Det är inte fel med att vara homosexuell

det är så jag menar! tack

almispalmis Vad bra! (eller det är ju inte något bra med att använda det som skällsord men bra att nån tänker lika) vassegoo

jag menar att om man typ visar att man är bög så tycker typ ingen om en längre. Och alla homofober är så himla jobbiga ibland. Jag vill bara slå dem.
Jag såg en film där det var en bög som gick in i killarnas omklädningsrum och då sa en annan kille:
"The ladys-room are the nextdor" eller något sådant! AAARGH!

Dessutom exklusivt homosexuella. Det inkluderar inte folk som är bisexuella alltså. Eller trans* för den delen. Så då börjar vi nog närma oss 10% om vi tar med det också.

För att inte tala om hur många som är bisexuella! Det är ju otroligt många som är det utan att leva i ett homosexuellt förhållande, så att de skall få plats i påstådda tre procent känns vanvettigt.

Ja, så 10% börjar som sagt inte kännas helt orimligt.

Håller med, jag kan inte förstå hur man kan tycka att man inte ska få älska den man vill..

Personligen är ca 80% av min umgängeskrets just homosexuella. Men det är ingenting jag går runt och tänker på, mina vänner är mina vänner oavsett vem de ligger bredvid om nätterna.

Men något jag faktiskt också tycker är sjukt störande är när heterosexuella personer på något vis känner sig tvungna att förklara hur ok det är och "godkänna" en bekants sexualitet. Lite svårt att förklara vad jag menar, men exempelvis så minns jag att jag och en kompis skulle gå till en gaybar för att träffa hans nya pojkvän. På vägen dit träffar vi en av hans bekanta.
"Nämen tjenare Robert!" sa den bekanta, "Hörde att du skaffat nytt förhållande?"
"Japp" svarade Robert, "Han heter Emil och är två år äldre än jag."
"Åhfan.. Så du är homosexuell..? Ok! Det är helt okej med mig att du är det!"

Vadå "okej med mig"? Precis som om man skulle behöva ha folks tillåtelse liksom..

Kattuggla, jag förstår precis vad du menar och jag håller med. Men ibland faller man i fällan själv, och jag tror att det har med självupptagenhet att göra.

För ett tag sedan så var det en person som står mig nära som sa att hen kanske var homosexuell och möjligtvis kär i någon av samma kön. Och sedan blev det rätt känslosamt och personen i fråga började gråta, varvid jag försäkrade denne om att jag absolut inte brydde mig om det och att det inte var något fel.

Hen stannade då plötsligt upp och såg på mig. "Det är inte det att jag är rädd för att vara homosexuell, eller vad någon ska tycka.... Det är det att jag är rädd för att X aldrig kommer att älska mig".

Det är lite svårt att förklara situationen, men det satte sig riktigt djupt. På ett väldigt inbilskt sätt så trodde jag att det var mitt godkännande som var viktigt, att det var mig som den här personen valt att komma ut för... Men i själva verket handlade det bara om rädslan för att inte bli älskad tillbaka, som för alla andra.

I ditt fall kan ju din reaktion dock faktiskt vara befogad, särskilt om det var första gången han överhuvudtaget yttrade det. För vissa kan det ju vara väldigt svårt att acceptera sin sexualitet, jag har ytterligare ett exempel där..
Hade en killkompis som, (förut) alltid hoppade runt från tjej till tjej och låg hej vilt med varenda tjej han träffade (i stort sett). Han brukade kalla alla sina killkompisar för "era bögar" och skulle ständigt göra sig lustig och mobba sina kompisar för hur små "genitalier" (väljer jag att säga här..) de hade. Han hade även fullt med en massa nakna tjejer på planscher över hela lägenheten.

En dag när jag var hemma hos honom och drack te, så frågade jag bara rätt och slätt; "är du homosexuell?"
Han började skratta hysteriskt om hur dum jag var som ens kunde påstå något sånt, men hade han inte varit det så hade han nog inte reagerat så starkt så jag bara fortsatte att titta på honom utan att röra en min medan han försökte bortförklara en massa. Men när han såg mig i ögonen så brast han ut i gråt. Han var ju homosexuell utan att vilja, för han var rädd för vad alla skulle säga och tycka. Så alla hans taskiga handlingar fungerade bara som en täckmantel. Det var riktigt längesedan nu, men nu är han helt öppen med sin sexualitet, han är världens finaste sorts människa efter det och är, enligt honom själv, den "bögigaste personen i världen".

Så det kan ju handla om rädsla för att inte bli accepterad, så du reagerade förmodligen precis som jag själv skulle ha gjort. Men så finns det ju också de som är helt säkra med hur de känner för sin sexualitet, men att bekanta ändå varje gång de träffas måste göra klart för personen i fråga hur "ok" det är. Det blir väldigt, väldigt tjatigt i längden.