Mitt liv på en hungerspelenarena

Nämen, du, varför är du tvungen att göra mig mållös varje gång så att jag inte kan lämna en vettig kommentar?.. Men iaf ett jättebra kapitel, som vanligt!

Kul att du vill bli läkare förresten!

♥

NU kommer ett kapitel! förlåt att det inte har kommit mer på ett tag. :s

Jag tittar bort från spegeln, och drar ena handen genom håret. Det är fortfarande lite fuktigt.
Sedan så drar jag på mig ett par stickade strumpor som är alldeles för stora, och ett par kängor som ser gammaldags ut. Jag ser lite komisk ut i min tajta, blå sidenklänning och för stora klumpiga skor.
Äh, jag bryr mig inte. Jag gillar blandningar.
Jag väcks ur mina tankar av att Momo knackar hårt på dörren. Hennes lösnaglar klirrar.
”Lilyan! Det är middag om fem minuter”, säger hon genom den stängda dörren och jag suckar.
”Okej,” svarar jag och känner hur magen kurrar igen. Undra vad som serveras? Förmodligen inte en vecka gammal ärtsoppa.

Jag går i en korridor på väg mot middagen. De tunga skorna låter mycket när jag sätter ner foten.
Plötsligt slår en underbar doft emot mig. Det vattnas i munnen på mig. Jag halvspringer mot matsalen, och slår upp dörren med en häftig rörelse.
Åh, jag svimmar nästan.
På ett elegant fat är det upplagt en fisk, som jag tror kallas lax. Bredvid fisken så är det en skål med pasta. En stor skål med sallad finns också.
Jag går på skakiga ben fram till bordet i mahogny. Ingen är här än. Ingen förutom jag.
Jag sätter mig tveksamt, och tittar längtansfullt mot maten. Snart kommer den där Jeanette, som jag blev utvald med, och sätter sig bredvid mig. Hennes vitblonda hår är nu utsläppt, och hon är klädd i en vit tröja och svarta byxor. Hennes isblå ögon möter mina.
”Jaha, då var vi här, vi två,” säger jag och suckar. Hon svarar inte. Men hon viker inte av med blicken häller.
Jag sitter tyst och tittar på mina skor. De stora kängorna håller på att glida av mina små fötter.
Efter en liten stund så kommer även pojkarna, och handledarna, och vi börjar ta för oss. Jag slänger i mig maten, som smakar enastående.
Momo tittar lite äcklat på mig, men jag bryr mig inte. Hon lever inte på gammal soppa.

Jag äter och äter. Till slut får jag inte ner en bit till.
”Okej, snart börjar reprisen på slåttern. Vi tittar på den tillsammans, i ett TV-rum.
Jag kommer långt ihåg alla, eftersom att det är 48 stycken deltagare, men några få etsar sig fast i mitt minne.
Från 1an och 2an, så är det som vanligt några galna karriärister som kastar sig fram och presenteras som frivilliga. Från trean är det är pojke med krulligt eldrött hår och lång näsa. Från fyran är det som vanligt karriärister, men jag minns faktiskt tjejen. Hon har en lång, vältränad kropp, långt lockigt brunt hår, mandelformade havsblå ögon och en plutig mun. Hon ser precis ut som man föreställer sig en karriärist, men i hennes ögon syns en rädsla som jag aldrig någonsin har sätt hos någon annan människa. Hon vill inte vara med. Men hon anmäler sig som frivillig i alla fall.
Från femman är det en pojke och en flicka som är mycket lika, som verkar vara syskon. En kvinna i mängden börjar storgråta på torget, och fredsväktarna för bort henne när hon kastar sig fram mot podiet. Syskonen ser med smärta i blicken när hon förs bort.
Från 6an så blir en pojke som liknar Froj otroligt mycket utvald, och mina ögon tåras av den häftiga saknaden som griper tag om mitt hjärta som en kall hand. Froj. Åh, jag saknar dig min älskade bror!
Och nu kommer slåttern från 7an.
Milli pratar, och drar en lapp. Jeanette blir dragen, och jag ser att även Jeanette i soffan blir blek.
Charlie, pojken med svart hår som sitter bredvid mig, blir dragen och går upp på scenen. Jag blir dragen, och jag ser i bakgrunden hur En lång, mager kille svimmar.
Froj. Han svimmade när jag blev dragen. Hoppas att han har vaknat nu. Och inte ligger där, ensam i natten.
Våran slåtter är över, och nummer 8 börjar. En flicka med blonda råttsvansar, en pojke med bara en arm. En tjej med spikrakt chokladbrunt hår och en vacker klänning. En kille med stora framtänder och som ler ett idiotleende när han blir utvald.
Jag orkar inte titta mer. Jag borrar in huvudet i en av kuddarna. Jag ligger i en mjuk soffa, med många kuddar.
Jag stirrar in i den schackmönstrade kudden, och plötsligt så tar slåttern slut. Alla 48 deltagare är presenterade. Jag undrar verkligen vem som kommer tillbaka till sitt distrikt. Undra om jag är den?
_______________________________________
Så, vad tyckte ni? =)

Superbra!!!!!!

tack, jag blev själv någorlunda nöjd med det.

Underbart ♥

vill bara berätta att jag är sjuk just nu, så det är därför jag inte har skrivit mer. men jag lovar, jag kämpar med ettt nytt kapitel!

Krya på dig!

Tack.

Du skriver magiskt!

HÄR! förlåt så himla mycket för att det dröjt.

Jag går till sängs. Jag orkar liksom inte vara uppe längre, jag är aldrig uppe såhär sent hemma. Hemma. Jag önskar att jag var hemma i min och Frojs trädkoja, med den kalla vinden visslande utanför som hittar små glipor mellan plankorna och kyler ner kojan, så att jag måste dra filten tätare omkring mig. Hellre där än här, oavsett lyxen. Jag skulle kunna byta bort hela tåget mot att få vara med min Froj.

Frojs perspektiv:

Varför?
Varför just du, Lil? Varför?
Min älskade syster. Varför just du? Om jag hade varit flicka skulle jag tagit din plats. Det vet jag. Men jag är en pojke. Jag är din bror. Och jag saknar min lillasyster. Jag älskar dig, Lily! Varför ska hungerspelen finnas i det här hemska landet? Hoppas du vinner, i alla fall. Du ska vinna. Om du inte kommer hem till mig, så kommer jag till dig. Oavsett var du är.
Tårarna rinner nerför mina kinder och jag läser igenom den korta texten jag skrivit. Varje gång jag är ledsen, så skriver jag en text med mina känslor på ett löv och släpper iväg den i vinden. Det gör jag nu, och jag ställer mig upp från golvet och släpper iväg lövet från en fönsterglugg. Jag följer det med blicken tills att det försvinner in i skogen och landar högt upp i ett träd. Jag går och lägger mig i min bedd, och ligger och tittar på Lilyans tomma sovplats. Det känns konstigt. Hon brukar alltid ligga där, säga ”Godnatt, Froj”, och jag svarar ”Godnatt, Lily”. Nu är det tyst och tomt i kojan. Inget godnatt. Bara tystnad, och vinden som susar utanför.

Lilyans perspektiv:

Jag ligger i sängen och stirrar på klockan. Kan jag inte bara somna?
Tillslut får jag som jag vill, och jag somnar. Självklart drömmer jag en mardröm.

Jag och Froj är i skogen. Fåglarna kvittrar.
”Du Froj?” säger jag med ett leende på läpparna. Han tittar på mig, medan vi fortsätter gå genom den gröna tunneln av löv.
”Ja, Lil?” frågar han och rufsar mig i håret. Hans ögon lyser.
Men jag hinner inte svara, eftersom att Frojs ansikte förvandlas till President Snows. Snow ler ett hånleende, som ska försöka likna det som är Frojs äkta leende.
”Ja, vad?” frågar han med en sötsliskig ton. Jag ryggar tillbaka.
”Ja, du ska vara med i hungerspelen. NÖJD NU?” skriker han gällt och ger mig ett knytnävsslag i ansiktet. Jag faller omkull, och mina ögon tåras av smärtan.
Snow är borta, där står istället Froj igen. Han skriker och skäller på mig, utan att jag uppfattar något. Jag gråter, men han tar ingen notis av mina salta tårar. Han bara skriker.


Jag vaknar stirrande på klockan. Hon är kvart över tre.
Jag vänder mig om i sängen och stirrar in i väggen. Varför måste jag vakna nu? Det kommer ta år att somna om. Jag känner dessutom att jag fått huvudvärk.
Jag stönar och borrar in huvudet i kudden. Den luktar starkt av svättmedel.
Tillslut så somnar jag om, och drömmer inget mer.