Falang - tjockare än blod [Divergent FF]

Okej längtar! Fast stressa inte!

Azum!

Otroligt bra! Längtar efter nästa kapitel!

Kapitel 4

Det är dags för valceremonin. Scarlett och Carolyn står berdvid varandra. De håller varandras händer. Båda är rädda. Deras val kan ändra deras liv för all framtid.
”Vi kommer inte få se mamma eller pappa igen...”
”Bara om vi väljer att byta.”
”Men det gör vi. Eller hur? Vi passade ju inte under trädet, eller vad du nu sa.”
”Vi passar inte in i vår falang…” andas Svarlett ut till svar. De är båda nervösa.
”A, B, C, D, E, F, G….”
”Vad gör du?” väser Scar irriterat mot sin syster.
”Räknar vem av oss som kommer först. A, B, C… C kommer före S, så jag kommer gå före dig. Eftersom vi har samma efternamn kommer du vara direkt efter mig.”
”Det där har mamma lärt dig.”
”Ja”, medger Carolyn med en liten suck.
Då börjar ceremonin.

Carolyn

Jag märker inte att jag håller andan för ens de ropar upp det första namnet. Jag stirrar på pojken de ropar fram. Han går med raka målmedvetna kliv rakt fram till De Tappras urna. Jag ser hur det fräter till när han skär sin hand och låter blodet rinna ner över den glödande kolen.
Kommer jag låta mitt blod droppa över jorden eller glaset?
Jord för de Fridfulla, glas för De Ärliga, kol för De Tappra, grå sten för De Osjälviska och vatten för De Lärda.
I år är det De Tappra som håller i ceremonin. En kvinna med snaggat huvud och piercingar över hela ansiktet läser upp namnen. När hon rör på huvudet ser jag att det bara är halva hennes huvud som är snaggat. Andra halvan är täckt med luddigt, kort, grönt hår.
”Fredrik Odair.”
Fredrik går fram till mitten av cirkeln med urnor. Han ser mellan De Ärligas, De Lärdas och De Osjälviskas urnor. Jag ser hur han tvekar. Jag vet vad jag hoppas att han tar. Vad jag hoppas att jag tar.
Han går fram till de grå stenarna. De färgas röda.
”Han väljer att bli Torris?!” hör jag Scar väsa bredvid mig.
Jag ler för mig själv.

”Carolyn Warrington!”
Kvinnan med halva håret grönt ropar upp mitt namn.
Jag sväljer. En klump bildas i min hals. Eller mage. Eller huvud.
Jag kan inte tänka.
Vad ska jag ta? Lämna min familj eller göra det jag helst av allt vill?
Jag vet redan innan jag droppar mitt blod över glaset att jag kommer att göra det. Ändå känns det förvånande när jag går och ställer mig hos De Ärliga.
Vad kommer Scar att välja nu? Har jag övergivit henne på något sett? Kommer hon känna sig tvungen att välja De Fridfulla?
Vad har jag gjort!? Jag har lämnat min syster!
Vi kommer aldrig mer att ses igen, slår det mig.

----------------

Scarlette

Mitt hjärta bulltade så hårt att jag trodde att det skulle bulta ut.
Små svettpärlor gled längs min rygg.
Jag visste att Carolyn var like rädd som jag. Var falang verkligen tjockare än blod?
Eller var familj det viktigaste?
Jag visste inte.
Jag visste inget.
Jag blundade men jag såg bara bilder när jag och Cara sitter gamla och olyckliga under trädet.
Önskande att vi hade valt vad vi verkligen var,
och bilder när vi satt ensama i vår nya falang och önskade att vi valt blod före falang.
Utan att jag märkt det hade jag kramat Caras hand så hårt att den blev röd och mina knogar var vita.
Jag bet ihop.
Den första killen går fram och utan tvekan låter blodet droppa ner på den glödande kolen.
Skulle det bli likadant för mig?
Skulle jag gå fram med säkra steg och låta blodet droppa över kolen eller jorden.
Kolen var till min vänstra sida och jorden på min högra.
Två helt olika vägar.
Två helt olika liv.
Två helt olika öden.
Flera går fram och blodet droppar över alla olika urnorna.
Eftersom vårt efternamn börjar på w är vi nästan sist.
En kille – kommer inte ihåg hans namn.
Går osäkert fram till urnorna och låter blodet sippra ner på de gråa stenarna. Är han helt galen?
- Han väljer att bli torris? Väser jag till Cara.
Hon ler lite. Jag tittar fram igen. Några andra kör. Tio kvar. Nio. Åtta. Sju. Nästa som går fram är min och Caras kusin – Linne, brukade hon kallas, hon hette Linnéa. Hon snublade fram till tjejen med peircingar och tog kniven. Hon drog snabt snittet. Hon bet sig i läppen för att inte flämta till. Sedan låter hon det droppa över vattnet och det färgas rött. Linne – lärd? Cara verkar inte ens märka något alls. Snart är det vår tur.
- Carolyn Warrington, sa den tappra kvinnan.
Cara gick försiktigt fram och tog kniven. Hon tar ett stort andentag innan hon vrider på handen och låter blodet falla över glaset. Jag visste att jag skulle vara förtvivlad att vi inte skulle vara tillsammans bland de Fridfulla men istället log jag stort mot henne. Jag var stolt.
- Scarlette Warrington, sa kvinnan.
Jag gick föriktigt fram och tog kniven.
Det sved till lite när jag skar i min handflata men jag brydde mig inte.
Jag såg på medan min handflata fylldes med blod.
Det var en vacker färg, mörkröd, mitt blod. Jag blundade en stund.
Jag såg mig själv i svarta kläder, med tatueringar och med framför allt – mod, som jag har behövt gömma under min tid bland de Fridfulla.
Jag log och vände på handen.
Som i slowmotion såg jag mitt blod rinna över den glödande kolen och ångan som kom.
Jag vände mig mot de Tappra och gick stelt dit. Jag tittade på Cara,
vi skulle kanske aldrig ses igen.

-----

Sry att det dröjt så länge, men här kmr det!
Och såklart skrev delade jag och Miss Black upp skrivandet på kapitlet

Bra

Sjukt bra!

Superduperbra

Jättemegabäst!

Brabra

AWESOME!!!! Nu skriver jag snart!