vacker bild på henne dyker upp på skärmen.
Torget håller andan. Sedan dyker det upp en tolva på skärmen.
En tolva! Torget jublar. Vad visade hon för spelledarna?
Den enda som inte jublar är Rose. Hon gråter.
”Vad är det?” frågar jag. Rose tittar upp på mig med tårfyllda ögon.
”Cherry kommer att bli karriäristernas första måltavla.” viskar hon.
Jag suckar. Det måste vara ohälsosamt att vara sådär smart.

Cherrys Perspektiv:

När jag vaknar på morgonen är det första jag tänker på
”Intervjudag!”
Jag går upp och duschar och gör mig i ordning.
När jag kommer ut till frukosten verkar det som att Haymitch och Peeta har bråkat igen. Det droppar sprit från bordet.
”Vad har hänt?” frågar jag. Haymitch tittar upp på mig och suckar.
”Peeta har bett om att få bli handledd ensam.”


Bra??? Kommer nog mer i eftermiddag! ♥

17 feb, 2013 10:36

Mikaela120
Elev

Avatar


Det är jättebra att du skriver mycket och så, för det blir som i en riktig bok då! Orkar tyvärr inte läsa just nu x(

17 feb, 2013 11:25

Borttagen

Avatar


Okej, jag har ett stoooort problem!
Tycker ni att Cherry ska bli kär i Peeta på riktigt eller att hon ska låtsas, som Katniss?
Svara snabbt, jag måste veta snart ♥

18 feb, 2013 14:19

cikki
Elev

Avatar


Skrivet av Borttagen:
Okej, jag har ett stoooort problem!
Tycker ni att Cherry ska bli kär i Peeta på riktigt eller att hon ska låtsas, som Katniss?
Svara snabbt, jag måste veta snart ♥
Kär på riktigt. ♥

18 feb, 2013 14:21

Tyra
Elev

Avatar


Jag tycker välldigt mycket om att du visar från andra synvinklar så jag undrar om det inte skulle gå att visa i Haymitch synvinkel.
Kanske när hon är på arenan precis innan en ny gåva, eller om hon gör något dumt te.x
Det är bara ett förslag!
Jag tycker JÄTTEMYCKET om den är ff. Du skriver värklighetstroende,
Så även när man har slutat läsa och man kanske ska gå och lägga sig förtsätter man tänka på den.
Vilket är ett bra betyg ifrån mig!
( Angående om Cherry ifall hon ska bli kär i Peeta så tycker jag att det nog skulle vara lite roligare om hon blir kär i Gale men det är du som bästämer)
Du ÄGER

22 feb, 2013 10:16

Borttagen

Avatar

+1


Tyra, ett jättebra förslag!
Jag ska skriva mer i Haymitch perspektiv (jag börjar i nästa kapitel), och
jag tror att Cherrys känslor vad det gäller Peeta och Gale kommer att vara lite mer förvirrade!

Tack alla
♥♥♥♥♥♥


Kapitel 5:


Förräderi. Min första reaktion. Jag tittar på Peeta, men han vägrar att möta min blick.
”Kom igen, Mellark! Du kan väl i alla fall titta på mig innan du dödar mig?” vrålar jag. Peeta fortsätter stirra ner i bordet.
Jag slår min kopp med varm choklad i bordet så hårt att det skvimpar ut i Peetas hår innan jag går ner för att få en lektion hos Effie.

När Effie lyckats lära mig hur man går i höga klackar, hur man sitter som en dam och det perfekta kroppsspråket är jag helt slut.
Jag går till Haymitch, men behåller de rosa klackskorna och den korta klänningen på.

Haymitch sitter i en soffa och stirrar på mig.
”Hej.” säger jag lite ironiskt.
”Jag försöker lista ut vad vi ska göra med dig. Hittills har du varit perfekt. Du fick till och med en tolva på träningen.”
Jag nickar lite och slår mig ner.
”Ska du vara söt, arrogant eller upprorisk på intervjun?” frågar han sig själv. Jag kan nästan se kugghjulen snurra där inne i hans hjärna.
”Hmm. Försök att svara på de här frågorna nu.” säger han.
Vi provar med ’söt’ först. Inte riktigt min stil. Haymitch tycker att jag inte är tillräckligt ödmjuk för att kunna vara söt.
Sedan testar vi arrogant. Haymitch enda ord:
”Nej.”
Jag suckar.
När vi kommit till upprorisk är jag så trött på det här att jag bara vill gå iväg. Men Haymitch tycker att jag är bra på att vara upprorisk.
Eftersom jag inte får vara för upprorisk så mixar vi lite.
Upprorisk blandas med och ärlig och ödmjuk (trots att Haymitch tycker att jag är en nolla på det).

Jag är rätt nöjd med dessa roller.
Ärligt talat, jag visslar när jag går därifrån. Det måste väl vara bra?
Eller?
I korridoren krockar jag ihop med Peeta som just haft lektion med Effie. Jag tappar mina höga klackskor och rafsar ihop dem så fort jag bara kan. Sedan går jag därifrån med näsan i vädret. Så långt funkar min plan fint. Ända tills Peeta börjar följa efter mig.
”Snälla, Cherry. Du måste lite på mig.” säger han. Jag vänder mig tvärt om och stirrar stint in i hans blå ögon.
”Vadå? Först ber du om att få bli handledd ensam och sedan vill du att jag ska lita på dig. Förresten heter jag Cherisie.” säger jag.
Peeta suckar.
”Jag vet att det var konstigt av mig att be om att få bli handledd ensam, okej? Men det har med intervjun att göra. Du kommer få veta varför ikväll.” säger han. Jag suckar och tittar ner.
”Så. Du kommer inte döda mig?” frågar jag. Peeta ler snett.
”Det har jag inte sagt, men nej. Vet du, jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om du dog.”

Peetas perspektiv:

”Vet du, jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om du dog.”
Orden är ute ur min mun innan jag kan hindra dem.
Cherry tittar konstigt på mig, men verkar sedan slappna av lite.
”Varför?” frågar hon. Jag tittar henne stint i ögonen.
”För att… Äsch, glöm det.” säger jag innan jag skyndar mig in i hissen som ska ta mig ner till förnyelsecentret.
Jag dunkar pannan hårt mot det svala räcket man ska hålla i.
Jag missade just min chans.

Cherrys Perspektiv:

Jag står förvirrad och tittar efter Peeta som just försvunnit.
Vad menade han med det där?
’För att… Äsch, glöm det.’
Min hjärna går på högvarv när jag skyndar mig till förnyelsecentret.

Mina assistenter är tystare än vanligt. De tvättar min långa röda hårman och låter den sedan hänga fritt, Cinna har bett om att få göra min frisyr själv. Sedan sätter de igång med mitt smink (så här ser det ut
http://ellielindh.files.wordpress.com/2010/07/mg_6174_97838394.jpg). Cinna kommer in med något övertäckt. Min klänning.
”Blunda” befaller han. Jag fnyser, men sluter mina ögonlock.
Något frasigt, stort och tungt sluts om min kropp.
Cinna hjälper mig i ett par höga klackskor.
”Nu får du titta.” viskar han. Jag öppnar mina ögonlock långsamt och möts av en oerhört vacker flicka som stirrar på mig.
Flickan har håret samlat i en elegant håruppsättning med en massa blommor. Hennes långa svarta ögonfransar är inramade med olika ögonskuggor. Men det bästa är hennes klänning.
En stor ärmlös lila skapelse i tyg, överdelen beklädd med ädelstenar som gnistrar i regnbågens färger.
”Har du gett upp grejen med flickan-det-slog-gnistor om?” frågar jag. Cinna skakar på huvudet.
”Snurra runt.” säger han. Jag lyder och känner en tjock rök omsluta mig. Assistenterna skriker av hänförelse.
”Underbart!” säger Cinna. Jag ler så brett att min käkmuskel borde hoppa ur led.
(Resultatet:
Frisyr (den till höger http://nyheter24.se/nextinfashion/alisa/files/2010/05/rod-3.jpg

Klänning: http://www.craibox.se/images/l/a2694.jpg

Smink: http://ellielindh.files.wordpress.com/2010/07/mg_6174_97838394.jpg).)

Peeta, Haymitch och Effie väntar på mig ute vid hissen. När jag kommer fram till dem så flämtar Effie till.
”Du ser helt fantastisk ut!” säger hon. Jag rodnar lite lätt.
”Nja…” säger jag. Peeta himlar med ögonen.
”Vadå? Det gör du ju.” säger han. Jag rodnar ännu mer.
”Kom nu, turturduvor.” säger Haymitch otåligt.

Uppe på plattformen där vi ska vänta på vår tur är det svalt.
Jag är inte så nervös, jag vet ju vad jag ska säga.
Intervjuerna passerar en efter en. När det är Rues tur kan jag inte hjälpa att jämföra henne med Rose och Charlotte.
När Thresh har haft sin intervju börjar jag faktiskt känna mig lite nervös.
”Och här har ni henne! Eldflickan Cherisie Bluebird!” ropar Caesar Flickerman, huvudstadens expertkommentator.
Jag trippar upp på scenen och möts av bländande strålkastare och en vrålande folkmassa. Jag ler och vinkar lite innan jag sätter mig.
”Så. Cherisie…” börjar Caesar, men jag avbryter honom.
”Säg Cherry, Mr Flickerman.”
Han ler och fortsätter.
”Så, Cherry. Vad har gjort mest intryck på dig sedan du kom hit?”
Jag funderar lite innan jag svarar:
”Solnedgången. Jag menar, den speglas helt underbart i era fantastiska byggnader.”
Caesar nickar och lutar sig tillbaka i stolen.
”Hur bor du i Distrikt tolv, och vilka familjemedlemmar finns det i din familj?” frågar han. Åh nej. Jag känner hur mina händer börjar darra. Det här måste vara förutbestämt av Seneca Crane.
De måste veta hur mycket det här plågar mig.
”Jag...” börjar jag med tjock röst. Så gick det med att vara upprorisk.
Jag kastar en snabb blick på Peeta. Han ser faktiskt ursinnig ut, vet han också att frågorna är förutbestämda?
”Mina föräldrar är döda. Jag… har… Jag har sju syskon att ta hand om. Det är därför jag måste vinna.” mumlar jag och hör en massa
’Ååhn’ från folkmassan. Som om de egentligen bryr sig.
”Så sorgligt.” säger Caesar. Jag nickar lite.
”Hur känns det?” säger Caesar. ”Inför imorgon?”
Jag flinar lite.
”Åh. Det är ingen stor grej. Jag ska ju bara in på en arena och troligen bli dödad. Ingen att bry sig om.” säger jag ironiskt. Folkmassan och Caesar bryter ut i skratt. Jag småler lite.
”Jaja. Men Cherry, hjärtat stannade faktiskt på mig när du dök upp i din utstyrsel på öppningsceremonin. Vad tyckte du om den?” frågar han. Jag vrider på huvudet och får en skymt av Cinna.
”Jag älskade den! Vet ni, jag har faktiskt på mig flammorna idag också. Vill ni se dem?” frågar jag. En massa vrål hörs från folkmassan.
Jag reser mig upp, drar ett djupt andetag och virvlar runt.
Röken och tyllen omsluter mig. Folkmassan vrålar.
”Oh!” säger Caesar när jag sätter mig igen. Jag ler.
”Nu har jag en sista fråga till dig. Vad var det sista din familj sa till sig innan du åkte?” frågar han. Det blir knäpptyst. Jag sväljer hårt.
”De bad mig att försöka vinna, för dem.”
Caesar hjälper mig upp och säger.
”Och försöka ska du. Cherisie Bluebird, flickan det slog gnistor om!”
Folkmassan jublar så mycket att man nästan inte hör när gonggongen ljuder.
När jag sätter mig får jag diskreta tummen - upp av Cinna, Peeta och Haymitch.

Sedan är det dags för Peetas intervju. Han och Caesar är ett naturligt par. De bollar repliker mellan sig, har perfekt timing och vet exakt vad den andre menar. Publiken älskar dem.
När intervjun nästan är slut frågar Caesar den sista frågan.
Om Peeta har någon flickvän där hemma. Peeta ser ut att tveka lite innan han skakar på huvudet. Inte ens jag litar på honom.
”Kom igen, en stilig grabb som du. Nog måste det vara så?” säger Caesar. Peeta suckar tungt.
”Jo det finns en flicka. Jag har varit kär i henne så länge jag kan minnas, men jag tror inte att hon ens visste att jag existerade före slåttern.”
Publiken suckar tungt. På främre raden snyftar några damer diskret.
”Vet du, jag tycker att du ska göra så här: vinn och åk hem!
Då kan hon ju inte bara nobba dig!” säger Caesar. Instämmande bifall hörs från publiken. Peeta suckar igen innan han skakar på huvudet.
”Tack Caesar. Men jag tror inte att vinna skulle hjälpa i mitt fall.”
Caesar ser förbryllad ut. Även jag blir förvånad.
”Varför inte?” undrar han. Peeta tittar ner i golvet.
”För… för att hon kom hit tillsammans med mig.”
Va? Vad menar han? Jag kastar en blick på skärmarna som sitter i taket och ser mitt egna förbryllade ansikte uppförstorat på alla skärmar.
”Oj, oj. Otur.” säger Caesar, bedrövad på riktigt.
”Det är inte bra.” instämmer Peeta. ”Och hon visste inget förrän nu.”
”Ja, det är ju svårt att inte falla pladask för den unga damen.” säger Caesar. ”Vore det inte härligt att få upp Cherisie en gång till för att få höra hennes reaktion?” folkmassan vrålar som galningar.
”Tyvärr finns det regler vi måste följa och Cherisie Bluebirds tid är slut. Lycka till Peeta Mellark, spelare från distrikt tolv!”
Peeta går upp och sätter sig bredvid mig. Nationalsången börjar spelas och vi reser oss upp. Trots att jag inte tittar så vet jag att våra ansikten är med på alla skärmar.
Det är då det händer. Peeta sträcker ut handen mot mig, nästan obemärkligt. Jag tar den och kramar den hårt inne i tyllen.
När vi ska gå ut igen håller Peeta fortfarande min hand.
Jag tar en sista titt på skärmarna och ser våra sammanflätade händer mot min tyllklänning.
Stackars tragiska oss.

Gales Perspektiv:

På torget är det varmt och kvavt. Rose biter nervöst på sina naglar.
Ikväll ska intervjuerna vara. Jag kan faktiskt förstå att hon är nervös.
Cherry måste vara så bra som möjligt för att kunna få sponsorer.
Den knäppe Caesar Flickerman kommer ut på scenen. Han drar några skämt för att värma upp publiken och sedan sätter det igång.
Jag vet inte vad Caesar frågar de andra tävlande. Det är bara när det är Cherrys tur som jag vaknar till.
Alla på torget flämtar till. Cherry går upp på scenen. Hon är vacker som en tavla, iförd en lila klänning i tyll som frasar när hon går.
Cherry ler lite innan hon sätter sig ner.
”Så, Cherry. Vad har gjort mest intryck på dig sedan du kom hit?”
frågar Caesar.
”Solnedgången. Jag menar, den speglas helt underbart i era fantastiska byggnader.” säger Cherry.
Caesar nickar och lutar sig tillbaka i stolen.
”Hur bor du i Distrikt tolv, och vilka familjemedlemmar finns det i din familj?” frågar han. Jag blir alldeles upprörd. Cherrys händer börjar darra.
Jag hatar att se henne plågas,
”Jag...” börjar hon med tjock röst.
”Mina föräldrar är döda. Jag… har… Jag har sju syskon att ta hand om. Det är därför jag måste vinna.” mumlar hon. Folkmassan ”Ååhar”.
Som om de egentligen bryr sig.
”Så sorgligt.” säger Caesar. Cherry nickar.
”Hur känns det?” säger Caesar. ”Inför imorgon?”
Cherry börjar le.
”Åh. Det är ingen stor grej. Jag ska ju bara in på en arena och troligen bli dödad. Ingen att bry sig om.” säger hon ironiskt. Jag skrattar till.
”Bra, Cherry.” tänker jag.
”Jaja. Men Cherry, hjärtat stannade faktiskt på mig när du dök upp i din utstyrsel på öppningsceremonin. Vad tyckte du om den?” frågar han. Cherry ler bredare än någonsin.
”Jag älskade den! Vet ni, jag har faktiskt på mig flammorna idag också. Vill ni se dem?” frågar hon. En massa vrål hörs från folkmassan.
Cherry mig upp, drar ett djupt andetag och virvlar runt.
Röken och tyllen omsluter hennes smala kropp. Folkmassan vrålar.
”Oh!” säger Caesar när hon sätter sig igen.
”Nu har jag en sista fråga till dig. Vad var det sista din familj sa till sig innan du åkte?” frågar han. Det blir knäpptyst. Cherry sväljer hårt.
”De bad mig att försöka vinna, för dem.”
Caesar hjälper henne upp och säger.
”Och försöka ska du. Cherisie Bluebird, flickan det slog gnistor om!”
Folkmassan jublar så mycket att man nästan inte hör när gonggongen ljuder.
”Det där gjorde hon bra.” viskar jag. Charlotte nickar.
Sedan är det Mellarks intervju. Okej, han ser faktiskt ganska stilig ut.
Mellark och Caesar passar perfekt ihop.
När intervjun nästan är slut frågar Caesar den sista frågan.
Om Peeta har någon flickvän där hemma. Peeta ser ut att tveka lite innan han skakar på huvudet. Jag tror honom inte.
”Kom igen, en stilig grabb som du. Nog måste det vara så?” säger Caesar. Peeta suckar tungt.
”Jo det finns en flicka. Jag har varit kär i henne så länge jag kan minnas, men jag tror inte att hon ens visste att jag existerade före slåttern.”
Publiken suckar tungt.
”Vet du, jag tycker att du ska göra så här: vinn och åk hem!
Då kan hon ju inte bara nobba dig!” säger Caesar. Instämmande bifall hörs från publiken. Peeta suckar igen innan han skakar på huvudet.
”Tack Caesar. Men jag tror inte att vinna skulle hjälpa i mitt fall.”
Caesar ser förbryllad ut.
”Varför inte?” undrar han. Peeta tittar ner i golvet.
”För… för att hon kom hit tillsammans med mig.”
Jag känner mina händer knytas hårt. Cherrys förbryllade ansikte visas i närbild nu.
”Oj, oj. Otur.” säger Caesar, bedrövad på riktigt.
”Det är inte bra.” instämmer Peeta. ”Och hon visste inget förrän nu.”
”Ja, det är ju svårt att inte falla pladask för den unga damen.” säger Caesar. ”Vore det inte härligt att få upp Cherisie en gång till för att få höra hennes reaktion?” folkmassan vrålar som galningar.
”Tyvärr finns det regler vi måste följa och Cherisie Bluebirds tid är slut. Lycka till Peeta Mellark, spelare från distrikt tolv!”
Peeta går upp och sätter sig bredvid Cherry. Nationalsången börjar spelas. Cherry och Peeta visas i närbild nu.
Sedan händer något som får torget att dra efter andan. Peeta tar Cherrys hand. Man kan se att Cherry låter honom göra det, för hon kramar hans hand hårt. Jag känner mitt hjärta splittras och gå i tusen rakbladsvassa skärvor. Det sista jag ser innan jag rusar iväg är Cherrys hand sammanflätad med Peetas.

Cherrys Perspektiv:

Middagen förflyter. Det är tyst i matsalen. Allt som hörs är ljudet av gafflar som skrapar mot tallrikar. Till och med Haymitch håller tyst.
Jag är noga med att inte möta Peetas blick.

Inne i min kupé sitter jag bara på min säng och stirrar på mina händer. Jag har inte tagit av mig klänningen, frisyren eller sminket.
En tanke ekar i mitt huvud hela tiden.
”Älskar jag Peeta?”
Gör jag? Är det så?
Jag får inte ut den ur mitt huvud. Kan det vara så att jag gör det?
”Jag vet inte.” är mitt svar. Hur känns det att vara kär? Jag har aldrig varit det, så jag vet inte hur man vet om man är det. Mina känslor är väldigt förvirrade och far runt, runt i huvudet.
Jag sparkar av mig klackskorna och lägger mig ner på kudden.
Jag orkar inte ta av mig klänningen. Snart somnar jag.

Jag vaknar av en mardröm. Imorgon börjar spelen. Imorgon kan jag vara död. En snabb blick på klockan bekräftar mina misstankar: jag har bara sovit i två timmar. Jag släpar mig upp ur sängen och tar på mig en liten sidenkofta innan jag går ut.
Jag tassar fram över golvet, barfota. Men det gör inget, klänningen är så tjock att man inte ser det.
Jag skyndar mig till ett stort fönster på vilkets fönsterbläck jag sätter mig. Härifrån kan man se hela huvudstaden. Ljusen är vackra.
Jag tänker på att jag inte vill dö. Jag tänker på Peeta. Jag tänker på min familj.
”Hej.” säger plötsligt en röst. Jag tittar upp. Det är Peeta. Han sätter sig bredvid mig. Jag suckar.
”Kan inte du heller sova?” frågar jag. Peeta skakar på huvudet.
”Tänker du på imorgon?” frågar han. Jag nickar.
”Jag bara önskar… att jag kunde visa huvudstaden att jag är mer än en bricka i deras spel… Om jag ska dö vill jag vara mig själv.” säger han.
Jag blinkar förvånat medan jag låter hans ord sjunka in.
Jag ska precis svara när Peeta böjer sig fram och låter våra läppar mötas.

En till sak: Jag har skrivit en fanfic om Madge för länge sedan, ska jag lägga upp den??

22 feb, 2013 15:52

cikki
Elev

Avatar


SUPER! ♥

Åh, lägg gjärna upp den om Madge. den är säkert jättebra!

22 feb, 2013 17:15

Borttagen

Avatar


Jag är så desperat efter folk som kommenterar!!
Snälla!!! Tre kommentarer = Nästa kapitel

24 feb, 2013 12:02

cikki
Elev

Avatar


Du är så himla duktig på att skriva.

Den här historien är bara så himla fantastiskt bra...♥

Älskar den!♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

24 feb, 2013 12:07

Borttagen

Avatar


Tackar ❤❤

24 feb, 2013 12:15

1 2 3 4 ... 10 11 12

Bevaka tråden

Forum > Fanfiction > Andra fandoms > Min version av de 74:e Hungerspelen

Du får inte svara på den här tråden.