Rosalie & Desideria [B]

Jättebra! Jag ser verkligen fram emot fortsättningen. Din novell har fångat mitt intresse.

Jättebra!! Du skriver så bra! Du skulle kunna göra detta till en bok! Så bra är den!

allting är jättebra skrivet

Tack så hjärtligt mycket! Har inget att säga så, här kommer nästa kapitel!
~~~~~~
6. "Rosalie"
När jag vaknade bultade mitt huvud av en envis huvudvärk. Jag suckade och kände genast vinden av en rörelse mot mig. Någon närmade sig, hastigt.
"Robin, hur mår du?" frågade en obekant röst. Jag slog upp ögonen och fick syn på en gammal man med långt vitt skägg. Hans ögon var gråa och han hade en lustig hatt på huvudet.
"Robin?" sa jag frågande och såg mig omkring. Jag befann mig i ett dunkelt rum; väggarna var mörkt röda, tavlor av natthimlen och mattor i gråa nyanser prydde väggarna. Längre bort hängde en skynke över väggen och jag gissade att det fanns ett fönster bakom det.
Mannen log. "Ditt namn. Du heter väl Robin?" han såg något orolig ut och jag reste mig hastigt upp.
"Ja, jag lystrar till det namnet, jag vill.. Vart är männen som jag reste med?" frågade jag utan att tänka på huvudvärken som blev kraftigare för varje rörelse jag tog.
"Robin, du är uppenbart sjuk och.."
"Vart är männen jag reste med?" avbröt jag med högre röst och han såg upprörd ut; troligtvis inte van vid att man avbröt honom.
"Dem är nere i matsalen, säkert oroliga, men du måste stanna här.. Robin!" han ropade efter mig när jag störtade ur sängen jag låg i och stormade ut genom rummet. Huvudvärken dunkade i mitt huvud och jag fnös av ansträngningen att springa; jag skyndade mig nerför en lång trappa och kom ut i ett stort rum med en brasa i ena änden. Rummet var tomt på såväl tre män som samtalade lågt vid ett bort i ett mörkt hörn av salen.
"Robin!" utbrast en utav dem - Drew - och slog omkull en stol när han ställde sig upp. "Hur mår du?"
"Jag mår underbart. Har bara lite ont i huvudet, vad gör jag i ett rum med en man med långt skägg?" rabblade jag och blängde på dem.
"Han är doktor", förklarade Riley hopplöst. "Om du nu mår så bra, varför sitter vi här? Vi borde ge oss av"
"Men Robin är sjuk", protesterade Drew, men blev avbruten av Sid.
"Lyssna på Riley, han är ledare, han vet bäst!"

En timma senare var vi ute på Handelsvägen igen. Jag red; efter gårdagens marsch var jag fortfarande utmattad och Drew övertalade Riley att vi skulle köpa en ponny, billigt. Ponnyn var inget otroligt fenomen, en liten lurvig ponny bäst anpassad som packponny helt enkelt. Jag var ändå glad över varelsens sällskap; då Riley, Drew och Sid bråkade över något meningslöst, var det skönt att vila huvudet mot ponnyns mjuka päls och höra dess regelbundna andetag. Lugnande? Absolut.

"Desideria"
Kvällen kom snabbt - trots sommarens ljusa nätter - solen närmade sig horisonten och spred ett rosa, oranget sken över himlen och de utspridda molntussarna.
"Vi borde slå läger", sa Lia och stannade med blicken fäst vid horisonten.
"Ja, okej", jag såg vart hon fäste blicken men kunde inte avgöra vad hon såg. "Vad ser du, Lia?"
"Jag vet inte", sa hon osäkert. "Titta där!"
Hon pekade med fingret och jag följde fingret i en rak linje mot.. Ja, vad det nu var.
"Vad är det där?" utbrast jag och gapade förvånat; borta vid horisonten kunde jag se en stor grå klump som långsamt rörde sig framåt.
Lia ryckte på axlarna och gick mot några träd - pilar - längre bort. Grenarna hängde lågt och hon försvann under dem. Jag följde efter.
"Bra sovplats", sa jag nöjt och satte mig bredvid henne, med ryggen mot stammen. Lia log och öppnade sin ryggsäck som hon hade lagt bredvid sig.
"Middag?" frågade hon med ett flin och höll upp ett stort brödstycke; ett ljust bröd med nötter på. Jag nickade kraftigt med huvudet och hon delade på brödet.
"En bit till dig, en bit till mig", hon högg in på brödet och jag gjorde detsamma. Efter en lång stund av inget annat än ätande och drickande, hade solen gått ner och det var mörkt under pilen. "Så, Lia?" frågade jag. "Kunde du använda något vapen?"
Hon log och plockade fram en dolk ur väskan. Den skimrade svagt i månljuset som sipprade ner mellan grenarna.
"Dolk", sa hon och snurrade på den. "Jag är ganska bra också. Berätta inte det här för mina föräldrar: jag har tagit lektioner hos en killkompis till mig!"
Jag höjde på ögonbrynen och höll fram händerna, hon släppte vapnet i mina händer.
Dolken hade ett skaft av mjuk trä och klingan var otroligt vass och hållbar. En skrift vid skaftet fångade min blick; konstiga snirklar som troligtvis bildade ett ord på något främmande språk.
"Vad betyder det?" frågade jag och slängde åter en blick på skriften.
Lia stelnade till. "Vilken skrift?"
Jag skrattade och pekade på skriften.
"Den skriften"
"Men jag kan inte se någon skrift, Desi" snäste hon och suckade. "Vi borde kanske sova nu"
Sagt och gjort. Lia tog dolken från mig och lade ner den i sin väska igen. I farten hann hon skära mig på fingret; det droppade röd vätska - blod - från såret och jag lindade en tygremsa runt det.

Nästa morgon bröt vi upp tidigt och skyndade iväg. Lia hade inte frågat mer om skriften och jag brydde mig inte om att fråga.
Den gråa klumpen vi hade sett dagen innan hade närmat sig betydligt, men stannat upp. Jag studerade den noggrant och tyckte mig se eldar; det vill säga, det var ett läger. För en armé? Jag vet inte.
"Lia?" hon vände blicken mot mig för att visa att hon lyssnade. "Titta på det där!"
Hon vände blicken mot lägret och spärrade upp ögonen.
"Men, det är ju.. En armé! Eller?"
Jag ryckte på axlarna. "Det kan det vara. Men vilken armé? Är kungen osams med något av grannläderna?"
"Inte vad jag vet", svarade Lia och började gå igen. Jag följde efter med blicken fäst vid hennes blonda hår; flätat i en lång fläta på ryggen.

Ett väldigt bra och välskrivet kapitel. Gillar att du får med lite mystik i texten också, då det i stort sätt är min favoritgenre (tillsammans med fantasy såklart). Kan inte säga mer än att jag längtar efter en fortsättning. Du är väldigt duktig.

Tack, på vilket sätt då? Jag bara skriver och det blir som det blir..

Ja, t.ex. skriften på kniven som bara Desideria kunde läsa.

Nästa kapitel, skrev nästan hela nu ikväll. Men när jag väl börjar går det bara undan..
~~~~~~~~~~~~~~
7. "Rosalie"
Efter någon timma mötte vi en munk på vägen. Männen - som hade gått och diskuterat högljutt en lång stund - tystnade tvärt och log tillgjort.
"Godeftermiddag, helige fader", hälsade Drew och höjde handen till hälsning.
Munken bugade lätt på huvudet och - färskräckt över männens klädsel - skyndade han vidare.
"Du är väl bara för trevlig, Drew", fnös Riley när munken var utom hörhåll. "Det märks att du inte är helt från Triye! Du kan inte ens bära upp dina dolkar med stolthet"
Drew öppnade munnen och talade lågt och tydligt mot Riley. Jag var tvungen att spetsa öronen till det yttersta för att höra.
"Kan inte jag?" han närmade sig långsamt Riley; såg honom i ögonen och lyfte en dolk mot hans hals. "Du kanske är längre än mig, men jag är skickligare och smidigare med dolken än vad du någonsin kommer att bli"
Riley andades ansträngt och blängde över dolken på den kortare - men skickligare - pojken. För Drew var knappt en man, jag hade aldrig tänkt på det förut. Drew var kanske sjutton, arton på sin höjd. Mina fjorton år var inte mycket värda bland dessa män men jag släppte dem inte med blicken.
"Så du är skickligare än jag?" spottade Riley självsäkert fram och sköt undan dolken från sin hals.
"Det skulle jag kunna påstå, ja", svarade Drew och log snett. "Nekar du?"
"Om jag nekar, det är klart att det inte är sant", röt Riley. "Jag har övat många år, fler än du om min matematik inte är helt hopplös"
"Det är sant, men jag kanske är född med gåvan!"
"Du är inte. Född. Med. Gåvan", väste Riley och blängde ondskefullt på Drew som småleende fingrade på en av sina dolkar.

"Gåvan", var en myt som cirkulerade i Triye; för många, många år sedan var det en man - Jakobi Triye, grundaren - som hade funnit det här vapnet, dolken, hos ett folk. Han lärde sig dolkens hemligheter, myter och historier. Men viktigast; han lärde sig att hantera vapnet på ett fantastiskt sätt. Det här folket - alver - litade helt på Jakobi och anade inte att han tänkte ge sig av och aldrig mer komma tillbaka, och han tänkte ta med sig kunskaperna. Sagt och gjort, han gav sig av. Men han gjorde också något oförlåtligt; han stal "dolken". Det fanns en speciell dolk, precis som alla andra, men speciell. Skrifterna på var, övermänskliga, på alvernas språk. Bara de - alverna - och en speciell person kunde se skriften. Jakobi kunde se skriften, sedan efter varje århundrade, föddes en ny person med gåvan att se skriften. Men, personen i fråga måste vara släkt med Jakobi, det var därför männen hade tagit Rosalie. De hade tagit reda på att hon var släkt med Jakobi på långt håll och trodde att hon var född med gåvan. För då kunde hon hitta dolken, och Triyes folk ville inget hellre än att få tillbaka dolken. Fast, det ville ju alverna också.

"Desideria"
"Gud, jag är så trött", pustade Lia. Solen stekte på himlen och det fanns inte ett moln så långt ögat kunde nå.
"Jag också", flämtade jag och drack lite vatten. Min pilbåge och koger låg bredvid mig i solen; vi hade letat efter skugga ända tills vi märkte att träden inte verkade komma närmare. Så vi satte oss i solen.
Lia satt och lekte med sin lustiga dolk, vad var det för skrift på den egentligen?
Antar att jag aldrig kommer få veta det, eftersom att jag är den enda som faktiskt kan se den, tänkte jag och muttrade.
"Det ligger ett värdhus inte så långt borta härifrån, vi kan övernatta där", sa Lia och mötte min blick. Hon var likgiltig, men jag tyckte mig se något.. Ja, något som inte brukade vara där. Något som inte var där, förren jag nämde skriften på dolken igår kväll. Jag nickade ändå glatt.
"Det låter bra, lite bättre än att sova ihopkurad under en pil i alla fall", sa jag och skrattade tillgjort. "Men jag har inte så mycket pengar tyvärr"
"Det är lugnt! Mamma och pappa..", det högg till inom mig när jag hörde orden och började tänka på drömmen som jag hade för ett par dagar sen. Den om att mamma skulle komma och hjälpa mig, när jag behövde det.
"Hallå, Desi! Lyssnar du eller?"
"Va?" frågade jag frånvarande. "Din mamma och pappa.."
".. har skickat med pengar till mat och sovplats", avslutade hon och tittade lite underligt på mig.
"Vadå?" frågade jag och höll upp händerna framför mig. "Vad har jag gjort nu?"
"Du försvann, din blick blev glasartad. Vad tänkte du på som kunde ta så mycket av ditt medvetande?"
Hon log och tittade nyfiket på mig, jag slängde en blick på solen.
"Vi måste gå nu, annars kommer vi kanske aldrig fram", sa jag avvikande och reste mig upp. Bågen och kogret hängde jag över ryggen. Lia reste sig upp och satte dolken i en skida i bältet. Jag såg nyfiket på skidan; den var dekorerad med bilder, stjärnor och åter igen, skrifter. Jag blev galen på dessa tecken.
"Är du reda att gå?" frågade hon. Jag nickade.

När vi kom fram till värdhuset var det nästan kväll och vi gick genast fram till disken och bad om ett rum över natten och lite mat. Mannen bakom disken log och ropade på sin fru, hon kom inskyndande i rummet med två tallrikar, båda fulla med mat. Vi lät maten tysta mun och åt hungrigt. Efter en stund av ätande och tystnad var vi klara och lyssnade istället; det fanns nämligen en trubadur i ena änden av rummet. Han var klädd i en lappad mantel och det orangea håret spretade åt alla håll, men han var lika glad för det och spelade och sjöng med stor entasiuasm, hela tiden med ett leende över de fräkniga kinderna. Han sjöng glatt och skrattade mycket, det fick mig och Lia att gå fram till honom och sjunga med i sångerna. Flera andra ungdomar satt också där, flickor som pojkar. Alla sjöng de med. Vi fick en rolig kväll och klockan var en bra bit över midnatt innan vi gick upp och lät sömnen ta över.

Ett väldigt fängslande inlägg. Jag intresserar mig mycket i männen som Rosalie är med. De är mystiska och mörka på ett sådant sätt jag gillar. :3
Ser fram emot att få läsa mer!

Tack Nästa del.. Kanske något osammanhängande men jag lever för att lära mig..
~~~~
8. "Rosalie"
Drew skrattade och vände blicken framåt.
"Säger du det så, Riley", tillade han och ryckte på axlarna. Riley kokade av ilska och knöt nävarna. Hans muskler spändes och lädret som han klädde sig i stramade över armarna. Han gick med ryckiga steg och blängde på Drew, som glatt gick framåt småpratandes med mig om Triye.
"Det är en fin by, eller vad man ska kalla den. Lite större än en by är den nog. Men jag måste varna dig för att gå ut på kvällarna; mörka gränder, farligt folk och hemskt humör", han skrattade och slängde en blick på Riley. Jag log matt och hängde över ponnyns mjuka, pälsklädda hals.
"Hur mår du?" frågade han plötsligt och avbröt vårt samtal om Triye. Jag ryckte på axlarna.
"Det är bra, lite huvudvärk och trötthet är det enda som bekymrar mig. Varför undrar du?"
Han svarade inte utan vände bara blicken mot horisonten.
En känsla genomfor mig, ensamhet. Även om Drew var väldigt trevlig och hjälpsam, så saknade jag min syster mer än någonsin. En tår tog sig fram ur mitt öga och jag torkade bort den med ponnyns sträva man. Torka tårarna, räta på ryggen och le, tänkte jag maniskt; det var det som Desideria brukade säga när jag grät. Hon sa det aldrig elakt, nej, mjukt och försiktigt. Som en sommarbris en solig dag.
"Titta där borta!", utropade Drew plötsligt och jag vände på huvudet mot horisonten. "Är inte den där klumpen, läskigt lik en armé?"
Han hade rätt. Rilet och Sid tittade pliktskyldigt mot horisonten och spärrade upp ögonen.
"M-men v-vem?" stammade Sid och gapade förvånat.
"Jag tror jag vet", sa Riley och rynkade pannan.
"Du tror väl att det är..", började Drew.
"Alver?" Riley mötte bekräftande Drews blick. "Jovisst, de är ute efter dolken. Det är jag säker på. Vi måste skynda oss till Triye, informera mästaren"

Resten av dagen var en pina; männen joggade och jag skumpade fram på den lilla ponnyn. Jag var öm i baken och helt utmattad. Männen klagade inte alls, det slog mig att deras kondition måste vara bättre än de flestas. Mitt humör ändrades dock när jag fick syn på ljus längre bort; det hade börjat skymma och ljusen syntes väl i den skumma sommarkvällen. Jag märkte snabbt förändringen på männen - att de såg sin hemby - de joggade snabbare och sprang nästan. Ponnyn försökte hänga på så gott den kunde och jag skumpade ännu värre än förut. Irriterad, det var vad jag var; vi hade färdats långt idag, längre än igår. Det gjorde mig utmattad och jag ville bara sova.
"Hur går det, Rosalie?" frågade Drew medan han sprang, hans andetag var jämna. Jag skulle precis svara när Riley avbröt honom.
"Robin, hon heter Robin nu. Kom ihåg det är du snäll, Drew", tillade han och flåsade lätt. Sid flinade men sa inget, jag kunde höra hans ansträgna andetag - flåsande. Jag flinade och sa inget. Det tog ytterligare femton minuter innan vi var framme; ponnyn hade överansträngt sig och snubblat över en sten, den var halt. I fortsättningen fick jag vara snäll att gå bredvid ponnyn och männen fick gå, småpratandes om bekanta de skulle besöka.
"Du Robin", sa Riley plötsligt. "Jag ska förklara för dig varför du är utklädd". Jag lyfte blicken och såg på Riley, han log och såg faktiskt inte så farlig ut - bortsett från dolkarna.
"Det är så att..", började Riley. "..alla vet vem du är. Rosalie, flickan som kan hitta dolken och så vidare, du kan legenden, Därför var vi rädda att någon skulle känna igen dig och kidnappa dig eller något liknande.."
"Ni har ju kidnappat mig!" avbröt jag irriterat och blängde på dem.
"Jaja, men hos oss är du hyfsat trygg"
"Men jag vet inte vart den där dolken finns", erkände jag lugnt och såg på männen. Riley log ett falskt leende som fick mig att vilja slå till honom,
"Inte än, du har ju inte vetat om den. Om du ska hitta den måste ku koncentrera dig riktigt ordentligt på den"
"Men jag vet ju inte ens hur den ser ut!" protesterade jag. Riley log igen, igenom leendet och i hans isblåa ögon började jag se spår av irritation.

"Desideria"
När jag vaknade på morgonen pressade sig dagens första solstrålar in genom rummet och bländade mig, troligtvis orsaken till varför jag vaknade. Lia låg under fönstret, hennes andhämtning var lugn, och tyst. För tyst.
"Hur länge har du varit vaken, Lia?" frågade jag förstrött och reste mig upp. Hon vände genast på huvudet och såg på mig med vakna ögon.
"Hur visste du att jag inte sov?" frågade hon tillbaka och satte sig halvt upp.
"Jag skulle kunna fråga något jätteknepigt, men nöjer med att säga att man andas tystare när man är vaken", tillade jag och drog på mig en grönblekt skjorta. "Hur länge har du varit vaken?"
"Inte så länge.. En timma kanske", svarade Lia medan hon klädde sig i ett par gröngrå byxor och en grå skjorta; kläder som var bra till det mesta och som kunde bli smutsiga.
Vi packade snabbt och var nere i matsalen på några minuter. Där möttes vi av värdshusvärden och hans fru; de satt vid ett bord och samtalade lågt i väntan på att gäster skulle vakna. När frun såg oss sprack hennes läppar upp i glatt leende och hon skyndade sig fram till oss.
"Var rummet till belåtenhet? Önskar ni stanna längre?" frågade hon och log.
"Det var utmärkt. Nej, men tack ändå. Vi är bara på genomresa, men vi skulle vilja ha lite information", sa Lia obesvärat och slog sig ner på en hög pall vid disken. Jag satte mig bredvid henne och försökte se lika obesvärad ut som hon gjorde, utan resultat.
Frun kallade på sin man och de ställde sig på andra sidan disken.
"Vilken slags information?" frågade värden och glirade med blicken över oss.
"Åh, inget besvärligt", skrattade Lia och slängde flickaktigt med håret. "Vi skulle vara vilja veta om det har varit några Triye-bor på genomresa? Kanske med en flicka i vår ålder som sällskap?"
Mannen såg besvärad ut och mötte sin frus blick.
"Tyvärr, det enda sällskapet från Triye hade inget med några flickor att göra. Men de hade en pojke i er ålder med sig, en sjuk stackare. Han hade kort, spretigt, blont hår och.. Gröna ögon var det nog? Tyvärr tillbringade han natten hos doktorn, han var sjuk som sagt", sa han och vände sig mot sin fru. "Vad var det de kallade pojken?"
Hon funderade en lång stund. "Robin, vad det nog", sa hon fundersamt och såg frågande på mig och Lia.
"Varför vill ni veta det här?" brummade värden och jag slängde en blick på Lia.
"Vi letar efter en flicka som heter Rosalie, blont långt hår och gröna ögon. Den här pojken - Robin, kallade ni honom visst - stämmer in ganska bra på beskrivningen av Rosalie. Vi får tacka så mycket, adjö", sa jag avmätt och hoppade av stolen. Värden och hans fru stod kvar bakom disken och stirrade efter oss medan vi avlägsnade oss från värdshuset och tog upp jakten på min syster.

"Hur mår du, Desi?" frågade Lia efter ett par timmar. Även idag sken solen starkt på himlen och värmde upp den torra vägen. Armén som förr ett par dagar sen hade synts borta vid horisonten hade kommit betydligt närmare, trots hettan.
"Det är bra", sa jag tyst och mötte var hennes blick. Det syntes i hennes gråa ögon att hon var trött, utmattad till och med. "Men du är utmattad, eller hur?"
Hon nickade och suckade lågt. "Jag hoppas bara att vi är framme snart. Det här var jobbigare än vad jag trodde att det skulle bli."
"Vi är framme imorgon", sa jag och log hjärtligt mot henne. "Men vi kan stanna och vila en stund om du vill.."
Hon skakade på huvudet och skymde solen för ögonen med handen.
"Men vem är det som kommer där borta?" frågade hon och pekade. Jag gjorde detsamma och fick genast syn på en skepnad långt borta. Skepnaden kom närmare och vi upptäckte att det var en munk.
"Var hälsad, fader", hälsade Lia och knyckte med nacken mot honom.
Han hälsade på oss med en liten bugning.
"Vad kan jag göra för er, mina barn?" frågade han och log. Hans leende nådde till de blåa ögonen och han verkade uppriktigt glad av möta oss.
"Vi letar efter min syster", sa jag uppriktigt. "Hon har blivit kidnappad av Triye-bor, tror vi. Dock har de förklätt henne och hon reser nu med kort, blont hår och under namnet Robin. Har ni sett till henne, fader?"
Han nickade men såg fundersam ut. "Jo, igår såg jag till tre män, klädda som spioner från Triye; dolkar och svart läder. De hade med sig en pojke, kort hår och han red på en ponny; låg böjd över ponnyns hals och såg riktigt sjuk ut. Jag önskade att jag hade stannat, men männens dolkar skrämde mig. Jag är ledsen, mitt barn. Välsigne er."
Jag log och tackade. Vi bugade kort och munken försvann efter vägen.
"Han var nog inte riktigt klok", skrattade Lia och jag flinade.
"Du har nog rätt. Men tänk om det var sant..", tårar började tränga fram ur mina ögon.
Kära syster, tänkte jag och torkade bort tårarna från mina kinder. Jag ska rädda dig.