You'll never treat yourself right, darlin' (SV)

Jättebra
Nu har det börjat hända saker!

Så där nu, nu tar jag mig äntligen tid att kommentera här ^^ har bevakat enda sedan första kapitlet, men läst alltid på telefonen så kommentarerna har blivit borta

Men nu, bravo! Jag brukar sällan läsa tredje generationen ff's, för är inte så intresserad av karaktärerna som härjar i dem, men du skriver så bra att jag blivit kvar.
Älskar idén om ett quidditchläger, och extra poäng för att din ff har någon annan point också än bara känslorna och relationerna, riktigt spännande ; )
Gillar beskrivningen av alla karaktärerna, även Harry. Väntar bara på att lektionerna börjar, vill se hur bra Scorpius verkligen är ; ) och den där motvilliga beundran som Lily känner, muah! Hoppeligen : D

Men fortsätt som du gör, har inget att klaga om ^^

Hurra!

Tamburlaine, tack så väldigt för dina fina ord. Det värmer lite i hjärtat!

Och tack resten utav er som kommenterat och läser, det gör mig glad att se när jag kikar in här!

Tack för att du skriver så bra!

Den va super bra du moste bli fanfichon författare

Så nu kommer nästa del, som utlovat. Denna har jag dock skrivit om ett flertal gånger då jag aldrig tycks bli helt nöjd med den, men jag hoppas det fortfarande är till er belåtenhet, hehe

5. Fusket

”Är du redo, Liljan?” frågade Violetta mig med ett retsamt leende på läpparna. Vi stod utanför den stora quidditchplanen med våra kvastar i händerna, och jag kunde riktigt känna glädjen och förväntningen spridas genom min kropp inför det första träningspasset. Kate hade redan gått in på planen tillsammans med Trevor Lovrell och resten utav av lägerungdomarna, men jag och Violetta valde att vänta tills sista stund, för att riktigt dryga ut vår iver.
”Jag är lika redo som alltid, Letta” svarade jag henne med ett stort flin, och med en kort införstådd nick satte vi oss upp kvastarna och flög in på planen. Lion Smith satt flera meter upp på sin kvast med ungdomarna runt omkring sig i en halvcirkel, och efter en kort blick på sitt armbandsur nickade han godkännande mot Violetta och mig.
”Så, nu är klockan 10.00 på er första ’riktiga’ dag här på lägret, och jag har förberett en hel dag med quidditchträning för er. De första tre timmarna innan lunch innehåller flygträning med mig och Leona. Kvasten är ert vapen, och ert jobb är att använda den så klokt som möjligt. Det vill sägas, flyga så snabbt som möjlig” förklarade Lion Smith, klart och rättfram. En snabb vind blåste förbi när Leona Wattson kom inflygandes och gjorde en skicklig bromsning när hon stannade in bredvid Lion.
”Förlåt att jag är sen. Har du förklarat förmiddagen, Lion?” frågade hon honom, och han gav henne en nick som svar. Leona log stort.
”Då så, varför inte börja med en liten tävling? Reglerna är enkla. Ni kommer att flyga över skogen tills ni ser en sjö som ni ska runda och sedan flyga tillbaka hit. Lion och jag kommer ta tid på de utav er som flyger på den kortaste och den längsta tiden, då de korta tiderna är något ni bör eftersträva. Självklart, när förmiddagen är slut och vi kan fastställa resultaten efter att ni flugit flera omgångar, kommer ett förstapris och ett… förlorarpris, utdelas ikväll vid kvällsbrasan. Och just det, Scorpius kommer stå vid sjön för att se till att inget fusk begås, så kom ihåg att flyga bakom honom på utsidan av sjön. Några frågor på det?” frågade Leona, samtidigt som jag kände hur tävlingsinstinkten tog överhand och jag höll ivrigt i kvastskaftet, redo att sätta av mot skogen.
”Inga frågor? Okej. Klara. Färdiga. Flyg!” ropade Leona, och jag uppfattade en svagt tickande klocka sättas igång, då jag susade iväg och tog försprånget. Vinden ven genom mitt röda hår, och jag kände mig lika fri som jag alltid gör då jag flyger fram det snabbaste som jag förmår. På några minuter hann jag runda sjön där en förvånad Malfoy stod, snopen över min snabbhet, och komma tillbaka först utav alla på quidditchplanen med flera sekunders försprång. De följande gångerna gav samma resultat och när träningen var över gav både Leona Wattson och Lion Smith mig en uppskattande nick, som gav mitt redan lyckliga hjärta en större dos av glädje. När jag sedan vandrade därifrån kände jag mig riktigt nöjd över mig själv.
”Den satt du, Liljan. Ge mig fem!” ropade Violetta glatt, och med ett leende hoppade vi båda upp i luften samtidigt som vi klappade varsin hand hårt på den andras.

Efter lunchen spenderade vi eftermiddagen med en tre timmars lång teorilektion tillsammans med George Sharp, där vi fick förklarat för oss ett visst antal gånger att ’nyckeln till ett vinnande lag är en vinnande väktare, som George Sharp’. Därefter åt vi ännu en läcker måltid innan vi skulle samlas vid utomhuseldstaden, som vi hade samlats vid föregående dag. Lika glad och ivrig som jag varit hela dagen, var jag även när jag gick tillsammans med Violetta, Kate och Trevor till grillplatsen.
”Du kommer garanterat vinna det där förstapriset Leona pratade om imorse, Lily” sa Trevor till mig när vi satte oss ner på en utav trädbänkarna, runt eldstaden.
”Det vet man aldrig. Du och jag flög ju nästintill jämsides in i mål den sista gången” svarade jag honom glatt och såg in hans mörkblå, välbekanta ögon.
”Om det ändå vore så väl” svarade han med ett glatt skratt som jag hört så många gånger tidigare, då vi i stort sätt har vuxit upp med varandra. Den vita elden framför oss lyste upp den nu mörka kvällen, och jag kände mig riktigt lycklig. Det var här jag hörde hemma, med quidditch och mina vänner.
”Okej, eftersom jag vet att ni alla är nyfikna över vilken som kom först och sist in i mål på vår lilla tävling här idag, tänker jag berätta det utan omsvep” sa Leona högt över elden, och jag satte mig omedvetet lite rakare upp. ”Den som får första priset är Trevor Lovrell, och priset är en signerad gyllene kvick från Scorpius. Kan vara värd någonting i framtiden.” fortsatte hon, och jag stirrade stumt på Trevors ryggtavla när han gick och tog emot kvicken. Hade inte jag kommit först in i mål, alla gångerna vi flög?
”Förlorarpriset går till Anne McBett, som kom in endast några nanosekunder efter en annan. Så inga bittra miner nu Anne, för allt kan bara bli bättre. Utom möjligtvis denna leriga tröja, som du är så illa tvungen att bära resten utav kvällen” berättade Leona, och jag hade hunnit samla mig så pass att jag kunde le stort åt Trevor och gratulera honom när han kom och satte sig igen. Snabbt höjdes surret runt elden, och medan mina vänner var upptagna med att gratulera Trevor knackade någon på min axel. Det var Leona.
”Kan du följa med mig några meter bort?” frågade hon, och jag nickade sakta och följde efter henne med en illavarslande känsla i magen.

När Leona stannade tog hon en hand på min axel och såg mig djupt in i ögonen. Hennes ögon var varmt bärnstensfärgade.
”Scorpius berättade att du inte hade rundat sjön ordentligt, så det är därför du inte vann. Jag vet inte om jag talade otydligt innan eller om du gjorde det med flit, vilket jag har svårt att tro då du är mycket snabbare än alla här. Så till nästa gång, lyssna noga på instruktionerna och följ dem, då du är alldeles för duktig för att behöva fuska. Okej?” frågade hon mig, och jag stirrade chockat ut i luften framför mig. Fusk? Den enda som har fuskat är Malfoy, ville jag skrika ut till svar. Men med flera olika känslor bubblandes inom mig, nickade jag bara som svar att jag förstått. Leona log varmt mot mig och släppte ner sin hand från min axel.
”Bra. Då kan vi gå tillbaka till brasan” sa hon och vände sig om för att gå tillbaka. Efter att ha andas in ett djupt andetag följde jag efter henne och styrde beslutsamt mina steg mot Scorpius, då varenda nerv i min kropp skrek att den ville få honom att ångra vem han precis utsett till sin fiende.

Superbra!

SKITBRA!!♥

Så, nu kommer nästa del. Detta är väl egentligen som en fortsättning från förra delen, kan man väl säga. Hur som helst, jag hoppas att ni gillar den!

6. Hotet.

När Leona gått och satt sig kring elden efter vårt lilla samtal, gick jag med beslutsamma steg fram till Scorpius och knackade honom lätt på axeln. Förvånat mötte han min blick, men log sedan avspänt.
”Ja?” frågade han med en släpande, otroligt irriterande, stämma.
”Kan jag få utbyta några ord med dig? Där borta?” frågade jag honom och nickade bort mot skogen, utan att röra en muskel i mitt ansikte.
”Visst, Potter” svarade Scorpius hånfullt och reste sig sedan upp från bänken han satt på. Utan minsta tecken till ilska ledde jag honom bort till de vita små stugorna. När vi rundat hörnet på en utav stugorna längre bort, lät jag min ilska komma fram genom att ta tag i hans axlar och trycka upp honom hårt mot väggen. Det finns än gräns för hur mycket man kan ignorera, och när man behöver stå upp för sig själv. Därför, låg det där med att hålla mig borta från Scorpius långt bak i mitt bakhuvud för tillfället.
”Vad fan är ditt problem?!” utbrast jag, och släppte taget om en chockad Malfoy. ”Du vet lika väl som jag, att jag inte fuskade där borta. I själva verket var det du som fuskade, din slimmiga, äckliga lilla… knöl!” fortsatte jag att spotta ur mig, utan några som helst möjligheter till att kunna sluta. Mina morbröder brukar säga att när jag väl blir arg, har jag lika dåligt temperament som min mormor.
”Ta det lugnt nu, Potter. Fortsätter du skrika på mig så där kommer ditt ansikte bli rödare än ditt hår” svarade Scorpius, som verkade ha återhämtat sig från den tidigare chocken, och log nu hånfullt mot mig. Ett ilsket läte, någorlunda likt ett morrande, slapp ur mig.
”Du är precis som alla andra självgoda Slytherinelever, så otroligt korkade och obegåvade att ni måste förstöra för andra för att ni ska ha minsta lilla chans, minsta lilla, till att vara bra på någonting! Och precis som din fega stackare till pappa tänker du bara på ditt eget bästa, som de ’parasit-ätare’ ni är!” fräste jag, utan en tanke på att jag använde mig utav det tabubelagda ordet ’parasit-ätare’, som idag är motsvarigheten men också motsatsen till det gamla skällsordet ’smutskalle’. Efter det andra trollkarlskriget blev alla de familjer som stod på den mörka sidan trakasserade av allmänheten. Ett flertal trollkarlar och häxor förhäxade de gamla dödsätarnas mat till parasiter så att de blev magsjuka och, på grund av förhäxningen, som fastfrusna i deras egna spyor utan någon som helst möjlighet till att kunna röra sig under ett helt dygn. Sedan dess har ordet blivit ett skällsord man använder när man talar om de gamla dödsätarna och deras familjer, vilket blev ett oförlåtligt ord bara för några år sedan utav trolldomsministeriet.
”Säg inte att du precis sa det där” sa Scorpius ilsket, och stirrade på mig med en blick full av mörker.
”Du hörde mig, Malfoy.” fräste jag till svar, och pekade sedan rätt mot honom.”Och tro mig när jag säger detta. Om du försöker förstöra för mig en gång till, en enda gång till, så kommer min hämnd vara betydligt värre än ordet jag nyss kallade dig för!” utbrast jag ilsket och borrade fast min blick i hans kalla ögon.
”Försök med det du, och ditt uppblåsta lilla ego kommer få sig en rejäl snyting när du inser att du inte kommer lyckas. Med någonting.” svarade han lågt, med sammanbitna läppar.
”Testa mig” svarade jag honom lika lågt, och vände mig sedan om och gick därifrån.

Fortfarande ilsken valde jag att inte gå tillbaka till brasan, utan började istället vandra omkring längst skogsbrynet, svärandes över Scorpius i mitt sinne. Han skulle allt få se, tänkte jag tillsammans med flera andra argsinta tankar, fyllda med hat.
”Hjälp mig, snälla!” ropade plötsligt en desperat kvinnoröst tätt bakom mig, vilket fick mina tankar på Scorpius att hastigt försvinna. Snabbt vände jag mig om, men fann marken bakom mig ödsligt tom. Vinden lekte med mitt hår och framför mig hade nu en lätt dimma uppenbarat sig, som från ingenstans. Fundersamt stod jag kvar på samma punkt i några sekunder mer än behövligt, men beslutade sedan att det var mitt undermedvetna som spökade. Det var nog vinden som lät, tänkte jag flyktigt och började gå för att leta upp Violetta. Min och Scorpius ordväxling behövde jag berätta för någon, och vem passar då inte bättre än min bästa vän, som har full förståelse för dramatik?