Magi för nybörjare

Kapitel två: Hogwartsexpressen och ny trollstav

Rose satte sig med några av de andra barnen i en kupé på det magiska tåget som skulle ta henne till Hogwarts skola för häxkonst och trolldom. Inte mycket hade hänt sedan Rose hade kommit hem från klassresan i Skottland. Hennes föräldrar hade blivit både förvånade och häpnade över brevet deras lilla dotter hade visat dem så fort hon kom innanför dörren där hemma. Rose hade bara stått där i hallen med det gulnade kuvertet i handen och ett leende på läpparna. Då hennes mor och far hade öppnat brevet och frågat om hon drog någon slags komplicerat skämt med dem hade Rose berättat allt som hade hänt på klippan vid sjön. Hennes föräldrar hade fortfarande inte trott henne eftersom de inte hade trott att något som magi existerade. Det var förstås uteslutet att deras barn kunde vara en häxa. Möjligheten fanns inte, och ifall det verkligen var så, var det något positivt? Efter många om och men hade de iallafall förstått att Rose hade talat sanning, men hennes mor var orubblig. Hon ville inte skicka iväg sin dotter till något ställe som hon inte var säker på var säkert. Dessutom hade ju inte Rose fått något telefonnummer till skolan med sig hem, och det fanns väl inga skolor utan telefon?

Till sist hade den lilla familjen i alla fall begett sig till Diagongränden, där de skulle köpa allt som stod på listan över saker som Rose behövde till skolan. Det hade varit de mest underliga saker. Kittlar, böcker i alla möjliga storlekar, fjäderpennor, långa klädnader och en trollstav. Ja, detta var bara några av alla de saker Rose uppenbarligen skulle behöva till sitt år på Hogwarts. Då Rose hade gått in i trollstavsbutiken hade det underligaste på hela resan skett. En gammal man hade kommit och gett henne trollstav efter trollstav, tydligen med avsaknad av den reaktion han väntade på. Rose trodde att hon aldrig skulle kunna finna en som passade henne, och det verkade inte heller butiksägaren tro. Efter något som kändes som flera timmar hade han frågat:
”Trollstaven väljer trollkarlen, sägs det. Är det säkert att du har blivit en del i den magiska världen?”
Rose hade nickat. Hon trodde ju att hon hade blivit en del av magivärlden, eller hade hon? Rose hade berättat allt för mannen, och han hade varit en bra lyssnare. I slutet av berättelsen hade han bara nickat.

”Jag förstår, men du kommer att behöva ett trollspö då du åker till Hogwarts. Därför kan jag presentera dig…” den gamla mannen plockade fram en ytterst gammal och dammig ask längst in i hans förråd.
”… för den här.” Han lade asken på bordet framför Rose.
”Den här trollstaven har aldrig använts av någon och ingen vet vem som gjorde att den fick liv. Den är presenterad som en trollstav för en person utan magisk förmåga. Jag tror att den från början var tänkt till en ynk, alltså en person uppväxt med magiker men utan magisk förmåga, men som av någon anledning var i behov av en trollstav. Därför tror jag att den kommer att passa dig perfekt.”
Rose hade blivit besviken. Hon hade hoppats att hon på något sätt hade magiska krafter, men just då hade det verkat som att hon inte alls hade någon magisk kraft över huvud taget. Rose hade därför förstått att hon bara skulle få åka till skolan för att hon hade funnit den magiska byggnad som inte fick visas för omvärlden, inte för någon annan anledning. Kanske skulle hon ens aldrig kunna lära sig det som de andra eleverna skulle lära sig under sina år på Hogwarts. Kanske skulle hon verka dum framför de andra eleverna om hon ens försökte.

Rose satt nu som sagt på Hogwartsexpressen tillsammans med några andra elever som också skulle börja sitt första år på skolan. Hon hade inte berättat för dem om hur det låg till med allting. Om varför hon hade fått åka till skolan i första taget. De skulle kanske stöta ut henne för att hon inte var som dem. Hon var tvungen att bli riktigt god vän med dem innan hon skulle våga berätta om klassresan och ruinen. Rose hade förstås kunnat välja att inte åka till skolan då hon förstod vad konsekvenserna kunde bli, men hon vägrade att stanna hemma. Rose hade alltid älskat fantasyberättelser om magi och trollkarlar. Därför var detta som en önskedröm hon inte kunde backa ur. Om din högsta dröm besannades, skulle du då avstå från den på grund av rädsla för vad den kunde göra med ditt liv? Det skulle i alla fall aldrig Rose göra. Hon var alldeles för målinriktad.

Det var fem personer i kupén. Två pojkar och tre flickor. Rose satt bredvid en flicka som hette Summer och en som hette Chanel. De var enäggstvillingar. Pojkarna hette Chase och Edwin. De hade aldrig träffats förut vilket gjorde så att Rose kände sig mindre ensam. Chase tuggade på en chokladgroda han hade köpt från en tant med en vagn som kom förbi med diverse godbitar. Hans bruna, lockiga hår föll ideligen framför hans gröna ögon och han ruskade hela tiden bort den, inte helt olikt en hund faktiskt.
”Så vad har ni för blodstatus?” frågade han. ”Inte för att jag bryr mig. Jag ville bara veta.”
”Halvblod”, sade Summer och Chanel i korus.
”Jag är mugglarfödd”, sade Edwin till Roses glädje. Hon verkade inte vara ensam om det heller.
”Jag med”, sade Rose glädjelöst. Hon ville komma bort från ämnet eftersom de skulle kunna komma in på hur hon fick sitt brev. I ärlighetens namn skämdes Rose. Hon ville inte vara den enda utan magiska förmågor på skolan.
”Jaha.” Chase nickade. ”Jag kommer från en renblodig familj, eller nästan i alla fall. Det finns några i släkten som är gifta med mugglare, men nästan. Blev inte era föräldrar förvånade när ni fick brevet? De kan ju knappast ha väntat sig det, menar jag.” Han hade vänt sig till Edwin och Rose nu. Edwin, som var mycket blyg svarade tyst:
”Jo, det blev de nog.” Rose nickade och tänkte ”Mer förvånade kunde nog inte ett par föräldrar bli” men hon höll munnen stängd.
”Och du?” frågade Chase med de gröna ögonen granskandes Roses blåa. Rose tvekade, men bestämde sig för att inget säga ännu. Hon började dock svettas lite. Hon fick inte säga något som lät misstänkt. Till hennes lättnad sade då Summer (eller var det Chanel?)
”Jag tror att vi är framme snart.”
Mycket riktigt hade landskapet blivit typiskt skotskt. Rose var på väg mot klippan återigen, för andra gången på mindre än tre dagar. Den här gången var hon inbjuden att börja som elev på en skola för magiker.

Det kändes minst sagt overkligt då hon, tillsammans med Chanel, Summer, Chase och Edwin satt i en av de många båtarna som skulle föra de till slottet och såg alla dess tinnar och torn sträcka sig upp mot himlen som om de aldrig skulle ta slut. Drömmen hade besannats.

Underbart!

Jättebra!

Jättebra!

Super bra!!!!

Superbra! =)

Jättebra!

Vi kommer alltid att älska dig! ^^

^Ja du är vår Gud! *Står och bugar för dig*

"Om jag bara hade en gåva" ^^