Easier said than done [SV] (1D ff)

Kapitel 3
I don't trust you, so why did i say yes?

Marleys POV

Skolklockan ringde och hela klassen började plocka ihop sina matteböcker för att göra sig redo att gå till lunchen.
Jag hade fortfarande inte tänkt ut vad jag skulle säga till Louis, om jag skulle säga något alls, jag kanske bara skulle göra hemuppgiften själv, men det skulle jag aldrig orka. Även om Louis säkert ändå inte kommer att hjälpa till något så kan det ändå kännas skönt att ha någon att skälla på om jag flippar ut.


Jag gick ut ur klassrummet och vände till höger där mitt skåp var, i mitten.
Jag låste upp det och samtidigt som jag öppnade det ramlade min väska ut, och om det inte var nog med det så var den öppen, så alla saker som var i den ramlade ut på marken omkring mig. Jag hörde fnitter omkring mig, men ignorerade det och började plocka upp mina saker när jag såg två fötter ställa sig bredvid mig i ögonvrån. Jag vände på mitt huvud och tittade upp.
Där stod Louis. Jag suckade och fortsatte plocka upp mina saker för att sedan plocka ner dem i min väska.
”Jag behöver inte din hjälp, eller dina idiotiska kommentarer.” mumlade jag högt nog för honom att höra det.
Han himlade med ögonen och plockade upp en av mina pennor som rullat iväg, han gav den till mig och jag mumlade ett tystare ”tack” och ställde mig sedan upp medan jag nästan bokstavligen kastade in min väska i skåpet.
”Ta’t lugnt.” sa han medan han reste sina ögonbryn. ”Jag kom bara för att se när vi kunde göra hemuppgiften för historian.” sa han tyst, som om han var rädd att någon skulle höra det, men jag brydde mig inte speciellt mycket.
”Är inte du en sån som väntar in med läxan och gör den kvällen eller på morgonen innan?” frågade jag sarkastiskt medan jag smällde igen mitt skåp.
”Jag vill bara få det överstökat.”
”Tro mig, jag med.” sa jag i en suck. ”Så var och när ska vi göra det?” frågade jag och vände mig mot Louis som höll sig för att inte skratta. Gud, varför måste killar misstolka allting?
”Var och när ska vi göra hemuppgiften?”
”Jag vet inte…Hos dig? Min mamma är sjuk.” sa han, fortfarande med ett flin på ansiktet och började gå mot matsalen, jag följde efter honom.
”Ehm, okej.” sa jag, och blev med ens osäker om hans mamma egentligen var sjuk. Han kanske hittade på det för att kunna snoka runt i mitt rum och leta efter olika saker som kunde skämma ut mig på något vis. Men jag gav ifrån mig, vad var det värsta som kunde hända egentligen?
”Bra. Då kommer jag till dig vid två. Öh… Din adress..?” frågade han tyst, han ville inte att någon skulle höra honom. Jag himlade med ögonen och sa att jag kunde fixa det senare, jag ville verkligen äta, jag var vrålhungrig.

Utan att märka det gick jag bredvid honom nerför trappan, när någon knuffade mig igen och jag började flyga genom luften, jag gav ifrån mig ett skrik innan jag landade på stengolvet nedanför, jag greps av panik i ett par sekunder eftersom jag tappat andan efter jag landat på ryggen, men fick tillbaka den och började andas snabbt.
”Håll dig borta från min pojkvän!” nästan morrade Amanda mot mig. Jag brydde mig inte om henne utan försökte ställa mig upp. Min högra fot dunkade av smärta, men jag kunde fortfarande stödja på den.
”Amanda…” började Louis men en röst bakom honom avbröt.
”Vad händer?” Jag tittade upp och såg Harrys ansikte flina mot mig. Jag gav alla tre en mördande blick och utan att vänta på en till kommentar av Harry haltade jag snabbt in i matsalen för att äta lunch, men jag hade med ens tappat aptiten.

Strax innan två hörde jag att någon knackade på dörren nere i hallen. Jag var i mitt rum framför datorn och lyssnade på musik men stoppade musiken så fort jag hörde knackningen.
”Shit, han är här.” sa jag tyst för mig själv medan jag stängde ner fönstren på datorn.
Jag hörde att någon öppnade dörren och att någon började prata, men jag kunde inte urskilja vilka som pratade.
”Marley! Det är en kille som vill träffa dig här! Alltså på riktigt, han vill träffa dig! Och han är snygg också!” Jag rusade ut ur mitt rum.
”HÅLL KÄFT!” skrek jag med full mun mot Jake medan jag vinkade mot Louis som flinade nere vid trappan att komma upp. ”Dig tar jag itu med senare.” hotade jag och Jake sträckte ut tungan åt mig.
Barnrumpa. tänkte jag medan jag gick in på mitt rum med Louis efter mig.

Louis POV

Jag flinade av Marleys brorsas kommentar medan vi gick i ett rum som jag antog var hennes.
Rummet var formad som en rektangel och väggarna var målade ljust blå. Hennes säng var ställd mot mittemot oss på långsidan. Sängen hade ett lila överkast och det satt några mjukisdjur på den också, bredvid den stod det ett nattygsbord.
Hennes vita skrivbord stod mot bredsidan och garderoben bredvid den. Ovanför skrivbordet var det ett fönster med lila gardiner, precis samma lila färg som hennes överkast.
Om jag får säga det själv var det faktiskt väldigt mysigt, inte som mitt stökiga och trista rum.
Jag satte mig på sängen och utforskade hennes rum ytligare lite till, medan Marley satte sig på skrivbordsstolen.
”Hittar du något roligt?” frågade hon med höjda ögonbryn.
”Eh… Inte direkt.” sa jag medan hon himlade med ögonen – igen.
”Du vet om du himlar mer med ögonen kommer de snart ramla ut.” sa jag och gav ifrån mig ett skratt när jag såg att hon log, det var nog första gången jag såg henne le ett riktigt leende, inte ett sånt där ironiskt leende, som hon gör mot mig hela tiden.
”Det sa mamma också.” sa hon tystare än jag hade förväntat mig och såg henne lämna stolen för att sätta sig på sängen, men en bit ifrån mig.
”Är det här hon?” frågade jag och tog upp ett familjefoto som var inramad i en träram som var målad i grön och stod på hennes nattygsbord.
Hon nickade svagt och tittade ner i golvet. Jag inspekterade fotot närmare och såg att Marley faktiskt var riktigt lik sin mamma, när jag såg något som inte stämde.
”Vem är det här?” frågade jag och visade henne bilden. Jag pekade på en liten flicka i hennes pappas knä som såg, vad ska man säga… Annorlunda ut.
”M…Michelle. Min syster.”
”Syster? Var är hon då? Jag såg henne inte där nere.” hon tittade upp på mig och jag fick slita mig ifrån hennes gröna ögon, som faktiskt var mycket finare än vad jag tyckt förut. Kanske för att jag aldrig kollat henne i ögonen förut, hon låter mig aldrig göra det.
”Hon bor inte hemma hos oss. När jag var tolv år kom det två personer som ville ta med sig henne till ett speciellt ställe för handikappade, de sa att hon aldrig skulle bli smartare än en fyraåring, att det skulle bli jobbigt för oss att ta hand om henne. Men mamma och pappa vägrade, jag och Jake också och tillslut gav de ifrån sig och gick. Men två dagar efter mamma hade dött kom dem igen, och lyckades övertala pappa att de fick ta henne. Så vi började packa hennes saker, och utan att Michelle förstod någonting lämnade vi henne bara där. Ensam med människor hon inte kände, jag kände mig hemsk, jag känner mig hemsk fortfarande, det gör pappa också.
Han ångrar hans beslut varje dag. Men vi åker ofta dit och hälsar på, ungefär fyra eller fem gånger i veckan. Michelle är min ända svaghet, inte ens när ni gör skämt om mamma mår jag speciellt dåligt. Men Michelle… Jag skulle bli förstörd.”
Hennes ansikte hade fyllts med tårar och hennes mun bildade ett uttryckslöst och fejkat leende, och hon kollade på mig igen.
”Jag fattar inte varför jag berättar det här för dig. Du har retat mig hela mitt liv och jag hatar dig, du kom säkert bara hit för att kunna hitta en svaghet, så kommer jag och slänger den i ansiktet på dig.” hon grävde ner hennes ansikte i hennes händer och jag hörde hur hon snyftade gång på gång.
”Jag kommer inte berätta för någon.” sa jag tyst nog för henne att höra, jag flyttade mig närmare henne och förstod inte varför jag sagt det. Men jag kände mig på något sätt skyldig att hon faktiskt grät. Det var ju jag som var en av dem som retat henne, och som gjort så hon hållit det här inom sig. Hon lyfte upp hennes huvud och tittade på mig igen, men en fundersam min under alla tårar.
”Säkert? Lovar du?”
”Jag lovar.” sa jag , och helt plötsligt kramade hon mig, men släppte mig snabbt, och en bit av besvikelse flög in i mig över att hon inte kramade mig längre.
Du har en flickvän, Louis. Du har en flickvän. intalade jag mig själv och frågade henne sakta.

”När ska du träffa henne igen, Michelle alltså?”
”Idag.” snyftade hon.
”Själv?” Hon nickade svagt och torkade bort hennes tårar som hade minskat, men som fortfarande gömde sig innanför hennes ögonlock.
"Pappa jobbar över, och Jake ska vara med sin kompis."
”F… får jag följa med?” frågade jag osäkert, och hon inspekterade mig, som om ville vara säker på att jag pratade sanning, innan hon nickade igen.
_______________________
Här är det!
Kapitel tre, plus det längsta kapitlet jag NÅGONSIN skrivit (1577 ord 8DD)

Och så har kapitlet det sämsta namnet någonsin också... -.-'
Jaja, hoppas ni gillar det ^^

Nej, kapitlet var Awesome!!!!
Kul med långa kapitel tycker jag!♥

Alltså min Louis ♥

Sitter här och typ tänker att jag är Marley, för det är så många saker som stämmer... Du känner mig för bra Linnéa! Awesome kapitel btw :33 ♥

Aw ♥

Supermegaultragulligtochawesome ♥

Superbra! Louis♥

Jättejättebra!! Skriv mera snälla, och snabbt. Jag vill läsa fortsättningen!!

guud, mer! Du skriver otroligt bra^^

Jag överlever inte utan den här, har jag märkt... När kommer ett till kapitel?

Haha, tack så mycket, ska skriva nu^^ ♥
Winny Geasley: Btw, jag älskar din signatur! ♥