Dottern [SV]

Meeera!

Meeeeer! Älskar den.♥

Felix visste inte vad han höll på med.
Han kunde inte undvika London förevigt. Förr eller senare skulle de med stor sannolikhet hamna på samma skola, och även om det inte blev så var de grannar. De skulle ses, och då skulle de bli tvungna att prata.
Dessutom klarade Felix inte av livet han gett sig själv in på. Först hade han känt sig arg och besviken ... han hade ingen aning om varför, men så var fallet. Och nu vågade han inte möta henne. För första gången i sitt liv var han uppriktigt rädd. Rädd för att hon skulle vara arg, rädd för att hon inte skulle ha brytt sig överhuvud taget ... rädd för att hon skulle ha hittat någon annan. Någon som inte brydde sig om att hon inte kunde kyssas, någon som älskade henne för den hon var, kanske någon som gjort det i åratal och inte brydde sig om någonting annat längre.
Om det hänt, då skulle Felix ta livet av sig. Det var inget tomt hot, varken mot sig själv eller någon annan, det var bara ett faktum. Han skulle inte kunna leva om det hände, inte om hon blivit förälskad i någon som likagärna kunnat vara honom själv. Han kunde redan nu se det framför sig; den påhittade killen, London som gav honom en puss på kinden eftersom hon inte kunde kyssa honom på riktigt, och slutligen han själv - Felix - som bara kunde stirra första gången han såg dem. Han föreställde sig redan hur han skulle, om han visade sig ha ett större mod än han trott, ifrågasätta hennes val. "Jag bryr mig inte om att du inte kan kyssas, jag har älskat dig minst lika länge, jag bryr mig inte om något annat längre ..."
Men allt han hörde därefter var vad han visste att hon skulle svara om det gick i uppfyllelse. "Varför visade du det inte då när jag behövde dig som mest?"
Meningen fyllde hans öron och ekade i hans huvud tills han knappt kunde tänka på någonting annat. Varför hade han inte visat det? Varför hade han bara stängt in sig i sitt rum och suttit här i en vecka? Svaren var många. Han hade fått veta varför hon aldrig kysst någon mer än en gång, och han hade blivit tvungen att tänka över det. Varför hade hon inte berättat det för honom?
Men, varför skulle hon ha gjort det?
Men den viktigaste anledningen var inte något av det. Den egentliga anledningen till att han gömt sig från verkligheten var att hon var en dementor. Inte helt och hållet, inte ens till hälften, men tillräckligt mycket för att hon inte skulle kunna leva ett normalt liv. Det var därför han stängt in sig här. Hela hans liv, sedan han varit åtta år, hade baserats på drömmar som alla kretsat kring henne på ett eller annat sätt. Nu hade alla, utom en enda, gått i kras. Men den enda vinglade från bordet som ett tomt vinglas, om han inte tog tag i det och placerade det på rätt plats.
Han älskade henne. Varför satt han då här?
Bestämt reste han sig upp och lämnade sitt rum.

ni två är så grymt duktiga!

Bra mer

så bra ! ♥

meer

MER!
Ni är super duktiga på att skriva.

Aw, vad han är gullig! Mer =)

meeeeeeeeeeeeeeer