Eyes like emeralds [SV]

Super

superbraa!♥

Tack, tack och tack! Oj, jag ligger visst lite efter. Förlåt, men det har varit mycket skolarbete och kompisar + massa annat. (Helt plötsligt ligger jag inte före i skrivandet..) Ni får en ganska nyskriven del, varsågod! ♥
~
Kap. 2 del 3

Aron försökte koncentrera sig på de små snirkliga bokstäver som flög ur spetsen på Seras fjäderpenna. Han muttrade lågt och hon drog bort den vackra, gröna fjädern från dokumentet och förde den mot det lilla bläckhornet.

"Läs", kontrade hon och Aron försökte instinktivt förstå de små ringarna och strecken som stod på en lång rad. Han gav upp innan han ens hade givit den sista bokstaven en blick. Varför måste jag vara här? tänkte han och suckade ljudlöst. Det var sen eftermiddag och Aron hade sprungit ärenden hela dagen åt Eddie, olika gäster och kvinnan i huset - Seras mamma. Han behövde egentid och visste precis hur.

Solen var påväg ner över horisonten och Aron övervägde att springa ner till hamnen för att delvis skaffa sig kontakter och delvis känna den salta lukten av havet. Han bestämde sig snabbt och rusade iväg från Sera som knappt hann märka något. De satt i matsalen och det var inte långt till dörren - som snabbt for upp i Arons förbifart och stängdes lika snabbt. Inom sig hade han kvar en syn av Seras förvånade ansiktsuttryck. Han skrattade lågt och satte av nedför kullerstens gatorna i högsta fart. Pirater, smugglare och civila vände sina blickar efter honom och han hörde flera förskräckta rop från folk som han höll på att springa in i.

En känsla av nyvunnen frihet nådde honom medan han kutade nedför de sluttande gatorna och duckade under en och annan vagn som for över vägen. Kanske skulle han hinna ner till hamnen innan någon kom ifatt honom, men tänk om... Aron stannade upp och kanade nästan rakt in i en bastant kvinna i ännu bastantare peruk som stod och flirtade med en mager man vid ett stånd fullt av fylliga, luftiga, välsmakande bröd.

"Ursäkta", flinade han mot de båda människorna och gick sedan ur vägen för deras avbrutna samtal. Inom honom skrattade en hög röst, men utanpå såg han lika likgiltig ut som männen på skeppet Black Wing hade lärt honom.
Efter en stund av likgiltig frihet och lycka var han framme i hamnen. Det luktade av fisk och saltvatten - Aron log stort - och gick längs skeppen som var fastsurrade i stora pålar. Dock kunde han inte se en enda glimt av Black Wing. Han suckade och frågade en man som stod lutad mot en av träpålarna efter skeppet. Han tittade upp och Aron fick syn på ett par stora, isblåa ögon, omsorgsfullt fästa vid ljus, fräknig hy.

"Vad sa du?" frågade pojken med svag nordlig brytning och ljus röst - Aron insåg att han var långt mycket yngre än en man, inte mycket äldre än han själv.

"Har du sett röken av ett skepp som heter Black Wing?"

Pojken skakade tvekande på huvudet och hans hatt flög av. En blond kalufs gav sig till kännes på hans hjässa och Aron studerade pojkens sätt att röra sig när han plockade upp sin huvudbonad; smidigt, enkelt, vigt.

"Vad heter du?" Aron röst var svag, oroligt vetande om att pojken var överlägsen fysiskt sett av de båda ynglingarna.

"Tristan", svarade pojken och Aron nickade. "Och du, mörkhyade pojke?"

"Zeb", svarade Aron - bestört över att bli nobbad över sin hudfärg som föresten inte var svart; olivfärgad. Tristan nickade och log snett.

Då hördes en röst på avstånd och Tristan lämnade Aron ensam vid kajen med en kort vinkning. Han var svagt förvånad över pojkens utseende, sättet han talade och rörde sig. Han var förundrad över denna pojke som inte var från samma plats som honom - denna pojk var norrifrån, ingen tvekan om saken.

Men vad Aron inte visste var att Tristan skulle prägla halva hans barndom, hans sätt att leva och se på saker och ting. De skulle bli oskiljaktiga och tvingas skiljas.. vid slutet.

Va? Annars awesome!

Ursäkta mig men vadå "va?" ? Tack annars!

Den sista meningen

jättebra!!

Prägla?

Prägla betyder ungefär - göra intryck på. Det skulle lika gärna kunnat stå "..göra intryck på halva hans barndom.."

jaha.....