13 och såld

Nu är jag inne på Staffan var en Stalledräng...

Hahahah xD
Tror jag ska testa Hej Tomtegubbar...
Uggla mig om något funkar, måste gå nu ^^ Så hejdå!
P.S. Kommer ett till kapitel imorgon.

WOOHOO! KAPITEL IMORN!

Stalledräng funkar om man lägger till ett extra försvinn.

Woho ett nytt kapitel imorgon!
Jag längtar tills dess!
Undrar hur man kan få tiden att gå snabbare...

Sova. :3

Smart xD

Bäst. Har läst den på tidningenjulia.se men läser den här också!

Stalledräng blir bäst xD
Åh, hej Amanda!
Men här kommer ert kapitel ^^

Kapitel 6

En soldat drog ut mig från vagnen. En unken lukt hängde i luften. Vi var på slottsgården. Det var inte så mörkt som jag hade väntat mig det. Men det var ändå ännu hemskare på insidan än på utsidan.
På väggarna hängde flaggor med Pistores vapen i rött och svart. Innan Richard den Mörkes tid, levde en kung. Kungen var omtyckt av alla. Det rådde frid i Pistore, ingen gick hungríg. Inga byar brändes ner. Inga unga män blev tagna ut i krig. Vilka skulle de kriga mot? Men kungen hade ju soldater såklart, men de hade anslutit sig av egen fri vilja.
Slottet hade varit vitt, färgen hade nästan bländat ögonen. Det hade varit vackert och mäktigt. Vapnet hade varit vitt och guld. Det var ett vackert mästerverk, tyckte många. Men när kungen störtades av Richard, rivdes slottet. Det blev svart. Ingen såg slottet längre som ett andra hem. Ingen såg längre slottet som en utgång, ifall de svalt. Ingen jobbade i slottet av egen fri vilja. Alla var tvingade. Det syntes aldrig en glad min i slottet. Bara Richards falska leende som fick en att vilja spy. Slottet var stort, men det kunde aldrig bli lika andlöst vackert och storslaget som det förra.
Soldaten höll i min arm hårt, och till slut blev det för mycket. Utan att tänka fräste jag:
"Jag kan gå själv!"
Ärret log belåtet, vilket fick mig att ångra mig. Han trodde säkert att han skulle få en belöning. Då hade han fel.
Jag hade alltid hånat hjältarna i berättelserna. Hjältarna som stod på sig och var trotsiga mot de onda. Ingen människa var sån. I alla fall inte ett barn. Men nu ändrades tankarna. Tanken på min familj, min bror, min syster, min far. Min döda mor. Allt förändrades inom mig. En ilska växte och bubblade. Jag ville bara skrika att ingen skulle kunna få över mig på deras sida. Men det gjorde jag inte.
I mitt inre dök berättelser från landets alla hörn om en amré som skulle störta Richard den Mörke, om en enda man med följeslagare som skyddade oss. Som skyddade oss från hungern, och Richards järngrepp. Till mig kom de försent.
Soldaterna gick tätt i hälarna på mig, ifall jag skulle rymma. Men det tänkte jag inte göra, inte än.
Vi kom till en stor sal. Det ekade vid minsta viskning. En man stod och skrev på ett pregament.
Hans hår var kort, och korpsvart. Ögonen var så bruna att de blev svarta. Han var maskulin, lång och smal. Hans ögon lyste av ondska. Han skulle kunna förföra vilken kvinna som helst i landet. Han bar en sorts jacka i läder och byxor. Jackan var knäppt.
Ärret gick fram och viskade lågmält till honom. Han tittade upp på mig och log ett leende som fick mig vilja springa därifrån. Men det gjorde jag ju inte. Han gick fram till mig. Jag fick böja huvudet lite bakåt får att kunna se honom i ögonen.
"Och detta är..." sa han. Han ville att jag skulle svara, men det gjorde jag inte. Jag kände Ärrets dolkspets mot ryggen.
"Alice Milson", sa jag och försökte att hålla rösten stadig. Min mor hade sagt att man inte skulle visa sin rädsla om man så var tvungen att gå därifrån. Nu kunde jag inte gå.
"Alice Milson..." upprepade han namnet precis som Ärret hade gjort. "Så du är min dotter nu."
"Nej."
Jag kände spetsen tryckas hårdare mot mig. Richards ögon blev hotfulla. "Eskortera henne till sin kammare", sa han.
Soldaten tog tag i min arm igen, och jag visste att han inte tänkte släppa mig. Han drog mig genom trappor och korridorer. Ärret följde efter. Vi kom till en lång, bred korridor med pelare. Det fanns bara en stor dörr. En vakt stod på vardera sida om den. De nickade och öppnade dörren. Soldaten puttade in mig i ett gigantiskt rum.
I rummet stod en säng med röda lakan. Sängen hade en röd sänghimmel av rött, tunt tyg. Sängen var gjord av mörkt trä. Det fick den röda färgen att lysa. Som blod. Längst bort i rummet fanns det ett stort fönster med en sittplats som fick väggen att bukta ut på utsidan. Det fanns ett bord med en spegel till höger. Jag hade bara hört talas om speglar. Det stod en garderob i samma slags trä som sängen. på golvet låg en svart matta, med lite röda mönster. Igår hade jag inte ens ett eget rum, nu hade jag ett som var stort som ett hus. Det var inte rätt.
Ärret tog ett kliv in i rummet och sade:
"Om du fortsätter så som du gör, kommer detta inte bli kul för dig. Godnatt, lilla Alice."
Han gick ut från rummet, och dörren stängdes med en smäll bakom honom. Jag hörde ljudet av en nyckel som vreds om. Panikslaget sprang jag till dörren och förskte öppna den. Det gick inte.
"Släpp ut mig!" skrek jag. Jag hatade att vara inlåst.
Jag började andas fortare. Jag tyckte att rummet blev mindre och mindre. Jag satte mig ner på huk av rädsla. Jag började gråta hysteriskt.
"Jag kommer dö...Jag kommer dö", upprepade jag mellan vågorna av tårar.
Jag kunde svära på att luften började ta slut. Paniken blev större. Jag började försöka andas in så mycket luft jag kunde. Till slut gick det inte mer. Luften tog slut. Jag svimmade.

Meeh! Nu tog det slut fort igen! x_x

Stackars Alice. *knivhugga Ärret i tanken*

Jag lovar, det kommer mer ikväll!

Haha, en liiten spoiler som du får kolla på om du vill (som sagt, spoiler för er som inte vill veta