Exchange [SV]

Ja, Anmel! Nu har även jag hittat hit - hade tänkt att ta en titt på den här ff:en för 'länge' sen, men det har helt enkelt inte blivit av.
Nu har jag i alla fall sträckläst de fyra delarna och det har jättebra. En helt otrolig idé (förstår fortfarande inte hur du kommer på allt).
Och du frågade om favoritkaraktärer - Derek. Bara sådär stack han ut lite. :3
Jättebra!

Super!

Super, du har gjort mig nyfiken på den nya eleven - vilket antagligen är meningen.

Än har jag ingen direkt favorit, det är ingen som riktigt fastnat. Men jag återkommer om det om jag får för mig något (;

Jag vill träffa Cory! : DDD väntar nu helt jättet mycket på följande kapitel, och wow, det kommer att bli intressant att se Zams och Corys relation utvecklas då han är litet speciell O.o

Väldigt bra återgivning av McGonagalls personlighet, och än en gång, Den tjocka damen xD älskar henne!

Har egentligen inget annat att säga om kaptlet. Det var jätte bra skrivet och lämnar en verkligen i spänning för fortsättning

Awesomeee

Tack så mycket! :3
När jag får en sådan respons från mina läsare så blir jag väldigt sugen på att fortsätta mata in berättelsen här. Det är tur att jag ligger något kapitel före, så att det inte tar slut i första taget. ^^

Nu är det dags att träffa Cory (i ett rätt kort inlägg). Hoppas att jag inte gör er besvikna!
***

Kapitel 1.5

Pojken satt på den lediga sängen med sidan vänd mot ingången och blicken riktad in i väggen. Zam uppfattade delar av hans utseende direkt. Han hade rufsigt, korpsvart hår och en rätt spenslig kropp. Längden kunde inte bedömas eftersom han satt ner, men Zam kunde granska sig till att han nog bara var ett par decimeter kortare än han själv. De isande blågråa ögonen var smala och passade ihop med den skarpa näsan och de rätt tunna läpparna. Inget uttryck alls formades i hans ansikte. Det gjorde att han såg gravallvarlig ut, samtidigt som han var helt oberörd. Läpparna var slappa, ögonen och blicken frånvarande. Det var som om han befann sig i en annan värld. Han reagerade inte ens när Zam och Professor McGonagall gick in i rummet.

Pojken var jämnårig med Zam, såg nästan äldre ut i ansiktsdragen, men något barnsligt hängde ändå över honom. Det var antagligen bara Zams uppfattning om att han var hjälplös. Han hade trots allt en hjärnskada och behövde uppsikt av andra. Men när Zam tittade lite närmre såg han inga tecken på handikapp. Han såg helt normal ut.

"Han har fått veta allt han behöver", sa McGonagall tyst till Zam. "Jag kan däremot inte säga om han har uppfattat och förstått allting, men det han inte förstår hoppas jag att du lär honom."

"Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra, Professor." Zam hade återfått den största delen av kontrollen över sin kropp och lyckades få fram rösten någorlunda acceptabel.

"Jag förväntar mig inte att du ska följa honom hack i häl vart han än går - han har nämligen visat sig kapabel till att klara sig själv - men jag vill att du ska se till att han hänger med på lektionerna, skriver anteckningar och sådant."

Hänger med på lektionerna, tänkte Zam tvivlande och slängde en ny granskande blick på pojken. Han verkar inte ens veta om att jag är här. Hur ska han då kunna föra anteckningar under en lektion?

"Det var allt du behöver veta", sa rektorn plötsligt och började vända sig om för att gå igen. "Om du undrar något så kan du komma till mitt kontor."

Zam slogs plötsligt av en svag panikkänsla.

"Vänta!"

Han skämdes över sitt utbristande, men han hade inte kunnat hålla inne orden. McGonagall vände på huvudet och såg på honom.

"Ja?"

"Vad ska jag göra?" frågade Zam tafatt. "Jag menar nu."

Kvinnan såg på honom en stund.

"Du kan väl börja med att presentera dig", sa hon och försvann sedan ut ur rummet.

Jättebra, längtar efter mer!

Jättebra. :3 Även om det var ganska händelselöst får du alltid dina texter levande och det är - coolt.

Älskar ditt sätt att skriva på :3

Superbra!