Asteria Lifton (Hungerspelsfanfic)

SUPERDUPERAWESOME! Älskar att dem står och pratar som gamla vänner innan de ska starta♥

Jättebra!

Jag tycker hon ska dö, haha. Men du väljer, det blir roligast med en överraskning. c;

Det gör jag med. xD
Känns så ironiskt.

väntar på nästa kapittel.

^Då behöver du inte vänta länge, kommer ikväll.

^ När? o_O

Oj fasiken, har glömt det. Men alltså, min dator är 10 år gammal och man kan bara köra 3 tim åt gången på den. Sedan tar det 15 minuter för att komma in på internet...
Nej, ni får vänta tills imorgon. Fast kanske jag sätter på den ändå, kan ju ta mig en filmjölk under tiden.

^Stressa inte bara, du har junlagt upp måmga kapitel på raken nu så det är ingen fara

Det är lugnt, jag har en massa kapitel som bara ligger och skräpar.

Kap. 5 Arenan

Det var ett magert förråd, men det var bättre än ingenting. Jag stoppade snabbt ner förstahjälpen lådan i ryggsäcken och satte på mig den. Sedan fyllde jag skrinet med vatten från bäcken och begav mig djupare in i skogen. Det kändes olustigt med alla tjocka träd. Jag kunde inte se himlen, och det började bli kväll.
Jag gick ytterligare i några timmar innan jag stannade vid ett ihåligt träd. Det var nästan mörkt nu, och jag rafsade snabbt ihop en hög med grenar som jag pallade för ingången till trädgrottan. Sedan kravlade jag mig in och försökte trivas i den kalla, fuktiga hålan. Jag hatade att inte kunna se himlen, så jag skar ut en pytteliten ruta i trädet och pressade ögat mot den. Genom en glipa mellan träden kunde jag se himlen, och alla dess stjärnor.
Nationalsången ljöd, och jag kunde se de dödas ansikten.
Misa, Olivia, Carter, Cae, Halima, Edom, Aaron.
Alla de som sett dagsljuset för sista gången. Jag visste att jag borde vara glad att så många dött första dagen men en ensam tår rann ändå nerför min kind. Alla hade lovat sina familjer att komma hem, men bara en skulle fullfölja det löftet.
Musiken tystnade och det blev svart. Jag lade mig tillrätta bland löven och slöt ögonen.
Jag vaknade av en ensam solstråle som lyckats smita in genom mitt lilla kikhål. Jag satte mig häftigt upp och tittade mig förskräckt omkring. ”Ta det lugnt Ast, de är inte här.” Jag kikade ut genom kikhålet och väntade tills min hjärtrytm lugnat ner sig en smula. Då trasslade jag mig ur filten och packade ihop sakerna. Sedan sköt jag grenarna ur vägen för öppningen och kröp ut. Solen bländade mig och jag sträckte på mig. Sedan satte jag upp luggen och började gå.
Jag visste att jag var tvungen att ständigt hålla mig i rörelse, för att undvika obehagliga besök av andra spelare. Vid tolv satte jag mig ner vid en bäck och drack lite och tog en bit av brödet. Jag började bli orolig över bristen av rörelse. Publiken skulle bli uttråkad, och spelledarna skulle hitta på de mest hemska saker.
När det gått några timmar var jag verkligen orolig. Jag hade inte sett ett enda tecken på en människa, och snart var det kväll. Jag satte mig ner vid en björk och slöt ögonen. Tänkte på vågorna, och Emmels skrattande ansikte där hemma. Plötsligt hörde jag ett högt brak! Och jag var uppe på benen på mindre än en sekund. Jag tittade mig vilt omkring men kunde inte se någon. Vem, eller vilka de än var så ansträngde de sig för att vara tysta. Jag tog ett trevande steg framåt och en till kvist bröts. Jag gick snabbare, i en tyst bön att det bara var en hjort. Nu kunde jag höra fotsteg, som gick ganska snabbt. Jag gick ännu snabbare och det gjorde fotstegen också. Jag började springa och fotstegen sprang. Jag kunde även höra höga, snabba andetag. Jag sprang som jag aldrig gjort förut, sicksackade mellan träd och hoppade över fallna träd. Nu ropade personen bakom mig och jag hörde hur fler kom till. Alla för att jaga mig och döda mig. Mitt hjärta rusade vilt och jag sprang ännu fortare, jag kunde nästan höra mina syskons plågoskrik och huvudstadens rop och vadslagningar. Plötsligt dök en rot upp och jag föll. Jag såg som i ultrapid hur marken kom närmare och närmare, och visste att det var klippt för mig. Jag föll pladask på den torra marken, och höll ögonen hårt slutna. De hade kommit fram nu, och skrek och skrattade av triumf.
”DET ÄR FYRAN! Hon den där lilla ni vet, Asteria tror jag hon hette.”
En flicka satte sig bredvid mig och hennes blonda hår killade mig i ansiktet.
”Ditt namn kommer vara på himlen ikväll Asteria, och din familj kommer aldrig att se dig igen. Vi ska döda dig. Vi ska göra dig omisskänlig. Några sista ord?”
”Ja. Lev och kämpa.” Jag sade det inte till någon särskild, bara tittade rätt ut i luften. Sedan sade jag med darrande och låg röst:
”Emmel, ta hand om dem. Låt dem sörja. Du är världens bästa vän, och jag är glad att jag lärde känna dig.”
Sedan lade jag mig ner och väntade på den kalla kniven. Den snuddade vid min kind och rött blod forsade ner framför mina ögon. Jag bet i läppen, jag skulle inte ge dem nöjet att höra mig skrika. Plötsligt föll den blonda över mig med ett gurglande ljud. Jag sköt förskräckt bort henne. Ett svärd satt fast i hennes rygg och en pojke drog ur den. En till person låg död bredvid henne, och snart hördes kanonskott.
Jag tittade upp på min räddare och såg Sam titta ner på mig. Han såg ut att inte riktigt veta vad han skulle ta sig till, och jag sade ingenting. Sedan tittade han sig oroligt omkring och sträckte ner sin hand mot mig. Jag tog den och drog mig upp.
”Vi borde gå, de andra kan vara här när som helst.” Han tittade på mig, plötsligt förlägen.
”Om.. om du vill vara med mig så att säga.” Han såg osäkert på mig. Sedan nickade jag och log. Han såg lättad ut och tillsammans stegade vi in i skogen.