Huvudsstatsbornas hungerspel.

BRA!!!!!!!

Kapitel 10

Deg hade inte varit några kanonskott inatt. Jag vaknade på morgonen med en kännsla av att någon var i närheten. Jag hade fått en konstig kännsla. Jag kännde mig som ett djur. Då såg jag en flicka med en kniv. Hon sprang mot Lucy och försökte döda den sovande flickan. Jag sprang på alla fyra och hoppade över henne. Vi rullade på varandra och jag bet henne vid halsen. Blodet forsade från flickan som föll död till marken. Kanonskottet löd. Jag åt lite av henne. Jag vet inte varför. Jag bettede mig som en varg. Jag kunde inte stanna med Lucy. Jag skulle nog försöka döda henne. Det här är samma kännsla som jag hade i början av spelen. Jag gjorde hack i en träbit med min kniv. Jag lämmnar dig. stod det. Jag sprang iväg på alla fyra som en varg. Jag viste inte hur jag hade lärt mig det. Då kännde jag lukten av blod. Av kött. Jag smög fram och såg min förre detta bästa vän. Den artonåriga som hade slutat prata med mig. Hon satt där med tre av mina vänner. De pratade. Det är ett under att min förre detta bästa vän har klarat sig. Jag hoppas att jag får döda henne. Jag vart så arg. Jag hörde dom skratta. Jag sårang in och bet genast av hennes hals. Jag drack snabbt lite av hennes blod. Så sprang jag till de tre andra. Jag bet och rev dom tills de dog. Jag hade inte fått en ända skada. Deras kanonskott löd. Så kröp jag ihop och somnade på ett litet berg. Det hade varit 20 dödade idag och jag hade dödat fem av dom. 600 döda i hela spelen. Jag var inte rädd. Det var en varginstigt. Men hur kunde jag vara en varg. Jag vaknade mitt i natten och jag ylade mot månen. Jag fick ett ynkligt yl tillbaka. Det var långt härifrån. Ca 5 kilometer. Det var Lucys ylande

Bra!!

Kapitel 11

Lucy? Hon letade alltså efter mig. Men hon fick inte hitta mig. Och hur kunde hon yla. Hon gjorde säkert så för att få kontakt med mig. Det var farligt att göra ett ljud. Hon viste vilket håll jag gick åt. Hon fick inte följa efter mig. Jag krp in i en jordhåla och somnade med planer.

Jag vaknade vid soluppgången. Inga kanonskott hade hörts under kvällen. Jag kröp ut på alla fyra. Jag kände lukten av blod. Jag såg en tolvårig pojke sitt i ett hörn under en gran. Jag smög fram som en hund. Jag skällde lungt. Först var han hur rädd som helst. Jag öppnade munnen och formade de svåra människoorden.
- Jaaag äääär iiinteeee faarliiig. Jag såg honom i ögonen. Han såg lugnare ut. Jag gick fram till honom och han slöt ögonen. Då sprang jag och hoppade över honom. Vi rullade runt. Han var inte ett dugg stark. Jag bet och rev honom. Han var enkel. Kanonskottet hördes och jag hade hans avslitna huvud i munnen. Jag la ner det och kollade i hans väska. Han hade en köttremsa som jag gluffsade i mig. Jag ylade. Ett yl komm tillbaka. Lucy igen. Hon var ca 100 meter härifrån. Jag sprang mot hållet hon var och gömde mig. Jag såg henne gå förbi. Hon såg rädd ut. Min varginstinkt blev stark. Jag skulle visa henne varför vi inte kunde vara tillsammans. Jag hoppade fram och rev henne. Vi rullade runt och jag rev henne mer. Men istället för att göra det avgörande slaget så slutade jag. Jag formade de svåra människoorden.
- Spriing. Det häär haar heent seex peersooner tiill. Gå innaan deet ääär förseent. Jaag har en vaarginstiinkt. Deet äär faarliigt om duu är i närheeten. Jag sprang sen iväg på alla fyra. Hon skulle troligen dö. Men det var inte meningen. Instinkten blev för stark. Tänk om hon inte kunde röra sig. Tänk om hon blev fångad. Då hörde jag henne skrika. Jag sprang genast dit. Nio personer omringade henne. De skrattade och skulle döda henne. Jag sprang fram och met och slet i alla. Striden blev tuff. Efter tio minuter var dom nio döda och nio skott hördes. Jag hade dödat tio personer idag. Jag lutade mig fram mot den lilla flickan som hade svimmat. Jag gned ansiktet mot hennes. Jag tog henne på ryggen och förde henne till ett bra gömmställe. Man såg inte henne. Jag la mig ner bredvid henne och tiittade omkring. 10 kanonskott hördes under resten av dagen. 20 döda idag alltså. 620 döda i hela spelen. Tio dödade av mig. En dödad för nöjes skull av min varginstinkt. Nio dödade för att skydd Lucy. Men jag hade ju lovat mig själv att jag skulle skydda henne så gått det gick. Så hörde jag att hon började vakna. Jag smet snabbt iväg och gömde mig i en grotta ca hundra meter därifrån. Jag ylade mot månen och ett tacksamt ylande kom tillbaka. Det var Lucys. Jag ylade snabbt tillbaka och somnade sen. Jag skulle fortsätta skydda henne från allt. Det skulle nog bli lättare nu när jag hade extra kraft. Jag skulle nog bli en av de hundra sista. Om jag har tur.

superbra!!!

Om man undrar om kapitlet. I framtiden är det nog möjligt att muteras( tror jag.)

Kapitel 12

Jag vaknade på morgonen av soljuset. Jag smög gensat fram till Lucy och vaktade henne. Precis i tid. En pojke låg över henne och skulle just sticka ner en kniv i henne. Jag sprang fram och dödade honom genast. Om Lucy skulle ha dött vet jag inte vad jag skulle göra. Hon vaknade av allt oväsen och stirrade på mig.
-Du...du..du.. har en svans. Jag kollade genast bakåt och såg en gråvit vargsvans. Då fick jag reda på allt. Mina krafter, svårt att prata människospråk, kan äta rått kött, min svans, mina större tänder. mitt lucktsinne, min hörsell. De hade muterat mig när jag sov. De gjorde det för att få underhållning. För vad är roligare en en unge som inte kan styra sig själv och nästan dödade en annan unge med kniv. Vad är roligare en en munterad knäpp unge som biter av huvudet och sån på folk. Jag vart så arg. Men det hade hjälp mig. Då såg jag på Lucy.
-Muuteeraad. Hon såg på mig. Jag såg på Lucy. Den lila hårfärgen hon hade haft var nu helt brun. Hennes riktiga hårfärg. Mitt hår var inte rosa längre men det var inte rött. Det var gråaktigt. Samma färg som min svans. Jag vädrade och började morra. Det var något i närheten. Då såg jag det. Det var 2 stora hästar. En vit och ett svart. Det var våra hästar. Tuva kännde igen mig trotts min muttation. Lucy gömde hästarna så gick jag efter mat. Jag såg en grå liten kanin. Jag sprang efter den och bet av den halsen inann den reagerade. Jag hittade ett gömmställe för kaninen och gick för en till. Tre kanonskott hördes. Jag ylade genast och till en lättnad svarade Lucy. Jag såg en brun kanin och jag tog den också. Jag gömde den och så hittade jag en äng med bara kaniner. Jag sprang fram och tog genast tre stycken. Sen sicktade jag in mig på en stor en. Jag sprang mot den och just inann jag skulle hugga tag i den så fick den en pilbåge i sig. Jag fick blodet på mig och la mig snabbt ner så att personen trodde att han eller hon ahde träffat mig. Det var en flicka. Hon såg på mig och jag låtsades flämta.
-Missfoster sa hon. Jag ska göra slut på ditt lidande. Då hoppade jag upp och bet och slet i henne och det slutade med att hennes kanonnskott löd. Jag tog med kaninen och sprang till Lucy. Idag har vi fått sex kaniner. Du är ducktig. Jag vifftade på min nya svans. Så skällde jag. Då hördes det fem skott. Vi såg på varandra. Nu var det 630 döda i spelen. Det var nog inte så många som räknade men det gjorde vi. Vi kröp ihop och somnade. Men jag vaknade strax därefter. Jag ylade mot månen och fick ett ylande tillbaka av en riktig varg. Den var ca 5 mil härifrån. Jag hörde bättre. Då kände jag på mina öron. Mina människoöron hade förvandlats till vargöron. Förts var jag arg men sen kom jag på det. Jag skulle höra fienden ennu lättare nu. Det var nog inte så dumt att vara muterad. Om jag inte var det skulle både jag och Lucy ha dött redan.

BRA!!!!

Kapitel 13

Det hade gått en vecka till. 21 dagar av spelen. Tre veckor. 800 var döda. 200 kvar. 199 till behövde dö. Mina föräldrar hade säkert slutat kolla för längesen. De satt säker och med min storasyster Loise. Den 10 dagen blev jag anfallen och nästan dödad. Det skulle bara vara ett slag till. Det var då Lucy räddade mig. Jag hade aldrig berättat om det. De stängde nog av så vid sista slaget så att de inte skulle se sin dotter dö. Eller så tittade dom och hejade på mig som var en av det 200 sista. Det förvånade mig också. Lucy var en av de tre sista tolvåringarna. Ett prassel hördes och det var Lucy. Jag nosade och kände lukten av människoblod. Jag hörde en förtvivlad röst men det gjorde inte Lucy. Hon följde bara efter mig. Jag kunde inte prata så mycket nu. Bara små ord och enkla meningar. Men jag kunde yla och komunisera med vargar. Vi träffade en varg för några dagar sen och den hade försökt döda Lucy men jag skydadde henne genom att prata med vargen. Så kom vi fram. En av de sista tre tolvåringarna. En pojke. Han höjde genast sitt vapen och kastade den mot mig. Lucy blev förskräckt och kastade en kniv på honom. Kanonskottet löd och pojken var död. Jag hade hoppat undan kniven han kastade på mig. Så hördes det en röst. Grå uppe i trädet. En flicka som fortfarande hade hårfärg på sig kom ner. Hårfärgen var grön men man såg att hon var rödhårig.
- Gör det! Jag skakade på huvudet.
- Bara om du försöker.
- Snälla skona mig jag är sezton år. Jag såg på henne. Jag kände igen henne. Jag svimmade nästan. Losie? Hon nickade.
-Vem är du? Prune fick jag ur mig. Hon stirrade. Lever du? Är det du? Jag nickade. Vad har de gjort med dig? Vad gör du här? fick jag fram men det var svårt. Jag var den sista som ropades upp och då hade du redan gått in. Jag träffade aldrig dig för vi är ju tusen personer. Då viste jag att mamma och pappa kollade. Om jag var nära på att dö eller inte. Min syster var också ute och dom hejade nog på henne. Så skakade Lucy hande med Loise.

Kvällen kom och jag la mig för att sova. Loise såg orolig ut. Det var nog någon hät tänkte hon. Det hade ju hörts 29 kanonskott till under dagen. 830 dödade alltså. 170 kvar. En kan vinna



Jag har gjort ett kort på Prune hur hon såg ut före spelen. Under spelen och efter mutationen. Det kommer´i nästa inlägg. Jag gjorde det på datorn och det ser inte så bra ut men då vet ni hur hon ser ut.

Ja vad kul med ett kort!! Lika bra som vanligt!!

Jag försökte ladda upp kortet 50 gånger men det funkar inte. Ska försöka någon gång igen snart



Kapitel 14

Jag vaknade av att jag hörde några prata. Jag gömde mig. Tio personer kom fram och de såg sprang genast mot sovande Lucy och såvande Loise. Jag sprang fram och bet och rev som vanligt. De tio skotten hördes. Loise var rädd men inte Lucy. I samma ögonblick så kastade hon sig bakom mig. Jag vände mig om. En pojke var där och jag sprang efter honom. Hans skott löd. Jag sprang tillbaka och såg att Loise hade en kniv i bröstet. Det var därför hon hoppade. Hon försökte rädda mig. Jag kramade om henne. Hon flämtade. Hennes blod rann och rann och atalet minskade för varje sekund. Så slutade det rinna. Jag tog tag i hennes hans. Hon log mot mig.
- Vinn. Vinn för oss. sa hon med hostig röst. Så slöt hon ögonen och hennes skott löd. En tår föll. Så blev jag arg. Jag skrek. Jag knuffade undan Lucy och sprang iväg. Jag struntade i en liten snorunge. Jag skulle hämmnas. Varje person jag såg skulle jag döda. Jag var så arg. De behövde betala. Jag tog ut min vrede på alla oskyldiga barn jag kunde hitta. 28 skott till hördes under dagen. De liven blev tagna av vrede. Under dagen hade 40 personer dött. 39 av dom hade dödadts av mig. Den som jag inte hade dödat var orsaken till all vrede. Det var 870 döda. 130 personer kvar. En kan vinna. Det ska bli jag. Jag ska vinna. Jag ska döda alla som kommer i min väg. Till och med Lucy....