Remus Lupins första år som varulv [SV]

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

MER

Awesome! Fortsätt skriva!

2. Oroliga föräldrar
När Remus vaknade upp igen så var han väldigt yr.
Allting snurrade. Dessutom värkte hans huvud något fruktansvärt.
Remus stönade lågt. Han hörde arga röster utanför dörren.
"Snälla ni, vi försöker så gott vi kan!",sade en kvinna.
"Ni måste göra mer! Han svimmar och har ont hela tiden!", sade Mark panikslaget.
"Detta är helt normala synptom för fallet. Att Remus har ont, kan vi tyvärr
inte göra något åt, det finns inga medicinska medel för ett varulvsbett.
Det enda vi kan göra med svimningsattackerna är att försöka inte få honom
att bli allt för upprörd. Det är hans humörsvängningar som orskar detta."
"Finns det inget ni kan göra för att få bort giftet i honom?", frågade Celia.
"Självfallet inte, han är och kommer alltid vara en varulv."
"SÄG INTE SÅ, MIN SON ÄR INGEN VARULV!",skrek Mark.
"Jo, tyvärr är det så det ligger till."
"MEN REMUS ÄR REMUS! REMUS ÄR EN POJKE, INGEN VARULV!"
"Lugna nu ner dig, annars tillkallar jag vakter"
Remus förstod att Mark måste se helt galen ut. Han hade alltid haft problem med sin aggressivitet
"Tillkalla..? Vadå tillkalla vakter?" Är du helt från Vettet, människa?". Han var så arg så
att han skakade på rösten.
"Snälla Mark, ta de lugnt",sade Celia medan Mark andades snabbt, "Detta hjälper inte Remus överhuvudtaget, det är faktiskt inte hennes fel".

Remus hörde fotsteg närma sig hans rum och in kom hans föräldrar.
"Remus, hjärtat, var du vaken?",sade Celia.
Hon satte sig bredvid hans säng och tog hans hand igen, precis som förut.
"Hur mår du?", frågade hon, "Har du ont?"
"Jag mår bra."
Han ansträngde sig för att låta helt normal, han ville inte oroa henne ännu mer.
Hon lade en hand på hans panna.
"Du är väldigt varm."
Remus flämtade till. Beröringen av hans mamma, brukade alltid i alla lägen lugna honom. Nu kändes den som att hans huvud skulle sprängas.
Celia tog snabbt bort handen och såg oroat på honom.
"Förlåt", sade Remus.
"Vad ber du om ursäkt för?"
Remus svarade inte.
Den kvinnliga läkaren som hans föräldrar pratat med förut, kom in i rummet. Hon log varmt mot Remus. I handen höll hon en bricka med mat.
"Hej Remus, mitt namn är Rebeca. Jag är din personliga vän under tiden här på tillfriskningscentralen."
Remus kände sig lät irriterad över att hon behandlade honom som en treåring. Han hade alltid varit väldigt mogen och smart för sin ålder.
"Här har du nu lite mat, lille vän", sade hon och lade lite mat på ett bord bredvid sängen, "Om det är något ni behöver, så är jag på arbetsrummet längst ner i korridoren"
Remus försökte ta lite av potatisen och köttbullarna som han fått, men han kunde inte få ner en tugga.
Han sköt ifrån sig brickan.
"Ska du inte äta?", frågade Celia.
"Jag är inte hungrig"
"Försök, snälla du. Jag har hört att det bra med mycket mat när man..."
Hon svalde, men hon kunde inte få ur sig orden.
"Remus, vad var det egentligen för flicka du menade förut?",frågade Mark.
Det tog en stund innan det slog Remus vad han pratade om.
"Mark, är det verkligen så smart att påminna honom om det?", sade Celia argt.
"Vadå?", sade Mark förbryllat
Celia suckade.
Men Remus hörde dem knappt, för nu började han fundera på vad soim egentligen hänt under hans första natt som varulv.

MER

Väldigt bra!
PS
Mer tack.

Åhh, ni är så snälla!

Tackar Du är snällast för att du skriver den här fanfictionen ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Den hä ff:en är jättebra!

Awesome!