George Weasley - When I'm gone

Ser du slarvfel? Då får du gärna påpeka dem, för alla kanske inte är slarv. Jag skriver det nämligen på ett textdokument först (med stavnings- och grammatikkontroll), så det borde inte vara några fel. :p Jag tar gärna emot konstruktiv kritik för att förbättras! Tack förresten, det värmer mycket! :3

*********

Jag ska skapa en tråd med novellstycken i kreativ-forumet, som jag hade på KPw innan, där jag bara kommer att skriva olika stycken (inte från någon novell/bok eller liknande) som handlar om lite olika saker. Känner ni er intresserade så kika in på min profil. Det kommer att finnas en länk där.

super bra!

Bra!

Eller, stavfel, mer som 'sätt' istället för 'sett' ibland, han har sätt, och när det handlar om Georges trollstav borde det väl vara 'den' och inte 'det' (om det nu inte var kuvertet du menade).
Men jag brukar vara lite överpetig med stavfel och så ^^

Jättebra!

wow, amazing

Mimitchi: Okej, tack för att du påpekar det! Jag måste vara noggrannare när jag läser igenom innan jag skickar. Ingen ska behöva störa sig på sånt. Jag vet hur det känns eftersom jag själv hakar upp mig på andras slarvfel. :p

***
Ska försöka skriva ihop ett kapitel snart, men kan inte säga exakt hur lång tid det kommer att ta. Jag har påsklov nästa vecka och det kanske kommer ett då, men jag har andra noveller att skriva till med.

meeeeeeeeeeeeeeeeer

Detta kapitel vill jag tillägna två mycket speciella tvillingar. Grattis på födelsedagen Fred och George!
----------------------

33.
"Bloody hell"

Fyra gravstenar. Det var fyra gravstenar mellan Freds och den där männen varit. George hade räknat dem - även ifall det inte var mycket att räkna. Han hade låtit blicken glida över namnen på de orörda gravstenarna på vägen. Alla hade blommor som blommade vackert i det ljusa solskenet. De verkade bli omskötta, men på samma gång kändes de öde. George hade aldrig sett någon annan vid den här delen av kyrkogården. Kanske gick de dit när han inte var där, men han hade varit där så ofta att det kändes orimligt att han skulle ha kunnat missa dem.
Han stannade till vid den okända gravstenen, höll sig kvar på grusvägen för att inte riskera att förstöra något. Till hans förvåning såg det helt ut. Det fanns inga tecken som helst på att någon ens hade varit där. Blommorna i den lilla rabatten framför stenen var däremot halvt vissna. George sökte på marken efter några bevis. Gräset var inte nedtrampat någonstans och det fanns inga spår efter spadar. Han förstod ingenting. Hans tankar arbetade på högvarv, men samtidigt meddelade de inte någonting till George. Han stod där och försökte finna svar, men där fanns inga. Han började tveka. Hade han gått till rätt grav, eller hade han helt enkelt blivit galen? Hade sorgen som vällt över honom efter hans brors död förstört honom helt och hållet? Spelade hans hjärna ett spratt med honom? Om den hade gjort det den natten då de främmande männen i huva hade tagit hans trollstav och jagat honom en lång bit in i staden så kanske han hade blivit lurad förut. Den brinnande skämtbutiken var ett exempel. Kanske hade han inte ens sett Fred där. Kanske var det inte hans gestalt. Röken hade kanske fått honom att hallucinera. En gnagande känsla av misslyckande kröp fram i Georges bröstkorg. Han bet sig i tungan samtidigt som han nästan desperat lät blicken granska varje liten detalj på graven. Gräset var grönt och vackert, svajade lugnt i vindarna som svepte över landskapet. På gravstenen stod ett otydligt namn. Det var inte inristat i stenen som på de flesta andra gravstenar, utan målat i en mörkgrå färg. Det sjönk in i bakgrunden och syntes knappt. Nu hade färgen - som kanske funnits där i flera årtionden - börjat flagna och bokstäverna var söndriga och oläsliga. Det enda George faktiskt kunde utskilja från de otydliga tecknen var att namnet började på L, var rätt långt och det fanns inget efternamn. Inte heller fanns det några årtal inskrivna. Dessa siffror hade säkert försvunnit för länge sedan. George tog ett steg närmre. Inte för att det hjälpte hans syn något, men han hoppades innerligt på att hitta något som kunde vara till hjälp. Han ville inte ge upp, han ville kämpa och få svar. Han tänkte inte låta männen komma undan med vad det nu var de höll på med. En spricka i gravstenen löpte i ett diagonalt streck genom mitten av namnet. Sprickan var tjockare runt mitten och tunnades av i kanterna. Ännu ett tecken på att graven var gammal. Det fick George att undra hur länge denna person faktiskt vilat där. Lite damm täckte gravstenens topp och hade letat sig ner till de brunvita blommorna. George tyckte att de vissnande blommorna bara förstörde stämningen runt graven ännu mer. Men om allt annat var så gammalt, hur hade då blommorna kunnat överleva så här länge, och varför hade de börjat vissna nu?
Något sa George att hans sökande efter svar inte var över. Om han bara kunde tyda namnet så skulle han kunna fortsätta därifrån. Han greppade tag om sin trollstav och vägde den lätt i handen. Med hoppet riktat mot staven i sin hand pekade han spetsen mot gravstenen och lät en simpel besvärjelse flyta från hans läppar.
"Reparo." Förhoppningsvis var det allt som behövdes för att återställa namnet på gravstenen.
De gråa bokstäverna verkade plötsligt börja röra på sig. De blev längre och linjerna rörde sig i bågar och streck - vågräta som lodräta. Sprickan i gravstenen slöts ihop och stenen blev hel igen. Till och med blommorna nedanför verkade resa sig och få en bekvämare nyans. George visste inte att denna lilla trollformel kunde göra en så stor inverkan på föremålen framför honom. Ett namn syntes nu tydligt mot stenens ljusgråa, spräckliga nyans. Lodureno. George hade aldrig hört talas om något sådant namn förut. Han granskade bokstäverna noga innan han konstaterade att det borde vara så. Han fick nöja sig med det. Det fanns fortfarande inga årtal som visade när denna Lodureno hade fötts eller avlidit. Kanske var det så pass länge sedan att ingen tänkte på detta. Det lät konstigt i George huvud. Såklart att man tänkte på sådant förr. Om han skulle gå till vilken annan gammal gravsten som helst så skulle det ändå stå årtal. Han visste inte hur detta skulle kunna hjälpa honom, men det var definitivt något som skulle kunna vara bra att veta. Vem vet vad han skulle stöta på i sin jakt på sanningen. Han behövde varje liten information som han kunde få tag på.
Nu behövde han bara ta reda på vem personen som bar namnet var. Kanske var han en legendarisk person - vilket han tvivlade på eftersom han inte hade hört namnet innan - så att det stod om honom i en bok. Det skulle såklart kunna vara en kvinna också, men enligt George lät det mer som ett namn för en i manligt kön. Han funderade en stund på var han kunde hitta information. Det skulle vara smidigt om han var på Hogwarts vid det här laget. Då skulle han bara kunna gå till biblioteket och leta reda på det han behövde, men nu var han inte det. Han hade lämnat Hogwarts och han skulle kanske aldrig återvända dit. Han behövde ett annat alternativ. Hermione. Kanske visste hon något om Lodureno. Om det hade stått med i en bok hon läst så skulle hon säkert komma ihåg det. George reste sig upp till en rak hållning och började gå bort från kyrkogården. Desto snabbare han fick informationen, desto bättre.

Dörren till Kråkboet gled upp i ett avslöjande knarrande. George svor tyst för sig själv. Att bli utfrågad nu var inget han var så intresserad av. Han ville hålla låg profil, söka upp Hermione och fråga henne om personen. Han hade tagit köksdörren och bemöttes av ett tomt kök. I rummet intill fanns det däremot några personer i rörelse. George tvekade inte med att gå in till det simpla vardagsrummet. Om han skulle få några frågor var det bara att ignorera dem. Och som han hade trott så möttes han av en stor skopa uppmärksamhet från Mr och Mrs Weasley som visst hade diskuterat något. De tystnade tvärt när deras son kom in. George höll sin blick och min neutral för att inte visa något av vad han kände. Egentligen så visste han inte själv vad han kände vid det här laget, så det var inte så svårt.
"George?" blev Mrs Weasleys första reaktion. Hon verkade leta efter ord, för en stunds tystnad följde efter namnet. En tystnad som bevisade att hon hade mer att säga. "Ehm, skulle vi kunna få prata med dig en stund?"
"Jag skulle behöva prata med Hermione", sa George kort. Han höll sin röst stadig och tonlös.
Mrs Weasley fick ett smått förvånat uttryck i ansiktet.
"Vi skulle verkligen vilja prata med dig, George. Det är viktigt", fortsatte hon som om hon inte kunde ta Georges yttrande på allvar.
"Var är Hermione?" frågade George, gjorde det den här gången tydligt för hans föräldrar att han verkligen behövde prata med henne.
Mr och Mrs Weasley slängde en diskret blick på varandra. George lät sin inträngande blick vandra över till hans pappa istället som genast mötte den med ett osäkert ansiktruttryck.
"Det tar bara en liten stund", sa han. Det hördes att han försökte låta förstående, som om han visste vad som var bäst för sin son.
George visste mycket väl att det inte var så. Han själv visste vad som var bra och dåligt för honom. Det var dåligt för honom att prata om något viktigt med hans föräldrar, eftersom det tydde på någon form av utskällning eller också - vilket lät rimligare i detta fall - ett försök till en tröst.
"Jag har inte tid", sa han. Den här gången lät han rösten förvrängas en aning, så att han lät mer bestämd. Han ville få sina föräldrar att förstå att han hade bråttom. "Vi kan ta det senare."
Egentligen ville han inte ta det senare. Egentligen ville han inte prata med dem alls. Mrs Weasley gav ifrån sig en ljudlig suck.
"Hermione är med Ron och Harry på gården och hjälper mig med trädgårdsarbetet."

♥