Just a hollow sound [SV]

Tack, tack! Det kommer nog inte dröja så länge mellan inläggen; dels för att jag har ett försprång och oftast har minst en färdigskriven del att lägga upp, dels för att jag inte hittar på något annat på dagarna. xD
Jag vill bara slinka in med en liten påminnelse till de som också läser "I ett sista andetag". Det har kommit en ny del där, men eftersom jag själv var den senaste som kommenterade kunde jag inte posta det som ett nytt inlägg.
***

Kapitel 1.4

Det var med stela steg Zach tog sig fram genom korridoren. Den rakryggade betjänten hade berättat att han skulle leda dem till salen där de skulle träffa kungen. Han hade inte sagt vad han hette, så Zach fick helt enkelt kalla honom "betjänten". Inte för att han skulle behöva använda det, men när han så många gånger talade med sig själv i tankarna var det nödvändigt att ha ett passande namn. Mrs Roseworths klackar slog i golvet med små, trippande läten och ljudet förstärktes i ett eko i den breda gången. Golvet var ljust och polerat. På väggarna satt mönstrade tapeter fast - sådana tapeter som kunde likna sig med de som fanns i herrgården. Några tavlor i detaljerat utsmyckade ramar hängde på ena sidan. Det var porträtt av äldre herrar, antagligen andra kungar.

Zach hade börjat försvinna bort från den nervösa känslan i mage och bröstkorg. Istället verkade spänningen ha fortsatt till hans leder och gjorde det svårt för honom att gå ordentligt. Men det var nog ingen som såg. Korridoren låg öde, betjänten gick en bit framför dem utan att vända på blicken, och faster Esmeralda gick vid sidan om med ett jätteleende på läpparna. Kvinnan granskade allt som kom i hennes väg; allt från tavlornas exakta skala till ett litet avlastningsbord med en stol i fint sidentyg bredvid. En liten blomma fångade Zachs uppmärksamhet. Han hade sett vita blommor längre bort i korridoren, men den här stack sig lite mot de orangefärgade tapeterna. Den här lilla, nästintill osynliga blomman var lila. Han kunde inte förklara hur den såg ut, men om han skulle göra det skulle beskrivningen göra sig lik en orkidés. Men ändå var det inte riktigt det. Han kunde av någon anledning inte slita blicken från den. Han trodde att allt var perfekt i kungahuset. Den här plantan hade till och med ett visset, gulaktigt blad.

-
Efter vad som kändes som tio minuter, en kvart stannade betjänten till vid en dörr. Den såg precis likadan ut som resten av alla dörrar de sett på vägen. Stor och majestätisk i mörkt trä, med guldhandtag och lite andra guldsymboler på dörrkarmen. Zach var van vid stora byggnader att gå i, men trodde inte att det skulle ta så lång tid att ta sig till den delen av slottet där de skulle vara. Nu väntade både han och hans faster på någon form av instruktion. Betjänten granskade dem en stund med sina smala ögon. Det såg ut som om han ville säga något - kanske kommentera hur urlöjliga dem såg ut i sina kläder, eller att de egentligen inte alls förtjänade att träffa självaste kungen - men höll tyst. Mungiporna var riktade neråt, men Zach tog förgivet att det var så han skulle bete sig.

Tillslut gjorde betjänten ändå en rörelse och sträckte sig efter dörrknoppen. Han vred om och tryckte upp dörren på glänt. Zach såg spänt på. Han visste inte riktigt om han vågade sätta en fot i det där rummet. Men nu var det alldeles för sent att ändra sig. Är man med i leken får man leken tåla. Fast det var inte han som gått in i det frivilligt. Mrs Roseworths drog honom till nytta så mycket hon kunde för att det skulle gynna henne på bästa sätt.

Betjänten flyttade sig närmre dörren och stod med ryggen mot den då han öppnade upp dörrskivan mer. Ett storslaget rum kunde skymtas bakom den. Stora fönster släppte in vågor med solljus som lyste upp tapeterna på väggarna. Tapeterna var i en ljus, blåaktig nyans. Golvet var även det ljust. Träet blänkte lätt.

"Stig på", sa betjänten med sin förnäma stämma.

Mrs Roseworths tryckte ena handflatan mot Zachs axel och föste på sitt mest diskreta sätt in honom i rummet. Pojken blev stående en meter in efter att betjänten stängt dörren igen. Han granskade varenda liten detalj som fanns att se. Rakt fram - drygt fem meter bort - satt ett av de stora fönstren. Man kunde se en vacker utsikt av skog genom glaset. Till höger fanns två långa soffor och en fåtölj med kuddar och tyg i blått sammet och soffben i silver. De stod på en välbroderad matta i olika mönster, men med samma, diskreta färg som på väggarna. Mitt på mattan stod ett soffbord i glas och en liten vas med en blå, liten blomma i. Till vänster fanns ett långbord med ett flertal stolar med höga ryggstöd. De var också i silver. På bordet stod ett par kakfat med tre våningar var. De såg mest ut som prydnadssaker, för de välformade kakorna på dem låg alldeles för prydligt för att man skulle våga ta en. Det fanns ingen människa i rummet förutom han själv och hans faster. Kvinnan verkade inte ett dugg bekymrad, men det var Zach.

Plötsligt öppnades en dörr på väggen till vänster. Zach hade inte sett den innan - eller hunnit med att se den. Den var smalare än huvudingången till rummet, men i samma, mörka trä. In steg en lång man med ett rätt ungt, vänligt utseende. Brunt hår prydde det runda ansiktet med de lugna, gröna ögonen. Ett leende visade sig när han fick syn på gästerna.

"Välkomna!" Han slog ut med armarna som för att visa rummets storslagna prakt. Han rundade snabbt bordet och kom fram till Zach och Mrs Roseworths. "Jag är James Hillington, en av kungens närmaste män."

Leendet var både vänligt och varmt. Zach kunde inte låta bli att dra lite på ena mungipan för att besvara det.

"Det är en ära att träffa er", sa Mrs Roseworths tillgjort och nickade sakta som bugning.

"Nöjet är helt på min sida, Mrs Roseworths", sa Mr Hillington. "Snälla, slå er ner."

Han gjorde en gest bort mot sofforna och fåtöljen. Mrs Roseworths, som stod på Zachs högra sida, tvekade inte med att ta emot förslaget. Zach bara tittade bort dit en stund innan han märkte av Mr Hillingtons blick i sidan. Han slängde en diskret blick upp på mannen som fortfarande log stort och undrade hur denne kunde behandla dem som älskvärda gäster. De betydde antagligen ingenting alls för honom. I vilket fall så följde Zach efter sin faster till sofforna och slog sig ner på den som var närmast till hands.

"Jag måste säga att slottet är väldigt elegant", sa Mrs Roseworths med den sliskigaste röst hon kunde få fram.

"Ja, det är inte många som får turen att komma på besök här", log Mr Hillington mot kvinnan.

Kanske inte, tänkte Zach utan att röra en min, men det är ändå inte så stor skillnad här som hemma. Han mindes de fina salarna som fanns i hans föräldrars herrgård. De liknade rummet de befann sig i till stor del. De var bara inte så stora, inte så slösaktiga.

"Visst är det en fin utsikt, Zach", sa mannen plötsligt.

Zach hade inte tänkt på att han höll blicken på skogen utanför fönstret. Han kunde se skymten av en sjö vars vattenyta glittrade magiskt av solens strålar.

"Ja, sir", sa han och mötte Mr Hillingtons blick med hövlighet. Han kunde inte göra annat än att hålla med. Det var nog en av de vackraste utsikter han någonsin sett. Tillsammans med den klarblåa himlen såg det sagolikt ut. Men det kunde ändå inte mäta sig med utsikten över åkrar och hagar, som man fick från det mysiga rummet i familjehuset.

"Snälla, kalla mig James", sa mannen varmt. "Vi är alla familj här."

När Zach inte riktigt förstod vad han menade såg han bort mot Mrs Roseworths. Till och med hon log mot honom. Det kändes lite obekvämt, med tanke på hur falskt leendet var, men han hade vant sig under sina veckor i fasterns hus.

"Jag vill inte låta framfusig, Mr Hillington, men hur ser vårt schema ut?" Kvinnan vände blicken mot mannen igen, som fortfarande stod vid soffbordet utan att sätta sig ner.

"Om en liten stund kommer några kypare för att duka upp bordet till en måltid", sa han förklarande. "Det är då ni får träffa hans majestät."

"Oh, vad spännande." Mrs Roseworths kunde visst inte hejda sin iver, men hanterade den väl.

Mr Hillington bara log till svar.

awzome

Håller med super awesome

skrev jag inte att jag bevakade den här? Hm... Jag var rätt säker på det. Aja, nu vet du att jag bevakar den här!

finns inte så mycket ord som kan beskriva hur bra den är, och ändå har du inte kommit så långt med den.

Jättebra

Suveränt!

Och jag fortsätter med att forsa in mina inlägg här.
Under natten som gått fick jag väldigt många idéer till den här novellen. Dock är det lite långt in för att jag ska kunna skriva ner dem i ord ännu, men i den här farten får jag nog upp historian på nolltid.
Tack för att ni läser. Det betyder jättemycket för mig!
***

Kapitel 1.5

Den långsmala dörren på andra sidan rummet öppnades igen. Zachs blick vändes automatiskt ditåt och han fick se en handfull kypare i typiska tjänstekläder bära in brickor på silverfat. Maten som fanns på dem såg ut att vara värd en förmögenhet. Men Zach hade ingen aptit, han kände sig inte sugen av att se det. Däremot kom han att tänka på hur mycket han skulle bli tvungen att tvinga i sig själv för att inte verka ohövlig.

Han satt halvt vänd åt kyparnas håll, eftersom ingen ändå verkade vilja ha hans uppmärksamhet från det lilla sällskap han befann sig i. Det kom bara mer och mer mat. Drycker, silverbägare och vackert porslin tog de också in. Snabbt dukades långbordet upp till en vacker matplats. Men det var bara dukat för fyra personer. Zach, Mrs Roseworths, kungen... Det var antagligen Mr Hillington som skulle äta med dem också.

"Ni kommer att förundras över maten", sa mannen med sin lugna stämma. "Hans majestäts personliga kockar är de bästa i hela Europa."

Zach vände tillbaka blicken mot mannen som talade. Han trodde honom, men kände inte för utsökt mat för tillfället. Tänk om han skulle få upp allt igen. Tanken fick blodet att stelna i hans ådror.

Vad var det jag sa, tänkte han lite surt. Nervositeten gör ingenting bättre. Han tog ett djupt andetag och försökte luta sig bakåt i den mjuka soffan han satt på. Tyget kändes lent under hans händer när han placerade dem på kuddarna. Hela tiden kunde han känna av Mr Hillingtons granskande blickar. Vilket intryck gjorde han på honom? Tänk så skulle kungen kasta ut honom för dåligt uppförande, eller bara för att han var så... opassande. Han kände sig väldigt pressad och försökte på nytt ta några andetag. Han höll det diskret, för att inte de andra skulle märka det.

"Nu verkar det vara klart där borta", sa Mr Hillington tillslut. "Vi kan slå oss ner vid matbordet."

Till Zachs förvåning hade man lyckats byta ut ett par stolar mot en stor tron i silver, med kuddar i guldtyg och vackra mönster i guldtrådar. Helt otroligt vad man kunde missa om man vände bort blicken i några sekunder.

När han märkte att hans faster reste på sig följde han hennes rörelser och var snart på fötter. Mr Hillington började gå bort. Zach och Mrs Roseworths följde efter - Mrs Roseworths med glada, entusiastiska kliv, och Zach med lite mer spända steg. Han svalde gång på gång och försökte sopa bort synen av att göra något pinsamt eller opassande inför kungen.

Mr Hillington drog ut ena stolen på långsidan så att Mrs Roseworths kunde sätta sig på den. Hon log påklistrat och tackade med nickar och vänliga ord. Överdrivet såklart. Zach slog sig ner på stolen bredvid och försökte hålla sig så rakryggad som möjligt. Han hade händerna knutna i knäet och nacken lätt spänd. Blicken vandrade över de olika delikatesserna på bordet. Hur skulle han orka det här? Det enda han ville ha nu var ett glas vatten.

En kypare med en vit handduk över ena armen fyllde på vin i de vackra, silverblänkande bägarna.

"Dricker Mr Ferren vin?" frågade denne då han nådde fram till Zachs plats.

Han visste inte vad han skulle svara på det. Han hade smakat på vin förut, men var inte så förtjust i det. Även ifall han var sexton år så var det inte helt uppenbart att hans föräldrar - i detta fall faster - lät honom dricka alkohol.

"Ett glas går bra. Sedan klarar han sig bra med vanligt vatten", sa Mrs Roseworths till hans hjälp. Hon måste ha sätt det lätt osäkra uttrycket i hans ansikte, och den vidöppna munnen som letade efter ett passande svar.

Kyparen vände sig mot Mrs Roseworths med en nick och hällde graciöst upp ett glas rött vin i Zachs glas. Pojken visste inte om han precis hade visat sig oförmögen till att klara sig själv. Hans faster verkade inte så glad i alla fall. Lite generat slog han ner blicken på den fint mönstrade tallriken och väntade på att något annat skulle hända för att komma undan från den tryckande situationen.

Och det gjorde det. I samma stund som kyparen lyft upp flaskan igen öppnades den breda dörren in till rummet. Zach vände blicken ditåt i ren nyfikenhet och fick se en äldre herre, likadant klädd som den betjänt som eskorterat honom och hans faster till detta rum. Mannen höll sin ena hand på dörrknoppen samtidigt som han högtidligt blickade ut över de andra i rummet.

"Mr Ferren, Mrs Roseworths", han höll blicken fäst på gästerna. "Hans majestät George II"

Mrs Roseworths ställde sig snabbt, men elegant upp från sin stol och Zach var inte sen med att göra detsamma. I just den stunden, då dörren öppnades upp, kändes sekunderna lika långa som timmar. Hjärtat klappade i hans bröstkorg och han kunde inte hindra den alltmer ytliga andningen. Han var tvungen att svälja ner nervositeten och sudda ut det ur ansiktet. Minen han höll var neutral och han hoppades att det såg respektingivande ut. Nu skulle han alltså få träffa kungen. George II. Han ville inte göra dåligt intryck. Du är hedrad av att vara här, påminde han sig själv och rätade lite extra på ryggen.

In genom dörren kom en man vars klädsel var smyckad med otaliga detaljer så att den dolde mannen bakom. Men hans kraftiga benstomme och en stora kroppen var omöjlig att missa. I jämförelse med denna person såg Mrs Roseworths betydligt liten ut. Ansiktet var förvridet i en grimas som antagligen skulle anses som förnäm. Huvudet bar han högt och hållningen var stram. De små ögonen kunde knappt skymtas bakom den stora, vita peruken. Zach hade sett skymten av kungen förut, men trodde att åsynen av honom skulle vara mycket mer imponerande.

Han såg att tjänstefolket bugade inför deras konung och när denne tagit ett par steg in i rummet gjorde Zach detsamma. Han böjde på nacken och en liten del av ryggen och höll blicken nedsänkt tills han såg att kungen stigit förbi dem, på väg mot tronen på andra sidan bordskivan. Ett frasande tydde på att Mrs Roseworths rätade på sig, och det gjorde även Zach. Luften kändes tryckande tunn och pojken fick det bara svårare och svårare att andas. Han tvingade kroppen att lyda honom och vände sig mot bordet för att stå vänd mot kungen. Han stod kvar med armarna vid sidan om sig och med en rak rygg tills George II - som utan att ens slänga en blick åt gästernas håll - slagit sig ner på den ståtliga tronen.

Den store mannen gjorde en gest åt dem att sätta sig ner. Zach tackade med en nick till bugning och satte sig på nytt. När han sneglade diskret åt sidan såg han Mrs Roseworths dödsallvarliga uttryck. Hon såg bort mot andra sidan bordet, men mötte inte kungens blick. Ingen kunde trots allt undgå att se de många vakter som börjat placeras runtom vid väggarna.

Nu slog sig Mr Hillington också ner vid bordet, lite längre ifrån. Han log fortfarande lite smått, men inte lika tydligt som innan.

"Välkomna till mitt residens", började den mäktiga mannen framför dem. "Jag hoppas ni finner er vistelse här bekvämlig."

"Oh, ja, ers majestät", började Mrs Roseworths - nu inte med en lika sliskig stämma då hon var mycket allvarligare. "Vi har redan förundrats av ers slotts storslagna charm."

"Det gläder mig, Mrs Roseworths", svarade kungen milt. "Måtte resten av er besökstid förbli lika angenäm."

Zach tyckte inte att den vänliga stämma som löpte från mannens läppar passade till utseendet. Ansiktsuttrycket hade släppt sin fåfänga ansträngning, men överlägsenheten verkade han inte vilja lämna ifrån sig.

"Det blir den säkerligen", sa Mrs Roseworths till svar med ett försiktigt leende format i mungiporna.

En kort tystnad följde. Zach sa inget, rädd för att säga fel sak vid fel tillfälle. Han bestämde sig för att bara tala när han själv blev tilltalad.

George II harklade sig lätt. "Låt middagen börja."

superduper mega awzome

Jättebra