I ett sista andetag [novell]

Åh, shit vad bra o.o
JAG ÄLSKAR DET!♥♥♥

Du skriver helt otroligt!
Superbra ff

Wow, nu blir jag ju avundsjuk. Du om någon är ju fantastisk duktig på att använda dig av ord! Du har ett väldigt, väldigt fint språk och målar upp saker och ting väldigt bra. Man lever sig in i historien och det går inte att slita sig från den. Jag tycker om storyn och tänker absolut fortsätta läsa den här!

Det enda jag kan komma på som du skulle kunna tänka på är att dela upp texten i stycken. Det blir en aning jobbigt att läsa allt som ett enda stycke, man blandar ihop raderna Annars, skitbra!

Tack så jättemycket för era varma kommentarer! Blir jätteglad av att läsa dem.
DyingToShoutOut: När jag läste din ff funderade jag faktiskt på att dela in det. Det blir ju mycket bekvämare för ögonen att läsa. Men vi får se hur jag gör. Just den här delen kommer vara som vanligt, men kanske blir det så att de framöver kommer delas in lite mer.
***

Kapitel 1.5

Jag förstår ingenting. Jag trodde att pojken hade sett ut som en skugga bara för att det var natt, men nu inser jag att det är mer än så. Han är övermänsklig. Det här är inte naturligt. Jag är kall, men fryser inte. Mina tankar flyr för en sekund tillbaka till då jag och Coreen satt vid en brasa. De varma, dansande eldslågorna värmde upp hela rummet. Jag önskar att jag hade en brasa framför mig nu, att jag satt i en fåtölj eller soffa i stenborgen, i säkerhet. Men så är det inte. Jag får bita ihop och se vad pojken tänker göra med mig. Jag kan inte ens tänka mig hur det kommer att bli att vara i hans ägo. Rädslan har ett strypgrepp kring mig. Mina tankar skenar iväg åt alla håll och kanter, jag vet inte vad jag ska göra. Jag har panik. Men jag rör mig inte. Jag är som fastfrusen i marken. Mina leder är lika stela och orörliga som då jag först såg pojken. Jag försöker slita mig loss, men förstår att jag måste komma tillbaka till verkligheten - bort från mina tankar - för att lyckas med det.
Jag uppmärksammar mig på omgivningen runt mig. Den är förändrad. Jag ser fortfarande trädstammarna och de hotfulla grenarna, men något är annorlunda. Allt har fått en mörkare nyans. Allt verkar otydligt och suddigt, som om min syn får träden att svaja som skuggor. Jag märker ändå att det inte är något fel på min syn. Träd, mark och himmel - ja, allt runtomkring mig - har blivit svart som natten. Inte nog med det verkar allt svalla runt, som värmevågorna man kan se under torkan. Jag blir förvirrad. Jag vet att männen med pilbågarna befinner sig bara en bit bakom mig, men om jag går runt bland träden i så bara några sekunder så skulle jag gå vilse. Det är nog dels det som pojken vill att jag ska göra.
Hans grepp om mig blir lösare. Kniven på min hals försvinner ur mitt synhåll. En våg av lättnad sköljer genom mig, men det betyder inte att jag är säker. Pojken vänder mig plötsligt om och ser rakt på mig. Jag blir förvånad över hur han ser ut. Hans skuggliknande gestalt är borta. Alla gråskalor som natten för med sig har försvunnit. De gröna ögonen ser rakt på mig. Hans ansiktsuttryck har övergått till den lugna, oberörda stilen. Jag vågar inte möta hans blick någon längre stund. Jag slår snabbt ner den och märker då att jag inte heller är mörk längre. Det är som om allt annat har blivit mörkt, inte vi. Jag håller mitt huvud nedsänkt, men blicken låter jag vandra över pojkens kropp. Kläderna han bär på är fortfarande svarta, men hans hy är i färg, bara lite blek. Hans läppar har samma, svagt rosa nyans som andra. Han ser ut som en människa. En helt vanlig människa. Han håller mina två handleder i ena hans hand. Handen är inte ovanligt stor, men han har långa fingrar, antagligen perfekta att mörda med. Han granskar mig under tystnad. Jag känner mig obekväm i hans närvaro. Kylan han utsöndrar gör mig rädd. Han får mig att tänka på alla spökhistorier som Coreen och hennes vänner berättade för mig när jag var yngre. Jag blev livrädd av att höra dem, men med tiden förstod jag att det bara var påhittat. Nu börjar jag tvivla på det också.
Pojken sträcker sig plötsligt mot mitt bälte. Först skimrar en förskräckt tanke förbi i mitt huvud, men när han tar tag i svärdsfästet till mitt svärd förstår jag vad han håller på med.
"Du behöver inte det här längre", säger han med en tyst ton. Jag kan inte tolka uttrycket som orden för med sig. Jag kan inte avgöra om han är nöjd, arg eller ledsen. Det är som en blandning mellan allt.
Den ondskefulla pojken som hotade mig och min far är som bortblåst. Han har gått tillbaka till den helt neutrale pojken som jag hittade i gläntan. Jag funderar en kort stund på om han bara spelade inför mannarna för att verka farligare. I vilket fall så hade han lyckats.
Jag vågar inte protestera mot det han gör. Han sätter svärdet i sitt eget bälte i mörkbrunt läder. Svärdslidan där var tom innan. Jag hade inte märkt det, men nu tror jag att han hade lämnat den ledig för att han visste att jag skulle ha med mig ett svärd. Det känns som om han vet allt som kommer att hända. Han verkar inte orolig på något sätt då han plötsligt släpper taget om mina armar. Jag får en snabb impuls att springa iväg, men så möter jag hans blick igen och han spänner in sina ögon i mina.
"Du springer inte iväg nu va?" säger han. Rösten låter på något sätt omhändertagande, men fortfarande väldigt ironisk. Trots det ironiska uttalet så ler han inte.
Jag får inte ut ett ljud, även ifall jag har god lust att snäsa ut någon motstridig kommentar och sedan springa därifrån. Men jag kan inte. Mina ben är tunga och lederna stela. Det måste vara något han gör med mig. Jag är arg på honom. Arg för att han har en sådan inverkan på mig. Jag kan inte hjälpa det. Det måste vara svart magi.
Han tar snart tag i min ena handled igen. Utan att säga ett ord börjar han gå bort från gläntan. Stegen han tar är långa, men lätta. Omgivningen verkar bölja runt och det får mig att må illa. Jag ser inte ens vart han är på väg.
"Vart för du mig?" lyckas jag får ut med en svag röst. Ännu en gång blir jag arg på mig själv för att jag låter så hjälplös.
"Bort", svarar pojken enkelt utan att ens slänga en blick bak mot mig.
Jag går snett bakom honom, försöker följa med i hans tempo. Jag förstår inte varför. Jag vill streta emot. Jag vill inte låta honom ha kontroll över mig. I mitt hjärta känner jag hur jag skriker av ilska. Sorgen över fars svek finns där, men den når inte ända ut. Nu är det en oförstående känsla som fyller mitt sinne. Jag snubblar lätt fram. Jag ser inte var jag sätter fötterna. Träden och allt annat runtomkring mig är en enda röra och det känns som om jag vandrar genom ett bastant mörker. Små fläckar visar svaga strimmor av månljus, men det blandas också ihop med omgivningen.

Skogen slutar. Jag märker knappt när det händer, men rätt som det är så står jag långt bort ifrån skogens täta trädstammar. Jag befinner mig på ett öppet område. Några större stenar finns lite längre bort. Till min förvåning ser jag igen. Mörkret är försvunnet och alla detaljer visar sig synliga för mig igen. Pojken är som i gråskala igen, men månljusets blåaktiga sken avslöjar lite av hans färger. Min uppmärksamhet faller på honom. Han håller fortfarande i mig, men greppet är så löst att jag skulle kunna slita mig ur det. Än en gång kan jag det inte. Jag är fortfarande under hans kontroll. Jag försöker få min tunga att lyda mig i alla fall.
"Var är vi?" frågar jag. Min röst verkar normal igen; lite spydig och förvånansvärt orädd.
Pojken ser på mig, men bara en kort stund innan han slänger en blick på sin omgivning.
"Utanför skogen", säger han sedan. Jag blir smått irriterad. Min korta stubin har attackerat mig flera gånger under de senaste minuterna.
"Jag kan se det", sticker jag fram.
Han ger mig en varnande blick. "Fråga inte så mycket." Han säger det som en order.
Jag höjer lätt på ögonbrynen och ler lite överlägset.
"Varför inte?" frågar jag och låter rösten drypa av retsamhet. Jag vet inte varför, men nu när jag hittat ett sätt att irritera honom kommer jag göra det hela tiden. Jag vill att han ska tröttna på mig och lämna tillbaka mig till min familj. Eller döda mig. Allt är nog bättre än att stanna kvar med honom.
Jag får inget svar på frågan. Jag förväntade mig inget heller. Jag ser på honom en stund och noterar att han verkar orientera sig. Jag gör detsamma och får jag syn på några stora berg vid horisonten. Jag har inte varit här förut. Skogen är så stor att jag inte har passerat utanför dess gränser. Inte i det här vädersträcket i alla fall. Det har min far förbjudit mig till. Nu när jag står där märker jag av de tre olika terrängsområdena. Skog, äng och berg.
Pojken börjar plötsligt gå bort mot de stora stenarna. Jag halkar förvånat efter, eftersom jag inte är beredd på denna händelse. Han tar fram ett rep. Jag ser inte varifrån den kommer, men antar att han borde ha ett hemligt fack i sin mantel. Med repet binder han fast mina armar bakom min rygg vid en av stenarna. Tror han att jag kommer försöka fly? Jag har ju inte lyckats hittills.
"Om jag nu ska vara din fånge så kan jag väl i alla fall få veta ditt namn?" ber jag på ett rätt spydigt sätt.
"Crestan", säger han kort och fortsätter sedan med att knyta fast repen.

Du är så himla duktig på att skriva!! Asså vilken talang du har, ditt språk och ditt sätt att skriva på, man försvinner liksom in i berättelsen, in i omgivningen!

Kapitlet var verkligen totally awesome!!

Jättebra

Kan inte mer än att hålla med de ovanstående! Du målar upp omgivning, känslor och sinnen otroligt bra. Det känns som det är något du själv upplevt som du berättar om, det är så verklighetstroget! Du har talang, tjejen

Herregud! Jag drunknar ju o.o
GIVE ME MORE, GIRL!!!♥

Förstår du själv hur duktig du är?
Helt otroligt!!

wow, omg, gu vad grymt! Känn dig bevakad! o.o