Utasia (Privat Rollspel)

"Som du vill" säger Dariana och rycker en aning på axlarna. Människor hade hon aldrig varit på god fot med. Och denna man verkade inte tycka om alver specielt mycket för den delen heller. Beren stampar otåligt. Dariana lugnar ner honom på alviska och tittar åter på mannen.
"Det är inte bra att färdas ensam i dessa tider" säger hon.

Dorian fnyste till. "Det är vad jag alltid gjort, så jag klarar mig." Han visslade en kort melodi, och sedan kunde han höra hur hans häst kom springande. Hon var kraftig och vacker, hade en fuxfärgad päls. Han hade haft henne så länge han kunde minnas, och hennes namn var kort och gott Frost, på grund av hennes ljusblå ögon. Han greppade Frosts tyglar, utan att släppa den unga alvkvinnan med blicken.

Dariana rycker nochalant på axlarna. Och klappar Beren på halsen. Han var brun och hade svart man. Hans ögon var bruna och djupa. Han var en ovanlig alvhäst, då de flesta var alldeles vita. Hon granskar mannen och hans häst.
"Hon är vacker, din häst" säger hon med något drömmande i rösten.

Dorian nickade långsamt. Det visste han redan. Han övervägde en sekund om han skulle säga detsamma om hennes häst, men han sköt snabbt ifrån sig tanken. Nej. Han kände ju inte ens alven. Han harklade sig.
"Okej, vi gör såhär - jag berättar vad jag gör här, såvida du gör detsamma. Hm?"

Dariana tittar på honom. "Visst" säger hon. Hon tänker hålla löftet. Även fast hon inte såg ut som den som höll löften så gjorde hon det. Men hon hade ju bott uppe i bergen i några hundra år så det var ett tag sedan hon ens pratade med någon som inte var ett djur.

"Jag väntar", sa han samtidigt som han trummade med fingrarna mot svärdsfästet. Han tänkte inte avslöja någonting förrän hon gjorde det. Kanske var hon 'kungens' spion som patrullerade? Man kunde aldrig vara för säker i den där skogen.

Dariana granskar honom. "Jag är påväg från min bostad uppe i bergen. Jag har bott där i flera hundra år och nu ger jag mig av för att hoppas kunna störta den onda rebellen till 'kung'" säger hon och tittar sedan på honom. Lite otåligt.

Dorian fuktade läpparna. "Jaså. Men nu kan kungen omöjligt störtas. Han och hans arméer är för mäktiga." Han skakade långsamt på huvudet och mumlade något ohörbart. "Jag var på jakt efter villebråd. Men det verkar som att någon, eller något, har skrämt bort alla djur."

"Vi får väl se" säger Dariana utmanande. "Men jag känner det i luften, något har hänt och något är påväg att hända. Det är för tyst i skogen" Hon ser sig omkring men tittar sedan tillbaka på mannen.

Dorian bet sig i läppen. Vad var det här för någon galen alvkvinna? Han lade armarna i kors och började sakta att se sig omkring. "Som du vill...", muttrade han.

(Min kreativitetsnivå är inte på max, I'm so sorry.)