Cedrics hemlighet [SV]

Ja, eller hur! *bevakar*

Jag tycker om att skriva, det gör jag verkligen. Men det känns inte som om det är nå kul att lägga ut när inte så många läser, så jag får väll vänta ett par dagar så det kommer mer läsare. För jag orkar inte sprida.
Men jag har otroligt mycket ideér till denna, så det känns som om jag borde skriva ner allt på Word så jag inte förlorar alla ideér. Bara så ni vet liksom!
Tack till er som iallafall läser, ni är bäst ! ♥

Okej, hoppas att fler läser!

Kapitel 3. Jasmine Wilson.

Cedric vaknade tidigt dagen efter han drömt så underligt, han kunde inte somna om.. så han satte på sig sina Hogwarts kläder och gick ner till sällskapsrummet för att vänta och se om någon var där som han kunde snacka med.
Och där satt hon..
Jasmine, hon satt och läste the daily prophet. Och Cedrics hjärta började bulta hårda slag, hon var verkligen änglalikt.
Han gick fram till henne och sa..
"Hej", hon tittade upp från tidningen och svarade.
"Hej Cedric! Haft ett bra sommarlov?", hon log mjukt mot honom.
"Inte direkt bra kan man kalla det..", svarade Cedric till henne.
"Men gud, varför inte? Har det hänt nåt", frågade Jasmine och hon såg verkligen beskymrad ut. "Du vet att du alltid kan prata med mig, om allt.", lade hon till.
När hon just hade avslutat meningen, så började Cedric skaka, svettas och läpparna blev torra. Cedric reste sig genast upp för att springa till sovsalen. Han kollade bakom sig, Jasmine såg ledsen ut.

Han sprang tyst in till sovsalen för att inte väcka någon av killarna, letade fram sitt lilla rör med det lilla blodet som var kvar i den. Han kollade sig omkring så att ingen låg med ögonen öppna, han hade tur.
Alla sov fortfarande, så Cedric hällde i sig de sista som var kvar av blodet, han ångrade sig. Men nu skulle han kunna klara sig utan blod en liten längre tid..
Han gick ner till sällskapsrummet, och Jasmine satt fortfarande kvar. Han gick fram till henne med långa tysta steg.
"Du.. förlåt, jag kan få såna dära anfall ibland.. det är något virus. Förlåt mig." sa Cedric och kollade på Jasmine, han kände att sina ögon vad blanka. Han ville egentligen inte behandla henne så konstigt.
"Det är lugnt Cedric", Cedric fattade inte vad hon menade, hon borde ju ha misstänkt nånting, men nej, det gjorde hon inte. "Vet du? Jag har faktiskt saknat dig under sommarlovet, jag har alltid tyckt du varit speciell.. du har alltid varit mer än en vän för mig, det ska du veta", sa Jasmine.
Cedric visste inte vad han skulle svara, han visste inte vad han skulle säga, han hade inget att säga. Och Jasmine verkade förstå honom, för hon hade rest sig upp från soffan. Hon gick emot Cedric så att deras ansikten bara var några centimeter ifrån varandra.
Först trodde Cedric att hon skulle pussa honom, men han hade fel. Istället så kramade hon om honom, hårt.
"Cedric, vet du? Du är nog den bästavännen som jag har önskat mig", Cedric fattade inte vad hon gjorde. Först så sa hon att hon tyckte att han var speciell och att han betydde mer än en vän.. Cedric tänkte och lossade sig ut Jasmines grepp.
"Betydde jag inte nyss mer än en vän?" frågade Cedric henne.
"Det är ju det jag menar! Du är inte min vän, du är min bästavän!", sa hon lugnt.
"Förklara det lite tydligare nästa gång då!", Cedric lät lite ilsken av sig, det tyckte han själv också.
"Ja! Du behöver faktiskt inte bli så arg, jag sa lite fel okej?", Jasmine lät lite bestämd av sig.

Cedric pratade inte mer med varandra den tiden, dem andra från deras årkurs började komma ner från sovsalarna. Cedric blev faktiskt lättad över att hans killkompisar kom. Nu kunde han äntligen ha en anledning att gå ifrån Jasmine.

Okej ni förtjänar ett kapitel underbaringar!

superbra kapitel!

Jätte bra! :3

Det är jättebra!

Låter spännande!

Bra! *bevakar*

superbra! hoppas fler läsare kommer!