Rollspel De Utvalda bok 2 (egna version)

Jag form
--------------
Jag gick på den grusiga vägen utan skor. Det var så härligt att känna stenarna med mina bara fötter. Jag gick från utkanten av staden tills jag kom till gränsen. Jag höll på att gå igenom tills jag blev stoppad av en vakt. Jag gav honom tre guldmynt och tog mig igenom. Här var det inte lika bra grusväg, det var asfalt och det var väldigt varmt för fötterna.

(eh.. det.. finns ingen asfalt där..)

Vill meddela att jag läst böckerna... Tyvärr har jag fullt upp med annat och kan inte vara med... Kanske i framtiden?

ok..

--------------------------
När flickan inte svarade fordsatte jag vidare.
Det var tänt i det lilla huset och jag kände hur det värmdes i hjärtat.
Jag smög till baksidan och knackade på fönster blecket.
¨ Vem där?¨ Hörde jag Nick säga.
¨ Det är jag¨ Viskade jag tillbaka.
Sen hördes det fotsteg innifrån och Nick dök upp i fönstret.
¨ Casra! Du kom.¨ Sa han glatt.
Jag log mot honom och klätrade in.
Det var varmt och välkomnande i huset.
Nick tog tag i min arm och dog mig intill sig.
¨ Jag håller vad jag lovar.¨ Sa jag.
Han böjde sig ner över mig och kysste mig mjukt.
Jag visste att det var mer än det som han ville.
Kyssen blev allt mer passionerat och han drog mig bort mot sängen.
-------------------------------------
ja... hehehe ^.^ Jag kom inte på något annat.. så.. ja..

Jag form
-------------------
Jag står i mörkret och tränar långbåge. Det är väldigt bra träning faktiskt, fast jag oftast missar tavlorna för att det är FÖR mörkt.
"Leila, du måste komma in nu!", hör jag min mor Freyas röst.
"Ja, jag kommer snart!", ropar jag tillbaka, och smäller en till monster fluga.
När jag kommer in i huset så rycker jag av huvudklädet med en gång. Det är så obekvämt! Det är alldeles för litet och jag behöver verkligen ett nytt. Men om jag ska köpa ett nytt så måste jag rida in till King city och när jag väl hittat ett så måste jag testa den, vilket resulterar att jag måste ta av mig det som jag har på då. Och det vill jag VERKLIGEN inte. det ända andra som skulle kunna funka är om vi syr en egen. Men både mamma och jag är dåliga på att sy.
"Hur många gånger har monster krypen bitit dig egentligen?", frågar mamma.
"Säker minst 50 gånger.", muttrar jag.
"Mmm... vänta här så hämtar jag en salva som jag tror ska kunna hjälpa."
Min mor är läkare på sjukhuset i staden, och så älska hon att experimentera med olika mediciner för att få fram ett nytt botemedel.
"mamma jag behöver ett nytt huvudkläde. Mitt är alldeles för litet!", säger jag.
"Om du skriver måten tills i morgon så kan jag lämna dem på ett skrädderi när jag ska till jobbet."
Just det, den möjligheten fanns ju. Så när mamma har smörjt in mig så ska jag skriva minna mått och sen ska jag gå och lägga mig, tänker jag.
----------------------------
Jag kan skriva i lite olika tempus men jag är urdålig på tempus, så det får ni leva med

Personen gick därifrån utan att Gabriella kunde förmå sig att säga något mer. Även när personen gått stod hon där en liten stund innan hon mindes logdansen och skyndade till den stora ladugården där den skulle hållas.
Där inne dansade redan folk. Spelmännen spelade så att armarna värkte och taglet hade redan fransat sig från violinistens stråke. Nyckelharpa, violin och cello hade man att dansa till och skratt och musik ven genom luften.
Gabrielle älskade lukten av hö och svett och glädjen som höll sin hand över de dansande paren. Dans var inte hennes starkaste sida, men hon älskade känslan av att virvla runt på golvet. Hon älskade friheten i det. Frihet var något hon alltid åtrått, och trots att hon nu var fri att röra sig som hon ville och göra sina egna val var hon inte fullständigt fri. Inget monster kan någonsin bli fullständigt fritt. Ett monster måste alltid tänka på att andra monster önskar dess blod i sin strupe. Ett monster behövde finna sig i att folk antingen hatade en eller älskade en på ett desperat, hungrigt sätt. Det fanns inga vänner. Alla var fiender. Det var vad hon tyckte och tänkte. Gabrielle ville inte vara ett monster. Hon ville inte att folk skulle sitta i sina stugor och hata henne för att sedan vid åsynen av Gabrielle bedyra henne om sin passionerade kärlek till henne.
På logen var alla människor, och hon var också en. För en kväll var hon inget monster.
"Och vem är denna förtjusande dam?"
Hon vände sig om och såg genom kappas tyg att det var Bill som frågat henne. Hon noterade att han hade en reva i skjortan vid armbågen.
"Regina", ljög hon snabbt. "Jag är bara här på besök. Min släkting...öh... Georg har jag hört ska bo hör i närheten. Jag vet inte om han har flyttat och det verkade lysa här inne så...jag bestämde mig för att titta in och fråga."
Trots att hennes ansikte förhoppningsvis var dolt av kappan lade hon till ett leende på slutet. Till hennes stora lättnad verkade det som att Bill inte misstänkte något.
"Ja, jag har aldrig träffat någon Georg så länge jag har bott här. Du kanske kan se efter i staden - det är många som flyttat dit på senaste tiden. Jag heter förresten Bill, och om du inte har bråttom så skulle det vara trevligt om du kunde stanna en stund."
Han log förhoppningsfullt och hon tackade naturligtvis ja till hans erbjudande, honhade aldrig haft för avsikt att gå till staden. Hon ville vara människa, och visste ingen vem hon var kunde hon vara det.

Jag tittade på Nick där han sov.
Jag hade alltid tyckt att han var vacker i månljuset som svepte över rummet.
Jag smög bort till fönstret och klättrade ut.
Natt luften var lite frusen, men ingenting emot vad som kunde vara,
Jag gick på vägen tillbaka till gården med trötta ögon.
När jag kom tillbaka till Herrgården gick jag och la mig
på sängen och somnade direkt.

Jag vaknar av... Ja, vad vaknade jag av egentligen? Kanske tystnaden. Jag tassade försiktigt på tå för att hämta min flöjt och börjar spela en melodi. Sen när jag med säkerhet har väckt alla inom 100 meters radie så går jag ut och tränar långbåge. Igen. När jag har träffat alla måltavlor så testar jag att skjuta med två pilar i taget, så jag la två pilar på strängen och sköt iväg. Det var väldigt länge sedan som jag sköt två pilar itaget så båda träffade den yttersta ringen. Det är ju bara att öva vidare tänker jag, när jag plötsligt kände ett obekant sinne röra sig i skogen (Någon?). Jag tar kvickt på mig kogret och lägger långbågen över armen och smyger mig närmare sinnet. Jag drar automatiskt huvudklädet hårdare om mig, när jag upptäcker att jag inte har det på mig. Jag stönar och hukar mig ner och hoppas att H*n inte ser mig.

Silver tröttnar, hon kan inte sova. Kammaren är kvav och dagens träning har inte varit så utröttande att hon skulle ha stupat i säng. Hon klär sig i svart och drar över sig en mörk mantel. Sedan spänner hon svärdet runt i bältet runt midjan och hoppar ut. Alla sa alltid, gå inte ut på kvällen du kan möta monster, men Silver hade sällan mött några så hon oroade sig inte. Dock drar hon över mantelns huva över det eldröda håret, dels för att hon inte ska synas i mörkret och dels för att många skulle ta henne för ett monster med den hårfärgen, fast hon inte var ett. Hon strövar in i skogen men stannar upp, något hörs och det är inte ett djur.

Gabrielle gled igenom med sin lögn förvådnansvärt enkelt. Det var nästan så att hon förundrades över sin skicklighet.
Hon blev uppbjuden av många, och dansade tills hon knappt kunde stå på fötterna längre. Livet som människa var underbart. Att ljuga var så lätt.
"Varför inte alltid göra det? Varför inte alltid vara människa? Varför inte skapa en ny identitet och bli krigare?", viskade en liten förförisk röst i Gabrielles huvud. Hon vacklade lite i sitt beslut, men bestämde sig sedan för att det inte var värt det. Det var fel.
"Regina!" ropade Bill och avbröt hennes mentala motsägelsetal. "Får man stjäla en dans till?"
"Självklart", sa hon och korsade med viss möda golvet. Hon var tvungen att armbåga sig fram genom den kompakta klumpen av människor.
Gabrielle kunde minnas att folk hade bjudit upp henne förut, men det kändes annorlunda när de inte såg hennes ansikte eller hennes hår. Det var mer äkta.
Bill och hon pratade om allt mellan himmel och jord. Hon berättade om sin påhittade uppväxt, sin påhittade familj och sina totalt påhittade intressen. Han i sin tur berättade en massa saker som hon redan hört och visste. Det var ett trevligt samtal trots att ingen egentligen fick ut något av det.
"Jag måste gå nu", sa hon och kastade ett öga på himmelen utanför förnstergluggarna. Det var alldeles mörk bortsett från en svag förnimmelse av ljus alldeles i kanten av horisonten. Det syntes knappt, men Gabrielle visste att hon var tvungen att gå tillbaka till sitt lilla skjul om hon skulle hinna få någon sömn överhuvudtaget inatt.
"Monstren kan vara svåra att se i mörkret, jag följer dig", sa Bill.
"Nej!" skrek hon i panik och såg hur Fred tittade konstigt på dem när han och Henrietta snurrade förbi. Gabrielle skakade förskräckt på huvudet och huvan föll bakåtoch blottade hennes ansikte och hennes hår.
"Gabrielle", viskade Bill. Till hennes förening lät rösten sårad. Besvikelse och chock forsade mot henne och kastade Regina på gödselhögen.
"Jag kan förklara", mumlade hon. Fred och Henrietta hade stannat upp i sitt snurrande och stirrade förstummat på henne.
"Det hoppas jag verkligen, annars vet jag inte riktigt vad jag ska göra med dig", svarade Bill.
Gabrielle berättade att hon velat veta hur det var att vara människa, hur det var att vara vem som helst. Hon berättade om sin suktan efter den fullständiga friheten. Bill lovade att inte säga något, eftersom det skulle förstöra hennes redan sjaskiga rykte totalt.
Gabrielle drog kappan över huvudet och rusade ut.
"Vad gjorde Gabrielle här?" hörde hon Fred fråga.
"Jag vet faktiskt inte riktigt. Hon kanske bara ville ha lite roligt", svarade Bill och hon log nöjt. Tydligen kunde hon lita på honom.