Min syster Katie

Superbra!

Penny♥. Får mig att tänka på Rue!

Marcus=läskig

Beth och Ethan; kyss varandra någon himla gång!!

Katie, du måste lita på din syster.

Gubben i buskarna; vem är du? Och en sak till om dig; om du mördar Katie kommer jag och hemsöker dig med kniv och gaffel!

Allting är så freakin' awesome.
Och jag har just nu inga ord för hur bra det är eftersom jag dööööööööööööööör. .___.

Kapitel 8
2 månader senare

När mamma är ledsen, bakar hon. För fyra år sedan, när morfar låg på sjukhuset efter att ha fått en hjärtinfarkt, var hela frysen full av pajer. Pumpapajer, äppelpajer och även några köttpajer. Nu när jag öppnar frysen ser jag inte en enda paj. Inte något bröd. Inte ens en liten kaka. Mamma har inte stått i köket på två månader. Varken hon eller pappa har gjort särskilt mycket. Inte gått till jobbet, inte träffat någon utan bara suttit i varsin fåtölj i vardagsrummet. Jag går upp för trappan med tunga steg och stannar utanför hennes dörr. Vågar jag gå in? Klarar jag av att gå in? Jag lägger handen på handtaget och trycker ner. Dörren glider upp. Dagsljuset skiner in genom fönstret. I ljuset kan jag se hur allt damm flyger runt i rummet. Jag kliver över tröskeln. Jag är den första som är i det här rummet sedan Katie försvann. Allting står på den plats där den hör hemma. Jag går fram och sätter mig på hennes säng. På det lilla, dammiga nattduksbordet ligger en uppslagen skvallertidning och ett läppstift. Jag plockar upp det och tar av korken. Blodrött. Katie använde det bara vid speciella tillfällen. Hon sa att det fick henne att känna sig speciell. Som att alla tittade på henne och Katie har alltid gillat uppmärksamhet. Till skillnad från mig. Jag tar läppstiftet i min hand och ställer mig framför spegeln. Målar mina läppar med stiftet. Blundar och lossar mitt hår från tofsen. Skakar på huvudet och öppnar ögonen. Synen får mig att börja gråta. Spegelbilden är inte jag. Det är Katie. Katie som inte är här. Katie som aldrig kommer tillbaka. Ett slag och spegelbilden krossas. Bilden av Katie försvinner. Steg i trappan och mamma står i dörren. Hon tittar på min hand med stora ögon. Jag tittar ner på min hand. Blod rinner ner för mina knogar. Rinner i samma takt som mina tårar. Mamma kommer fram till mig och drar med mig in i badrummet. Jag får sätta mig på toalettstolen och mamma plockar fram förbandslådan.
- Din pappa och jag har pratat. Vi tycker inte att det är någon bra idé att du åker tillbaka till Hogwarts imorgon, säger hon och torkar bort blodet innan hon lindar in handen i ett bandage.
Jag tror inte mina öron.
- Snälla Beth, vi har redan förlorat en dotter och vi tänker inte förlora en till, säger mamma och snyftar.
Jag ställer mig upp och vänder mig mot henne med tårar i ögonen.
- Ni kanske har förlorat er dotter men jag har förlorat min syster. Min tvillingsyster. Det känns som att jag har förlorat en del av mig själv. Så imorgon tänker jag åka tillbaka till Hogwarts för att ta reda på vem det är som har tagit den delen, för jag vill inget annat än att få den tillbaka, säger jag och lämnar rummet.

När man kommer tillbaka till skolan efter att ha varit borta i två månader har man en hel del läxor att ta igen. Men på grund av orsaken till min ledighet så att plugga inte det lättaste man kan göra i min situation. I sällskapsrummet tystnar samtalsämnena om jag kommer in. Alla tittar på mig och vet inte riktigt hur de ska reagera. Samma sak i matsalen och korridoren. Folk viskar tyst mellan sig och ger mig ledsna blickar när jag går förbi. Men när man inte ens kan få sitta och plugga i biblioteket, så har det gått långt.
- Alla tittar, säger jag och vrider på huvudet.
Jag tittar rakt på två tjejer från Hufflepuff som sitter vid ett bord längre bort och verkar tycka att det är roliga att titta på mig istället för deras stjärnkarta.
- Tycker du att det är så konstigt? Hela skolan lider med dig. Allting är så dystert, säger Ellie.
Jag suckar och vill byta samtalsämne men kommer inte på någonting att säga.
- Har du pratat med... honom någonting? frågar Ellie efter en stund.
Hon tittar inte på mig utan håller sin blick på pergamentet framför sig. Jag vet vem hon menar och skakar på huvudet.
- Inte sedan den där dagen, säger jag. Han har väl fullt upp med Matilda.
Min bästa vän hör hur min röst är fylld av en bister ton och lägger sin hand över min friska hand.
- Gå och prata med honom. Bli vänner igen. Det kanske gör allting lite lättare, säger Ellie.
Jag sträcker på mig. Tänker på hennes ord. Men nej, det skulle inte göra allting lättare. Att bli vän med Marcus igen skulle innebära att jag måste få se hur han umgås med Matilda. Se hur han stryker henne över kinden. Kysser henne godnatt eller låter henne vila mot hans bröstkorg. Det skulle göra för ont. Han har gått vidare och det är vad jag också ska göra.
- Jag tror att jag ska fråga ut Ethan på en till träff, säger jag.
Ellie ser förvånad ut.
- Jaså? Inte visste jag att du hade sådana känslor för honom, säger hon.
- Ethan är faktiskt en jättebra kille. Han har skickat ett par brev under tiden jag var hemma. Trots att jag aldrig hade förmågan att skriva tillbaka så fortsatte han, säger jag. Det är precis vad jag vill ha. En kille som bryr sig om hur jag mår oavsett vilken reaktion han får tillbaka.
Hon nickar och ser ut att vilja säga något mer men blir avbruten utav en liten pojke som kommer fram till vårt bord.
- Är du Bethany Springer? frågar han blygt och vågar knappt titta på mig.
Jag nickar.
- Professor Snigelhorn vill träffa dig på hans kontor, berättar killen och skyndar generat iväg.
Jag plockar ihop mina saker under tystnad och förvåning. Säger hej då till Ellie och börjar gå ner mot fängelsehålorna där Snigelhorn har sitt kontor. Jag får rysningar av att gå nere bland fängelsehålorna. Rysningarna glider längst ryggraden och jag minnen spelas som en film framför ögonen. Det är nästan så att jag vill vända om. Jag känner stor lättnad när jag står framför dörren till hans kontor. Jag knackar och han öppnar nästan med en gång.
- Miss Springer, kom in, säger Slytherins föreståndare och släpper in mig.
Professorn ber mig sätta mig ner i fåtöljen framför hans skrivbord. Jag sätter mig ner och väntar på att han ska börja tala.
- Innan jag säger någonting så vill jag bara berätta hur mycket jag beklagar det som har hänt. Din syster var en otroligt duktig elev, säger han och sätter sig ner på andra sidan av skrivbordet.
Jag nickar. Professor Snigelhorn verkar vänta på att jag ska säga något men när han inser att det inte lär hända, fortsätter han.
- Du får inte ta det här på fel sätt men Katies rumskamrater har packat ihop hennes saker.
Jag har dem här, säger Professorn och pekar på en koffert.
Jag tittar på kofferten. De har packat ihop hennes saker. Som om hon vore död. Inte försvunnen. Död.
- Det var snällt av dem. Tror inte att jag skulle ha orkat göra det, säger jag ärligt utan att släppa kofferten med blicken.
- Jag ska inte hålla kvar er här mycket längre. Ni vill säkert tittia genom kofferten. Många minnen skulle jag tro. Ni får ha en trevlig fortsättning på dagen och återigen, jag beklagar, säger Snigelhorn och ställer sig upp.
Jag nickar och ställer mig upp jag med. Tar med mig kofferten och börjar dra med den upp till sällskapsrummet. När jag har kommit upp till sovsalen stänger jag dörren bakom mig och knäar framför min systers koffert. Öppnar den och tittar på innehållet. Kläderna ligger prydligt vikta. En efter en plockar jag upp ett klädesplagg och känner de i mina händer. Känner hur de mjuka tygerna luktar av Katies parfym. Under ett lager av kläder ligger en dagbok. Jag känner igen dagboken. Det var jag som gav henne den. Det var på vår födelsedag. Katie har alltid haft en vacker handstil och skrev gärna meter långa berättelser. Jag stryker med handen över dagbokens röda, sammetsklädda pärm. Dagboken är låst och jag bläddrar fram första sidan. Jag blir tårögd över att få se den vackra handstilen. Hur det ser ut som att bokstäverna är skrivna i kursiv stil utan att se slarviga ut. Hur bläcket inte har klumpat sig på något ställe utan bara lämnat efter sig runda, perfekta bokstäver.

Måndag 23/1-12
Jag har aldrig skrivit dagbok förut. Beth, min syster, gav mig den här på vår födelsedag igår. Jag älskar den. Det var en av de bästa presenter som jag fick. Den andra var att jag fick träffa honom. Jag har saknat honom. Att få dra fingrarna genom hans hår. Se in i hans underbara ögon och kyssa hans läppar. Ingen på kalaset märkte att jag försvann för en stund. Alla var upptagna med annat. Även Beth. Hon som alltid brukar hålla koll på mig. Det är en av orsakerna till varför jag älskar att ha henne som syster. Hon finns alltid där för mig. Oavsett vad jag gjort för fel.
x x Katie

Jag läser hennes ord om och om igen. Tårarna bara strömmar ner för mina kinder. Jag ska hitta vem det är som har tagit min syster ifrån mig. Oavsett vad det kostar mig så ska jag ta reda på det.

hoppas ni gillar! kommentera gärna långa kommentarer!

Ohohohohoho ._.

Tror att killen rövat bort henne. Höhöh. ^^ ♥

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH. Jag kan inte skriva lång kommentar nu .____.

Åh vad underbart ♥

Och jag har upptäckt att jag är värdelös på att skriva långa kommentarer, hoppas du förstår att du är grymt duktig på att skriva i alla fall!

Super!!

Kapitel 9
Onsdag 30/3-12
Det gör ont i mig. Vet att jag lovade mig själv att aldrig göra om det igen. Men det hände. Jag kunde inte hjälpa det. Det värsta är att jag inte har någon att prata med det om. Ingen. Beth skulle gå i taket om hon visste. Min lillasyster är inte som mig, tack gode gud för det. Hon skulle aldrig göra såhär. Och inte jag heller. Inte längre. Det var sista gången. Aldrig igen. Det gör ont i mig.
x x Katie.

- Beth, vad gör du? frågar Ellie nyfiket.
Jag tittar lite generat på henne.
- Jag läser Katies dagbok. Jag vet att det är fel men det kanske finns något svar på varför hon är försvunnen, säger jag snabbt.
Min bästa vän tittar på mig men sätter sig sen bredvid mig.
- Har du hittat något? frågar Ellie och jag hör att hon är nyfiken.
Jag bläddrar ett par blad.
- Bland de första sidorna verkar hon ha samvetskval över någonting.Jag läste precis 30/3, vilket är en vecka efter att jag gav henne boken, och hon skrev om att hon gjort något dumt. Men annars ingenting än. Lyssna så ska jag läsa, säger jag och bläddrar fram ett par sidor.

Söndag 10/4-12
Han gav mig en present idag. ”För att fira vår kärlek”. Jag öppnade paketet och fick nästan tårar när jag såg innehållet. Det var ett underbart armband i silver. Kedjan är flätad och det hänger tre stycken berlocker i det. Alla tre symboliserar olika saker. En silver nyckel: nyckeln till hans hjärta. En glass: måltiden för vår första dejt. Ett hjärta: så att jag ska veta vem hans hjärta tillhör. Jag önskar jag kunde ge tillbaka en lika underbar present men jag har inget att ge honom. Inte i min situation.
x x Katie.

Ellie tittar på mig och rycker på axlarna.
- Det verkade helt normalt. Jamie är däremot mer romantisk än jag trodde. Ska vi gå och äta? undrar hon.
Jag nickar och lägger dagboken under huvudkudden. Vi går ner till matsalen och det första vi får se är Marcus och Matilda som står och pussar varandra. Jag skakar på huvudet och går snabbt förbi dem. Sätter mig ner bredvid Ethan, som ser leende på mig.
- Hej, får jag fråga dig en sak? undrar jag.
- Fråga på, svarar han och häller upp ett glas vatten åt mig.
- Vill du gå på en dejt med mig? frågar jag.
Frågan verkar inte förvåna honom och hans leende blir bredare.
- Självklart, säger han.
Jag ler. I ögonvrån ser jag hur Jamie lämnar matsalen.
- Jag hör av mig om tid och plats, säger jag och ger honom en snabb puss på kinden innan jag skyndar efter Jamie.
Jag ropar på honom men han verkar inte höra mig.
- Jamie, säger jag och lägger en hand på hans axel.
Jamie hoppar till och vänder sig om.
- Beth! Det är du. För en sekund trodde jag att det var...
Han avslutar inte meningen.
- Jag ville bara se hur du mår, säger jag.
Han stoppar händerna i fickorna och suckar.
- Samma som du tror jag. Tom. Lite ensam. Förkrossad. Förvirrad. Jag kan hålla på hur länge som helst, erkänner Jamie.
Jag nickar.
- Katie älskade dig. Hon berättade om när du gav henne armbandet. Du vet, de där med berlockerna, säger jag.
Det var inte helt sant men jag kan ju inte säga att jag läst min försvunna systers dagbok.
Jamie tittar förvirrat på mig.
- Du vet, berlockerna. En utav dem var ju en glass som symboliserade måltiden på er första träff, säger jag.
- När sa Katie att jag gav henne armbandet? frågar Jamie sakta.
- I april, säger jag.
Vad har det med saken att göra?
- För det första: jag låg på Sankt Mungos ifrån slutet av mars till i slutet av april eftersom jag skadade mig i Quidditchmatchen. För det andra: på min och Katies första träff bjöd jag henne på en restaurang i London. För det tredje: det var inte jag som gav henne armbandet. Katie sa att det var du, säger han.
Jag bara står där och blinkar.
- Det här känns ju bra. Min flickvän är inte bara försvunnen. Hon var otrogen mot mig också. Gud vad härligt, muttrar Jamie och går iväg.
Jag vet inte vad jag ska göra, utan vänder istället tillbaka till matsalen. Vid ingången hindrar Dustin min väg. Jag suckar.
- Inte nu Dustin.
- Men jag behöver prata med dig, säger han och tar tag i min arm.
Nu blir jag arg. Tar tag i hans arm och drar loss den.
- Bara för att min syster är försvunnen betyder inte det att jag tänker ersätta henne som ditt offer, fräser jag och går och sätter mig.
Ellie tittar oroligt på mig.
- Hur är det? Du ser lite blek ut, säger hon.
Jag nickar och lägger upp lite mat på tallriken.
- Jag pratade med Jamie. Visste du att han bjöd henne på en restaurang i London på deras första träff och att han låg på sjukhus hela april? frågar jag.
Nu är det Ellies tur att blinka.
- Men det betyder ju, viskar hon.
Jag nickar.
- Katie hade ett förhållande med någon annan, säger jag och stoppar lite potatismos i munnen.

hoppas ni gillar! kommentera gärna långa kommentarer!

:OOO Fy på dig Katie!

Hahah, detta kändes ju upprörande! Men det känns som att det är något som inte riktigt stämmer med detta heller

Men jätteAwesome!!

Oh. My. God.

Och jag som tyckte att Katie och Jamie var det perfekta paret!

Jag menade att ni skulle kyssar på RIKTIGT, Beth -.-'!

Dustin, din idiot! Bryr sig bara om utseendet... Precis som i bröderna Grimms sagor!!

Och vem är den mystiska mannen ?

Och vem är Katies hemliga dejt ? Är det samma person ? Nä, tvivlar på att Katies dejt vill mörda henne o_O.

Vad allt händer Katie, då! Hon drar till sig fler problem än Bella Swan -.-'...

Kapitel 10
Varje gång jag blundar kan se henne. Se hur skräcken tar över i hennes ögon. Hur hon slocknade av slaget. Jag kommer ihåg hur en liten blodsdroppe rann från såret och ner för henne bleka kind. Under dagtid kan jag titta ut genom fönstret och hålla koll på henne. Under natten sitter jag och pratar med henne. Så att hon inte ska känna sig ensam. Jag går fram till skrivbordet och låser upp en av lådorna. Tar fram tygstycket och rullar ut det på bordet. Plockar upp kniven som ligger inlindad i tyget. Kniven är silvrig. Men egget är blodigt. Hennes blod. Blod från när jag stack henne i hjärtat. Precis där hon stack mig.

hoppas ni gillar! kommentera gärna långa kommentarer!